Just nu ser jag fram emot att sätta mig en stund i hörnstolen och bara skriva några rader, som ett sätt att få syn på mig själv, just i denhär stunden.
Det finns en känsla av brådska. Jag skall iväg till stan snart, håller på att förbereda en liten resa. Imorgon bär det av till Åbo, jag skall hälsa på min kusin och tillsammans med henne... fira den första dagen på det andra halvseklet i mitt liv. Eller snarare låta bli att fira, bara ha det trevligt tillsammans.
Men tillbaka till bloggen, om hur jag vill skriva. Så mycket som möjligt för min egen skull - och ändå synligt för andra, kanske i förhoppningen om att det mest privata också är det mest universella.
Men jag undrar över mina bilder. Det känns lite som att de inte skulle höra hemma på en sådan blogg... kanske just för att jag är så stolt över dem. En del av mig vill visa mina bilder och säga: Men titta, är de inte vackra?! Eller, känner du dig inte berörd? Men en annan del säger att denhär bloggen skall du bara ha för dig själv, då kommer du att ha mest glädje av den.
Jag känner också att jag är märkligt bunden till hur jag har gjort förut. Carulmare-formen är ord och bild, och nu kommer jag kanske att bryta mot den. Mitt inre vrider sig riktigt när jag ser spaltmeter efter spaltmeter med ord och bild - och sedan en lika lång räcka med bara ord. Jag funderar om jag klarar av en sådan asymmetri - eller om jag borde byta blogg.
Missförstå mig inte, jag tänker inte sluta göra bilder. Men det verkar som om carulmare inte är den rätta platsen. Här är så folktomt numera - och det finns gott om andra ställen där jag kan visa upp mina bilder, där jag kan få mera respons för mina... faktiskt utåtriktade strävanden.
Inte går det väl att dra upp några skarpa gränser. Säkert kan man inte bestämma sig för att placera en del av sin personlighet i ett sammanhang och en annan del i ett annat. Men såhär känns det idag, mera betydelse än så vill jag inte ge åt dehär orden.
Kanske skulle jag ännu tillfoga att jag tror ganska lite på möjligheten att överföra tankar med ord. En vän berättade att han inte läser texter ord för ord, mening för mening. Det är mera så att han uppfattar vissa av de ord som ingår i ett stycke, sådana som har en mening för honom, och så börjar de leva inom honom, han skapar själv sitt sammanhang. - Kanske gör jag också lite på det sättet? Även om jag är rätt petig.
Men det talar ju också starkt för att man i första hand skall skriva för sig själv... och i sista hand, verkligen i allra sista hand, skall försöka förklara för andra vem man är. Egentligen tror jag inte att man skall göra det för sig själv heller. Jag eller du, det är bara att godta och försöka älska.
Läs även andra bloggares åsikter om tankar, blogga, skriva, ord, bilder
Det finns en känsla av brådska. Jag skall iväg till stan snart, håller på att förbereda en liten resa. Imorgon bär det av till Åbo, jag skall hälsa på min kusin och tillsammans med henne... fira den första dagen på det andra halvseklet i mitt liv. Eller snarare låta bli att fira, bara ha det trevligt tillsammans.
Men tillbaka till bloggen, om hur jag vill skriva. Så mycket som möjligt för min egen skull - och ändå synligt för andra, kanske i förhoppningen om att det mest privata också är det mest universella.
Men jag undrar över mina bilder. Det känns lite som att de inte skulle höra hemma på en sådan blogg... kanske just för att jag är så stolt över dem. En del av mig vill visa mina bilder och säga: Men titta, är de inte vackra?! Eller, känner du dig inte berörd? Men en annan del säger att denhär bloggen skall du bara ha för dig själv, då kommer du att ha mest glädje av den.
Jag känner också att jag är märkligt bunden till hur jag har gjort förut. Carulmare-formen är ord och bild, och nu kommer jag kanske att bryta mot den. Mitt inre vrider sig riktigt när jag ser spaltmeter efter spaltmeter med ord och bild - och sedan en lika lång räcka med bara ord. Jag funderar om jag klarar av en sådan asymmetri - eller om jag borde byta blogg.
Missförstå mig inte, jag tänker inte sluta göra bilder. Men det verkar som om carulmare inte är den rätta platsen. Här är så folktomt numera - och det finns gott om andra ställen där jag kan visa upp mina bilder, där jag kan få mera respons för mina... faktiskt utåtriktade strävanden.
Inte går det väl att dra upp några skarpa gränser. Säkert kan man inte bestämma sig för att placera en del av sin personlighet i ett sammanhang och en annan del i ett annat. Men såhär känns det idag, mera betydelse än så vill jag inte ge åt dehär orden.
Kanske skulle jag ännu tillfoga att jag tror ganska lite på möjligheten att överföra tankar med ord. En vän berättade att han inte läser texter ord för ord, mening för mening. Det är mera så att han uppfattar vissa av de ord som ingår i ett stycke, sådana som har en mening för honom, och så börjar de leva inom honom, han skapar själv sitt sammanhang. - Kanske gör jag också lite på det sättet? Även om jag är rätt petig.
Men det talar ju också starkt för att man i första hand skall skriva för sig själv... och i sista hand, verkligen i allra sista hand, skall försöka förklara för andra vem man är. Egentligen tror jag inte att man skall göra det för sig själv heller. Jag eller du, det är bara att godta och försöka älska.
Läs även andra bloggares åsikter om tankar, blogga, skriva, ord, bilder
Äh...jag fattar inte vad du snackar om. Du är ju så jävla djup ..och jag är typ grund.
SvaraRaderaMenar du att du ska sluta lägga ut bilder och filosofera kring dem?
Det tycker jag verkar vara en rätt dålig idé. Jag har ju försökt förstå mig på dig genom dina reflektioner över dina bilder. Det är liksom det som är du, Carulmare.
Ibland begriper inte jag ett dugg. Men jag läser, regelbundet. Fortfarande till viss del för att försöka hitta något gemensamt i och med våra fina diagnoser:))..ja, du vet, den är ovanlig och de flesta som får den äro av manligt kön.
Så visst måste vi vara alldeles väldigt speciella kvinnor.
Introverta antisociala kufar :))
Anna: Jo, du har rätt, det var nog ungefär det jag skrev. Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jag skulle kunna besluta om något sådant. Kanske är det bättre att låta allt bero, att vänta och se hur livet vänder sig?
SvaraRaderaMan skulle kanske inte ta så allvarligt på diagnoserna? Jag ser dem nog mest som verktyg, man måste ju kunna förklara varför den och den personen skall behandlas på ett särskilt sätt. Fast därmed vill jag inte säga att jag inte känner gemenskap med dig, för det gör jag! :) Men jag kan bara inte sätta fingret på hurudan jag är, det blir bara mer och mer omöjligt... Så det får också bero, precis som bloggen.
Tack för kommentar - och för att du lite gick till försvar för mina bilder och ord! :)