Igår blev jag så nöjd!
Ni förstår, jag har satt upp en ny blogg... bara för mig själv. Ja, jag har faktiskt gjort så att den är låst för precis alla andra.
Det betyder att jag kan känna mig 100% trygg att skriva där. Mina tankar får hoppa från det ena till det andra, allt ryms med, smått eller stort. Matköp. Bankärenden. Pengabekymmer. Vad var det mina fonder hette nu igen? Jag lägger upp en liten textruta med namnen! Grälet med mamma... ja, jag får skriva precis vad jag tänker, utan att behöva ta hänsyn till andras känslor. Konstnärliga projekt... haha, jag får fantisera hur fritt och hur orealistiskt som helst! För denhär bloggen är jag. Ingen annan har tillträde.
Där är mitt centrum, det är där som jag vill börja mitt skapande - men det betyder ju inte att det kommer att sluta där. Jag kan lyfta ut precis vad jag vill, som t.ex. dethär inlägget.
Jag vet ännu inte hur mitt bloggande kommer att fortsätta, men kanske blir det ungefär som förr? Ibland blir det flera inlägg, ibland färre... den enda skillnaden är att jag nu har en slags buffert till omvärlden. Allt som jag gör går först till min alldeles egna blogg. Där får det mogna och växa till sig, innan jag lyfter ut det till allmänt betittande.
Fast nu skulle jag förstås vilja visa er min blogg, den blev så fin! - Men det går ju inte, då skulle jag ju inte längre ha några sidor bara för mig.
Men vet att ni finns där ändå, ni som jag har kontakt med på carulmare. Jag har länkat till er från den nya bloggen.
Läs även andra bloggares åsikter om blogga, bloggar, carulmare, buffert, trygg
Fint! Jag tror vi har diskuterat nåt liknande. Om att bara få vara...sig själv! Kanske du har hittat en sån plats på nätet..!
SvaraRaderastarwayforewer
Starwayforewer: Hoppas det! Jag blev i alla fall förvånad hur denna handling fick mig att slappna av.
SvaraRaderaJag gjorde ett försök för nåt år sedan att starta en "gömd" blogg där meningen var att jag skulle skriva "helt fritt" och öppenhjärtigt. Naket. Men den somnade in... Jag klarade inte av den "dubbla bokföringen" (fasen vad mycket situationstecken det blev här...) Så när jag skriver helt för mig själv så hamnar det numera på hårddisken. Men med tanke på vad som hände med min förra hårddisk så är ju en ny blogg mycket säkrare, dvs om jag vill ha kvar den.
SvaraRaderaQi:s blogg (och mina kommentarer hos er andra) är fegare än jag vill vara egentligen. Men det är väl den jag är. En fegis alltså... :-)
Men jag blir inspirerad av dina idéer runt ditt bloggande, märker att vi tänker ganska lika där.
Fast egentligen, det verkligt intressanta om oss två står ju i de gömda bloggarna... Eller vad tror du? ;-)
Qi: Jag har också gjort det förut, hade en blogg som jag skrev i med väldigt långa mellanrum, det kunde gå ett halvår eller mera mellan gångerna, ofta under perioder när jag kände att jag inte orkade vara offentlig. Men på den bloggen var jag bara anonym, den var alltså inte helt otillgänglig.
SvaraRaderaMen dethär skulle kunna fungera, för jag vet ju att jag antecknar en hel del och sparar på hårdskivan... men nu skulle jag alltså sätta det på bloggen istället. Kanske inte alltid så nakna och öppenhjärtiga saker utan mera vardagliga, sådant som jag behöver hålla reda på i mitt liv. Det skulle egentligen vara rätt praktiskt att göra det på nätet, eftersom man då har tillgång till uppgifterna på alla datorer. Sedan då, när jag verkligen behöver vara offline, då skulle jag liksom redan ha vanan inne att skriva där. Det skulle inte heller kännas som någon... gnällblogg!... eftersom där redan står så mycket annat, jordbundet och tryggt.
Fast jag vet ju inte om det fungerar... vi får se.
Jag borde också vara mera försiktig av mig... det är förmodligen ett tecken på integritet! :)
Njae... tror inte att jag är mera intressant på hemmaplan, måste fråga några som känner mig både på bloggen och i 'verkliga' livet.
Jag hoppas bara att du inte får FÖR sträng censur på vad du bloggar ut! Det är ju dina funderingar och spekulationer som är det intressanta!
SvaraRaderaMimmi: Nej, det tror jag inte, hoppas jag inte. Jag är ganska spontan när jag skriver - men det är klart, visst sovrar jag ocskå. Jag skriver sällan om andra mänskor och skulle jag ändå göra det, så försöker jag ännu ivrigare att hitta ett positivt synsätt. Men jag skulle kanske inte kalla det censur, för denhär processen är en del av mig, jag vill inte vara med och skapa en otäck stämning, inte på nätet och inte heller i mitt vanliga liv. Det är klart att jag inte alltid lyckas med den målsättningen, men den finns ändå där, som en sorts inre vilja. Det gäller förresten också när jag skriver om mig själv: är jag för upprörd, så väntar jag med att skriva... för jag vill ju också skydda mig själv, på precis samma sätt.
SvaraRaderaDu förstår nog hur jag menar? Jag upplever i alla fall att du också har en sådan där vilja 'att tolka och tyda allt till det bästa'.
Tack för att du uppskattar mina funderingar!