torsdag 19 juni 2008

Till hälften frälst

Som ni kanske märker så experimenterar jag litet. Jag försöker känna efter om jag skulle kunna bli mera samhällstillvänd, om jag möjligen skulle må bättre av det, få en bättre balans mellan min inre och yttre värld. Mina senaste inlägg har ju faktiskt varit nästan... politiska!

Men nu känner jag mig osäker. Särskilt det allra senaste inlägget, Elchocker, antidepressiva... och Alice i Underlandet, bekymrar mig. Om man börjar gräva, kan ens världsbild bli hur svart som helst, skulle jag tro. Det finns alltid uppgifter att bygga på. Ibland måste man väl göra motstånd, men man skall nog välja sina kamper med stor noggrannhet. Kanske är mycket redan vunnet, om man väljer att se sin motståndare som en vän? Om man försöker utgå från att samförstånd är möjligt?

Det är kanske en illusion, men i såfall en bra sådan. Vill jag tro.

En annan sak som bekymrar mig är att jag delvis instämde i de åsikter om psykiatri som framfördes på Peter Urban Larssons och KMR:s sidor... kanske mest av den anledningen att båda sidorna visade sig ha anknytning till Scientologi-kyrkan.

Det är förmodligen ett tecken på min egen inskränkthet, varför skulle jag inte delvis kunna ha samma åsikter(??), men jag är visst överkänslig mot frälsningsbudskap...

...vilket föranledde följande, lite lustiga ordvändning:

Till frälsningsbudskap lyssnar jag bara med halva örat

Därför blir jag nog aldrig mer än till hälften frälst

Andra bloggar om: , , , , , ,

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Tack för länkningen! Blev glad över det. Spännande sida. Jag känner mig också till hälften frälst. Det känns lite som om man skulle tappa kontrollen om man ger sig hän fullständigt inför en religon. Och när jag inte gjort det så känns det både bra och inte, man undrar om man missar något.
    Ha det gott!
    mvh
    Marlene Olsson

    SvaraRadera
  2. Precis! Om man går genom livet som hälftentroende, då måste man ju med nödvändighet missa den 100-procentiga uppenbarelsen - om den ändå skulle finnas! Men... det skulle ju också kunna tänkas att den fullkomliga sanningen består av lite ditt och lite datt - och då skulle man ju aldrig få syn på den, om man bara valde det ena!

    Livet är egentligen ganska omöjligt, har jag kommit fram till - och ändå lever man på, den ena dagen efter den andra! Trevlig midsommar!

    SvaraRadera