eller två stycken M som sticker upp och sticker ut och sticker av mot den ljusa spegelblanka vattenytan.
Jag går igenom mina bilder från i maj, när jag var på sommarstugan. Det var ganska folktomt där, så jag och katterna kunde gå långa vägar längs stranden utan att träffa på någon.
...då man måste göra bokstavskontroll för att få kommentera på sin egen blogg.
En vän till mig hade nya tankar om endorfiner. Det verkar nästan som om mina 'svackor' skulle kunna ha med dem att göra. Att jag skulle ha en ovanligt liten mängd kroppsegna endorfiner. Jag skall försöka förklara hur vi tänkte. Kanske väcker det tankar hos er också? Jag är ju inte precis den enda som lider av oförklarliga svaghetstillstånd.
Vi började med att tala om vad endorfiner är för något. Mest tänker man kanske på denhär känslan av välbefinnande. Den som kan infinna sig till exempel efter ett träningspass eller ett samlag. Men egentligen är endorfinerna inga lyckopiller. De är smärtstillande. De frigörs för att man inte skall behöva känna hur musklerna har ansträngt sig. Man brukar kalla dem för kroppens eget morfin.
Så fungerar det för mig också. När jag har ansträngt mig, känns det skönt, endorfinerna kommer som de skall. Men sedan, någon timme efteråt, kommer svackan. Jag känner mig energilös, både i fysisk och psykisk mening. Kroppen känns tung och jag klarar inte av att tänka heller, kan liksom inte samla mig. Det är det värsta, men jag har också muskelvärk och känner mig febrig, fryser och svettas om vartannat. Vidare har jag denhär märkliga snuvan. Det är nästan som om jag skulle vara förkyld, men bara nästan...
När min vän hörde dethär, sade han att det låter som om jag skulle ha abstinenssymptom. Som om jag skulle försöka sluta med att missbruka opiater...
Men så är det ju inte, jag lovar. Så... det verkar som om jag skulle ha för lite endorfiner. När jag anstränger mig och kroppen börjar frigöra endorfiner... uppstår kanske ett tomrum? I alla fall tar det en eller (för det mesta) flera dagar för mig att komma i form igen. Under den tiden är kroppen kanske sysselsatt med att bygga upp mitt förråd av endorfiner igen...?
Nej, jag vet inte om dethär resonemanget stämmer. Säkert finns det många andra faktorer också som kan inverka. Men ändå, är det inte lite intressant? Jag skulle gärna vilja få in synpunkter. Ni som också har svaghetstillstånd, verkar dethär stämma in på er...?
Jag tror nog att jag skall tala med en läkare också, helst en neurolog... om nu inte någon sådan person skulle råka komma hit och tala med mig, förstås... :)
Andra bloggar om: endorfiner, neurologi, svackor, svaghetstillstånd, smärtstillande, morfin, opiater
Inkan sade att hon får en känsla av personlig erfarenhet, när hon läser Överens om att tiga, och det ger mig lust att berätta om en sådan.
Där i tredje delen, Godkännandet, när Berthold säger att han tänker döda Hariberth och Hariberth känner att han inte är rädd, men ändå rinner tårarna hela tiden - det är en personlig erfarenhet, ett starkt minne. I det sammanhanget kan ni nog tänka att Berthold och Hariberth är olika sidor hos samma person och att båda sidorna finns hos mig.
Men det var så konstigt. Det var faktiskt som om jag skulle ha varit två personer. En som ville dö och en som blev förfärad, när jag sade det. En som inte stod ut med att jag ville ta mitt eget liv. Som fick tårarna att spruta så att jag blev uttorkad och fick en hemsk huvudvärk och ögon som sved ännu följande dag... och inte dog jag ju för det.
Så... till sist jag bestämde mig för att sluta tänka 'hopplöst', inte för att jag hade ändrat mig utan bara för att slippa gråten. Om livet redan var hopplöst, vilket jag inte fick tänka, så inte blev det ju precis bättre med huvudvärk och svidande ögon.
Men var det så märkligt? En del av mig ville dö, en annan ville leva... Det märkligaste var väl känslan av att det inte var jag. Gråten kom som från ingenstans. Något inom mig började gråta så att tårarna sprutade. Något skrek att jag inte fick dö.
En ännu nästan okänd del av mig själv...?
denhär adressenJag hade tänkt skriva något inspirerande till... men mitt huvud är ack! så svagt idag. All min inspiration är slut, jag tror jag har använt upp den. Hoppas bara att jag lyckade binda åtminstone en del av min känsla i den berättelse som jag nu lägger fram. De andra bilderna kommer nog snart... bara mitt huvud börjar samarbeta med mig igen.
Eller klar och klar. Jag har text och bilder som jag har bundit ihop till en historia... men inte tror jag jag är helt klar med den ännu. Säkert kommer jag att ändra på många detaljer. Hittade jag verkligen den bästa bilden? Borde jag inte skriva såhär istället? Dessutom vet jag inte riktigt hur jag skall lägga fram min historia.
Jag tror det blir på en skild blogg, med samma namn som berättelsen... Har jag inte sagt vad den heter? Nähä, då skall jag väl göra det då. Överens om att tiga, har jag kallat den. Kanske skall jag berätta lite mera om vad den handlar om... men först vill fortsätta med denhär tråden, hur jag skall lägga fram min berättelse. En skild blogg hade jag tänkt, en som bara visar ett inlägg i taget. Ett stort. Jag har gjort berättelsen med PowerPoint och tänker spara de olika sidorna som png-bilder. Både texten och bilden blir då till en bild. Jag tänker också göra bilden 'klickbar'. När man klickar på den, så kommer nästa bild fram. Detta för att inte blanda bort tittaren med länkar och annat krafs som inte hör till själva berättelsen. En svart bakgrund hade jag också tänkt, av samma skäl. Ljuset skall vara släckt i biosalongen...!
Dethär är kanske inte det bästa sättet att lägga fram berättelsen. Jag har tänkt på att göra en film också... men det går nog inte än. Jag känner att dethär är en berättelse som behöver mogna. Jag behöver kunna gå in och ändra i varje inlägg, på ett lättare sätt. En vacker dag ser jag kanske att jag skulle ha gjort på ett helt annat sätt. Det brukar hända då och då. Plötsligt blir allt bara så tydligt... Det som jag är klar med skulle man möjligen kunna kalla prototypen.
Men fliten är det inget fel på. Fyrtiosju bilder blev det...! Tror ni att ni orkar titta på så många bilder...?
Fan vet om jag någonsin kan göra något som intresserar andra mänskor. Sent på kvällen, när jag har slutat arbeta (om jag har det), då sörjer jag över det... och undrar hur det kan vara möjligt att jag kan lägga ner så mycket tid och omsorg på historier som ingen annan vill ta del av... eller, med andra ord, varför är jag själv så intresserad, när ingen annan är det? Eller, med ännu en omskrivning, varför är jag så olik andra mänskor...?
Ännu en ödets ironi, antar jag.
Och ändå, jag vet precis hur jag skall göra, för att väcka intresse. Jag bara inte gör det, det tar så emot... Kanske har det med min personlighet att göra? Visst vill jag kommunicera... men jag har också ett stort behov av att skydda mig själv. Jag är ingen dagboksskrivare. Förut hände det ibland, kanske mest när jag behövde försvara mig själv... men nu verkar det som om jag skulle ha bestämt mig för att lämna mig själv ifred. Jag undviker att dra upp konturer, att teckna min egen bild. När jag arbetar med bilder och berättelser behöver jag inte göra det. Jag kommunicerar med mina berättelser. Mina huvudpersoner blir tydliga, själv drar jag mig in i skuggan. Vet inte om detta är riktigt klokt... men det är så jag gör.
I alla fall. Nedan är första bilden i min historia. Det går ännu inte att klicka och komma vidare...
...och förlåt min bitterhet. Förresten så skäms jag lite också, för att jag är så avvikande. Man gör ju det... eller hur? Man blir arg, bitter och så skäms man. På det sättet är jag inte alls olik andra mänskor.
Andra bloggar om: klar, överens, tiga, överens om att tiga, bilder, berättelser, bildberättelser, historier, powerpoint, personlighet, lika, olika
Vet ni om att man just nu kan se hela filmen Amadeus (Milos Forman, 1984) på YouTube?
Lite skyller jag på terapeuten. Det är en rar mänska, men ändå är hon min länk till samhället... eller till det arbetsliv som jag egentligen inte vill ha så mycket att göra med. En samhällsmänska är jag förvisso, jag vill så gärna kommunicera... men arbetslivet är ju som det är. Så jag tänkte igår: Hon får mig att börja fundera på om jag är bra eller inte. Hemma, i min totala oskuld, går jag visst och inbillar mig att jag är perfekt...!
Jo, och så oroar jag mig lite för sonen, också som vanligt... och ibland trasslar jag till det för mig själv också, alldeles utan hjälp. För det mesta är det kroppen och själen som kommer i konflikt med varandra... Det är så med mig, börjar jag tro, att jag är född med ett ovanligt stort VILL. En obönhörlig inre vilja, sade jag till min far för ett par dagar sedan. Den lyssnar inte på förnuftsskäl. Nu borde du avbryta, säger jag till mig själv. Du kan ändå inte bli klar idag. Men jag vill inte. Det känns omöjligt att gå över till någon annan uppgift, som att lämna min själ. Kroppen kan ta itu med städning och matlagning, eller vad det nu kan gälla, men bara på ett mekaniskt sätt, som en robot... Jag vet att själen följer efter, så småningom... men måste det ta så länge? Jag tycker inte om detta limbotillstånd!
Så jag går på så länge jag kan, ända tills kroppen börjar skrika åt mig... som idag. Idag vet jag att jag måste hålla mig borta från datorn... men vad i alla långnaglade smådjävlars namn skall jag nu hitta på...?
Ni undrar kanske vad jag menar? Jag säger ju att jag kommunicerar och ändå händer det inte så mycket här på carulmare... Det finns en förklaring till det också. Allt har en förklaring, heter det ju - utom korven som har två, brukar jag lägga till, eftersom jag finner ett visst nöje i att blanda ihop ordspråk.
Förklaringen är att jag håller på med en längre bildberättelse. Texten är väl redan ganska klar, men det tar tid att leta efter bilder... och att anpassa dem också. Dessutom kom jag fram till att jag behöver många bilder. Dethär är en dramatisk text, för att inte säga våldsam... och det skall kännas, långt inne i magen. Så måste det bli, för annars har jag inte lyckats med att återskapa min inre känsla. Men jag är inte alls säker på att jag kan klara av dethär. Jag har ju kortat av mitt manus, med säkert nittio procent! Det som var tänkt att bli ett långt bokkapitel, på femton eller tjugo sidor, har nu nästan blivit ett slags subtitles. (Kan man säga undertexter på svenska...?) Först kommer det några meningar, som ett slags vägvisare, och så fyller jag på med bilder, antagligen flera i rad, som på film. Men bilderna korresponderar inte helt med texten. Några sådana bilder skulle jag inte kunna hitta och kanske inte göra själv heller... och dessutom vet jag inte om det skulle bli bättre så. Nej, för jag tror det är ett stämningsläge som jag försöker uppnå, med ord och bilder gemensamt.
Jaja, något har jag kanske ändå lärt mig... Eller, nu har jag resignerat på ännu ett sätt. Jag vet inte om jag lyckas förmedla det jag vill... men jag ger inte upp. Jag försöker igen och igen, på nya sätt. Jag vågar misslyckas. Kanske blir det aldrig helt rätt, men det borde ju kunna bli bättre...vad jag nu menar med det. Möjligen att jag rör mig från det privata i rikting mot det allmänna och gemensamma, att det är det jag försöker...
Ett arbete från igår. En ängel, kanske bara som sällskap till den lilla hornvarelsen. Tror ni inte att änglar och djävlar i själva verket dras till varandra, att de i hemlighet är mycket förtjusta i varandra...?
Andra bloggar om: stress, skaparlust, kropp och själ, jag och vi, limbo, samhällskänsla, änglar, djävlar
