Dyr... bar

Motsättningar på arbetet. Det är tungt, men inte enbart. I sådana här skeenden finns också stunder av djup glädje. Man inser att man har lärt sig något nytt och värdefullt. Ens självförståelse har tagit ett skutt framåt.

Igår hade jag en sådan dag.

Det började med en gnagande känsla. Jag hade talat om hur jag kände mig, vad som gjorde mig ledsen och arg. Jag hade talat med mina chefer om det. Det var jag nöjd med - och ändå var det något som gnagde mig.

Jag vet inte hur ni gör, men jag brukar inte lägga locket på, allra minst inför mig själv. Jag tänker och tänker tills jag har kommit på vad det är som gör ont och så försöker jag göra något åt det. Ibland tar det mycket tid, men jag tycker nog att det är värt det. När jag är klar, är jag glad igen. Och denhär gången fungerade det ännu bättre än vanligt.

Jag kände mig kränkt. Varför skall jag gå till en psykiater och få ett sjukintyg, när jag inte känner mig sjuk? Jag kanske har ett handikapp, åtminstone i ett arbetsliv som styrs av framgångstänkande, men sjuk är inte rätta ordet. Det som gör att jag inte kan arbeta på samma sätt som andra är inte patologiskt. Det är inte något som skall botas och göras bra igen. Jag kände mig som en skolelev som behöver en stödperson för att få vara med i den vanliga skolan. Jag?! Som har så mycket att ge!

Men min hjärna är kul! Jag skall berätta hur den gjorde för att jag skulle bli av med denhär tunga känslan.

Först läste jag ett inlägg hos En liten tant om det svenska kulturarvet. Hon skriver att det behöver stöd, för att inte försvinna i mängden av intryck från den engelskspråkiga världen. Det var den första pusselbiten. Någon dag senare undrade jag över ordet psykosomatisk och ville läsa lite mera om det. På det sättet kom jag in på en sida om konstruktivt tänkande. Det var den andra pusselbiten. Sedan rasslade det till i min hjärna och bilden blev klar. Man skall betala för att kunna behålla det speciella. Det är självklart. Vill man ha något speciellt, något sällsynt och därför värdefullt, då skall man betala. Således: Om de vill ha mig, då är det rätt att de betalar för det...! Jag är dyr... bar.

Och den tunga känslan, den bara föll av mig - med ett skratt föll den av mig! Men missförstå mig inte. Kanske har jag aldrig varit så allvarlig som nu. Plötsligt förstod jag mycket som inte hade förstått förut.

Absolut mänskovärde. Förut var det bara ett uttryck för mig. Jo, det är säkert bäst att tro på ett absolut mänskovärde, men hur kan man bevisa det...? Nu behöver jag inga bevis. Jag vet inom mig att det är sant och jag förstår varför dethär uttrycket fortfarande finns med. Det har funnits andra mänskor, förr och nu, som inom sig har känt det jag nu känner. Det är de som har sagt, med inre övertygelse: Mänskovärdet är absolut.

Och ibland hör man föräldrar säga om ett mycket avvikande barn: Vi har fått en speciell gåva. Jag har aldrig kunnat förstå dem, inte förrän nu. Att de kan mena precis vad de säger. Att de har kunnat vända upp och ner på allt, vända sin sorg besvikelse och skam till en odelad glädje. Jag brukade tänka att det kanske var inlärt, att de trodde att de måste vara tacksamma och övade sig på det. Jag måste säga att jag känner mig lite tveksam till affirmationer. När jag säger något, vill jag känna det också. Om jag inte tror på vad jag säger, väller det upp en våg av inre protester.

Denhär känslan. Denhär brakänslan. Egentligen har jag haft den länge. Inte hela tiden, inte ihållande, men jag brukar hitta tillbaka till den. Det är härifrån som jag hämtar min kraft, min glädje. Jag är inte bra på, men bra. Förbehållslöst. Det nya är att jag har börjat tala om det, säga det högt. Erkänna inför mig själv och andra... ja, hur betydelsefull jag är. Att vara bra, inte bra på. Det är inte något som man tröstar en stackare med, en som inte duger något till. Nej, långt ifrån!

Nu börjar jag se vilken oerhörd styrka jag har, när jag hämtar min kraft ur denhär källan. En självkänsla som aldrig kan sina. Och mer än så, vilken betydelse jag har för dem som jag har omkring mig, hur jag utmanar dem - eller skapar en känsla av trygghet. De väljer själva. Utmaningen är det andra synsättet, tryggheten kommer från att jag inte dömer, inte när jag är i denhär brakänslan. Jag kan inte döma, eftersom jag inte har någon måttstock på mig själv. Jag är bra, inte bra på. Det gäller för de andra också. De är också bra, i mina ögon. Alla är bra, men alla har inte förstått det ännu. Det är därför som de måste vara bra på.

Stora ord. En del av mig känner rädsla, vill ta tillbaka. Jag kan ju inte hela tiden vara i denhär känslan. Men ändå. Denhär känslan finns hos mig, bakom rädslan. Jag kan komma tillbaka till den.

Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, Bamse, framgångstänkande, känslor, Lille Skutt, motsättningar, mänskovärde, psykiatriker, Rune Andréasson, sjukdomar, självkänsla

Styrka...?

Många, många tankar i mitt huvud. Har ni lust att debattera? Nej, inte debattera, precis. Men jag skulle gärna höra hur ni tänker. Henrik talar om styrka, se kommentarerna till det förra inlägget - och ja, det finns en styrka i att kunna försvara sitt inre jag. Jag tror nog att det var bra att det kom upp i dagen, detdär som sårade mig.

Och trots det, började jag genast tvivla: Nu, när jag har sagt mitt, kommer den andra parten förstås också att vilja säga sitt - och så kommer det att fortsätta. Det blir muntur efter muntur och många sårade känslor, på båda sidor... Ja, det tvivlar jag inte på. De andra lider också av dethär. Det finns mycket vänskap mellan oss - och nu står vi ändå på olika sidor. Det är därför som dethär är så smärtsamt. Men kanske skall vi inte försöka komma undan smärtan. Alla tårar är inte av ondo, som Gandalf säger i filmen Konungens återkomst. Om livet är själens skola, då är lidandet inte utan mening...

Stora ord. Mitt hjärta säger: Försök förstå mig - så skall jag försöka förstå er! Men i mitt huvud vill jag fort komma vidare. Jag vill försöka räkna ut vad som skall hända och genast ta mig dit, hoppa över allt det svåra.

Men så kan det ju inte gå till. Sådana här saker tar tid. Alla måste få höras. Känslor skall stiga upp och lägga sig igen. Då sker det en mognad. Bilden av hur vi har det och vad vi vill och kan göra åt det klarnar långsamt... Men det behövs tillit. En envis tro på det lilla barnet, inte bara hos mig utan hos oss alla. Att det kan segra - också i en tid av effektivitet och framgångstänkande.

Styrka. Vad är det för något, egentligen? Igen kommer jag att tänka på ringsagan. Kommer ni ihåg dehär ställena i Konungens återkomst...?

Aragorn: "What does your heart tell you?"
Gandalf: "That Frodo is alive. Yes. Yes, he is alive."

Pippin: "Is there any hope, Gandalf? For Frodo and Sam?"
Gandalf: "There never was much hope. Just a fool's hope."

Styrka. Är det att inte ge upp, fast det ser mörkt ut? Att hålla ut, att inte förlora tron...?

Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, Billy Boyd, Gandalf, Ian McKellen, Pippin, motsättningar, Peter Jackson, Return of the King, ringsagan, styrka, Tolkien

Arbete, känslor och en dröm

Arbetsveckan är över. Den bestod av tre dagar.

Den första dagen fick jag veta det, att vi skulle ha ett möte följande dag. Det skulle handla just om dethär, att jag bara arbetar tre dagar i veckan. Det upplevs som mycket tungt av mina arbetskamrater och därför blev jag rädd. Skulle jag bli tvungen att ge upp min tredagarsvecka, den som har fått mig att må så bra? Rädslan kändes som ett svagt illamående, hela dagen. Dessutom hade jag svårt att hålla värmen. På kvällen började jag blöda ur livmodern också. Jag trodde jag skulle få mens, men det var bara den kvällen... Kanske var det rädslan. Jag är alltid så psykosomatisk. Från känsla till kropp, på en sekund.

Den andra dagen hade vi detdär mötet. Jag tog emot många intryck som jag måste bearbeta på något sätt - och en del var sådana som gjorde ont. Jag skall inte gå in på vad som hände, en dag kommer kanske mina arbetskamrater också att läsa dethär, men jag tror nästan att ni kan föreställa er hur det var. Sådana här saker är smärtsamma, för alla inblandade. Men jag kan bara berätta om mig själv.

Jag var rädd denhär dagen också. Just före mötet hade jag detdär klassiska rädslosymptomet, att man blir torr i munnen, knappt kan tala. Men det hjälpte med ett glas vatten. Under mötet tror jag ändå att jag verkade ganska lugn. Jag var i alla fall behärskad. Rädslan tar inte tag i mig på det sättet. Jag kan skjuta undan den och fungera, något så när. Andra känslor fick också vänta. Jag kände ett vagt obehag ibland, ett tecken på att nu är något på tok, men inte kunde jag fundera på det. Just då var det viktigare att bara fungera, att vara uppmärksam och försöka förstå vad som var i görningen. Likadant var det efter mötet också, under kundtjänsten. Då var det också viktigast att bara fungera. Först när jag skulle gå hem, när kunderna och kollegerna hade gått och jag var ensam med mig själv, förstod jag varför jag hade haft detdär obehaget. Något hade gjort mycket ont - och plötsligt började jag gråta. Jag kände mig sviken, sårad, arg.

När jag kom hem, ringde jag mamma - och hon lyssnade och tog emot det som jag berättade. Min underbara mamma, som bara blir mera underbar med åren. När jag var ung, sade hon att jag aldrig skulle dricka en endaste droppe. Nu lät det annorlunda. Du borde nog nästan ta en drink på dethär, sade hon - och denhär gången lydde jag.:) När jag hade talat med mamma och när ett par drinkar hade fått mig att domna av lite grann, kände jag att kanske skulle jag kunna gå till arbetet nästa dag. Det skulle inte bli lätt, men kanske skulle jag lyckas få mig att göra det.

På kvällen, lugn eller avdomnad, trodde jag att det kanske skulle räcka med ett brev också. Jag skulle skriva till min psykolog, berätta för henne vad som hade hänt - och det skulle vara tillräckligt. Jag skulle inte tala med mina chefer om detdär som hade gjort så ont. Jag skulle inte behöva röra i det igen.

Men i mitt mera vakna jag(!), i mitt undermedvetna, hade jag en annan uppfattning. Den tredje dagen vaknade jag med en dröm. Mitt lilla barn hade inte gjort något illa. Han hade bara uppfört sig som han måste göra, med hans natur - och ändå var det någon som ville slå honom. Det var en kvinna, en självtillräcklig kvinna, en som visste hur det skulle vara. Och jag lät henne slå honom, jag tänkte att det kanske skulle bli bäst så för oss allihopa, men jag kunde inte förlåta henne. Och jag kunde inte förlåta mig själv heller, för att jag hade låtit det hända.

Det var min undermedvetna uppfattning som skulle segra. Jag gjorde som jag hade tänkt, började skriva detdär brevet till min psykolog. Men så ringde en av mina chefer - och plötsligt hade jag talat om för henne hur jag kände mig. Det ena gav det andra och snart hade jag talat med den andra chefen också - och fick veta att hon hade tänkt på samma sätt...! Hon hade lagt märke till vad som hade hänt och ville ge mig sitt stöd i saken. Det kändes bra. Nu visste jag att jag inte hade övergett mitt lilla barn. Jag hade försvarat det.


Ja, kära vänner, dethär var min arbetsvecka. Visst gjorde jag mitt jobb också, i alla fall en del av det. Jag minns ju att jag till och med har skrattat och skojat med mina kunder. Men det känns nästan som en dröm, lika avlägset. Nog kan ni väl förstå vad som tog det mesta av min energi...?
Andra bloggar om: arbete, arbetsliv, drömmar, känslor, motsättningar, psykosomatisk

Stormen som inte kom

Mamma och son på café. Hon är medelålders, han omkring tjugo.

Sonen, nästan motvilligt: Jag tycker du uppför dig illa. Först säger du att de har räknat fel... och nu sitter du och äter egen mat, alldeles ogenerat...

Mamman blir tyst, medger sedan: Inte uppför jag mig så bra alla gånger... Jag var så hungrig, bara... Det kan nog hända att jag också skulle ha misstyckt, om det var du som hade gjort såhär...

Sonen blir tyst, medger sedan: Inte uppför jag mig heller så bra alla gånger...

Sedan börjar de prata om något annat.

Men jag, som också var där, såg himlen klarna och mitt hjärta for upp, upp - som ett knippe ballonger.


Andra bloggar om: carulmare, ballonger, dagbok, himlar, lycka, stormar

Röd tröja (2)

jag ser på min röda tröja
och tänker... nej, ber...
nej, läser en besvärjelse över den

ta fram all värme som finns i mig
och all värme som finns i dem
som jag kommer att möta
vi behöver den...!

Christ as a light, illumen and guide me
Christ as shield, overshadow me
Christ under me, Christ over me
Christ beside me, on my left and my right

This day be within and without me
Lowly and meek, yet all-powerful

Be in the heart of each to whom I speak
In the mouth of each who speaks unto me

En kristen besvärjelse (lyssna). Att omge sig med Kristus, kärleken. Vad är min röda tröja i jämförelse med en så gammal och stark symbol...?

Andra bloggar om: besvärjelser, Christ as a light, diktliknande, John Michael Talbot, röd, tröjor, röda tröjor

Röd tröja (1)

idag tog jag en röd tröja
utan att veta att jag skulle behöva den
imorgon vet jag att jag gör det

Andra bloggar om: diktliknande, röd, tröja, röda tröjor

Isöken

En melodi och en vy. När jag hade kommit såhär långt, började en melodi spela. Calling you med Jevetta Steele. Den musiken hör egentligen hemma i ett ökenlandskap, men tycker ni inte att den passar in här också, i min isöken...?


Andra bloggar om: fotografier, isöknar, musik, öknar

Läs vidare...

Fantasy och andlighet. Hur sagorna verkar i vårt - eller i alla fall mitt - själsliv. Det har jag försökt skriva något om i mina senaste inlägg. Sedan frågade jag Fader Jonatan, präst och fantasyälskare, om han hade några tankar om det. Och jo, det hade han. I sitt första inlägg funderar han på vilka kristna som tycker om fantasy och vilka som nästan verkar avsky det. Intressant, tycker jag.

Bli det du är

1) Blivande kungar 2) En droppe alvblod 3) Uppgång och fall 4) Arvet från Isildur 5) Självtvivel 6) Bli det du är
En annan händelse som jag kommer att tänka på är ett vägval som Aragorn gjorde. I slutet av ringsagan bestämmer han sig för att ta Dödens stig. Också det tycker jag visar på att Tolkien såg att det fanns självtvivel hos Aragorn.


Jag skall inte gå in på detaljerna, ni har dem från Tolkiens böcker och Jacksons filmer. Däremot skulle jag vilja tala om symboliken... Ja, jag är ganska säker på att det finns en symbolik. Möten med döden brukar kunna tolkas på det sättet och dessutom kan man nästan säga att Tolkien upprepar denhär händelsen. Det är inte bara Aragorn som har ett möte med döden utan också Gandalf och Frodo. Ni undrar kanske hur jag menar? Jo, Gandalf dör under sin kamp med balrogen och återföds som Gandalf den vite. Det är en själslig rening. Frodo, igen, blir knivhuggen av en vålnad och får ett sår som inte kan läka. Efter det förmår han inte längre leva ett vanligt liv. På slutet lämnar han Midgård tillsammans med alverna.

Möten med döden. Det är möten som leder till stora själsliga förändringar. Det handlar om att möta sina rädslor och övervinna dem. Men övervinna betyder inte att man slutar upp att vara rädd. Nej, det är nästan tvärtom. Man lär sig att lägga märke till sina rädslor och därför kan man välja hur man skall handla. Det är det som är vinsten, att man kan bättre styra sina handlingar. Men man förlorar mycket också. Man kan inte längre se på samma sätt som förr. Det kan kännas ensamt och tungt.

Men tillbaka till Aragorn och Dödens stig. Nu är det Aragorn som skall möta sina rädslor... Jo, rädslor. Varför skulle Tolkien låta dem möta döden, om det inte fanns några rädslor att överkomma? Först är det Frodo, sedan Gandalf och nu Aragorn. Jag kan inte komma ifrån att det är dethär som mötena med döden handlar om. Aragorn möter sina rädslor, framför allt sin osäkerhet på om han skall duga som kung. Det är en skrämmande upplevelse, men när han väl är igenom, blir han för första gången erkänd som kung. Det tycker jag också är så symboliskt, att de döda är de första att erkänna honom och lyda hans befallningar.


Bli det du är. Det är vad Aragorn-gestalten säger till mig. Jag har inte alls svårt att identifiera mig. Alla är vi blivande kungar, i denhär meningen. Vi möter våra rädslor och närmar oss mer och mer det kungliga idealet, att bestämma själva. Men det handlar inte så mycket om att styra över andra som att kunna styra sig själv. Att bli kung över sitt eget liv.


Andra bloggar om: Aragorn, arv, Dödens stig, fantasy, JRR Tolkien, kungar, medvetande, Peter Jackson, ringsagan, rädslor, självtvivel, Viggo Mortensen

Självtvivel

1) Blivande kungar 2) En droppe alvblod 3) Uppgång och fall 4) Arvet från Isildur 5) Självtvivel 6) Bli det du är
Aragorn kan sin historia. Han vet hur det gick för Númenor och för Isildur också, hans egen stamfader. Jag kan inte tro något annat än att han hade sina stunder av tvivel. Stunder då han frågade sig hur han skulle komma att klara sig. Skulle han kunna motstå maktfrestelsen? Borde han alls försöka bli kung?


Men dethär är inte självklart för alla. Medan jag läser, börjar jag förstå att det är framför allt från Peter Jacksons filmer som dehär tankarna kommer. Han lyfter fram Aragorns självtvivel. I Tolkiens böcker är det inte alls lika uttalat. Det finns de som anser att det inte alls finns där, men det tycker jag är att gå för långt åt andra hållet. Kanske handlar det mera om olika media? En film rymmer inte så många ord, den måste vara mera rakt på sak. Tolkien, däremot, kunde tillåta sig att gå omvägar. Dessutom har vi hans berättarstil, också i ringsagan märks ett inflytande från hjälte- och gudasagorna. Tonen är högstämd och för det mesta beskriver han sina karaktärer utifrån. Man får inte veta så mycket vad de tänker. Men ändå skulle jag säga att Aragorns självtvivel finns här också. Det finns i de händelser som Tolkien låter honom vara med om. Det finns där mellan raderna.

Det är framför allt två händelser som jag kommer att tänka på. Den första finns i ett tillägg till ringsagan. Här låter Tolkien Elrond säga nej till Aragorn. Han kan inte komma i fråga som make till hans dotter. En av motiveringarna är att Arwen är honom förmer. Hon är äldre, har mera erfarenhet och en ädlare bakgrund. Dessutom är Elrond inte alls säker på att Aragorn någonsin kommer att bli kung:

"Aragorn, Arathorn's son, Lord of the Dunedain, listen to me! A great doom awaits you, either to rise above the height of all your fathers since the days of Elendil, or to fall into darkness with all that is left of your kin." (Appendix A of The Lord of the Rings: "The Tale of Aragorn and Arwen," p. 340)

Jag frågar mig varför Tolkien hade Elrond att säga dedär orden. Var det inte för att jag som läsare skulle kunna förstå Aragorn, sätta mig själv i hans ställe och inse hur de måste ha fått honom att känna sig? Hur osäker han blev. Vilken inre kamp de satte igång. Det måste de ju ha gjort. Det var ju inte vem som helst som uttalade dem heller utan Elrond. Den gamle och vise Elrond, sextusenfemhundra år gammal. Elrond, som också var hans fosterfar sedan späd ålder.

Andra bloggar om: Aragorn, arv, Arwen, Elrond, fantasy, JRR Tolkien, kungar, Peter Jackson, ringsagan, självtvivel, Viggo Mortensen

Pausmusik

Ja, usch så långt det blev om Aragorn. Det hade jag inte räknat med - och jag som ännu inte ens är klar. Ett eller två inlägg till blir det nog ännu. Men de får vänta till imorgon. Nu blir det pausmusik, ett gitarrsolo med Eric Clapton.

Andra bloggar om: eric clapton, musik, mp3, klassisk, gitarrsolo

Arvet från Isildur

1) Blivande kungar 2) En droppe alvblod 3) Uppgång och fall 4) Arvet från Isildur 5) Självtvivel 6) Bli det du är
Aragorns arv. Det är kluvet, som ni märker. Mänska, men inte helt. Det finns också en droppe alvblod. Hans förfäder får gåvor av gudarna, men förlorar dem igen, som en följd av sina felsteg. Denhär gången lyckades man inte stå emot den onde fursten. Maktens frestelse blev för stor. På samma sätt fortsätter det med Isildur - ja, bilden blir kanske ännu tydligare med honom. Isildur är en så viktig person för Aragorn. Med honom är han verkligen släkt, i rakt nedstigande led. Honom jämför han sig med.

Isildur kom undan. När Númenor sjönk, hörde han, hans far och bror, till det fåtal som lyckades komma ombord på ett skepp och ta sig till Midgård. Dethär skall nog inte ses som någon slump. Det var för att de inte hade stött den siste kungens krig mot gudarna. Igen ett slags belöning, tror jag man kan säga.

Men Sauron är ännu inte besegrad. Kampen mot honom fortsätter på fastlandet. Igen väljer Isildur den goda sidan - och han kämpar väl. Det är han som hugger maktringen av Saurons finger och säkrar det godas seger. Han är verkligen en stor hjälte. Men hans nästa handling förtar en del av segern. När Isildur väl fått maktringen i sin hand, förmår han inte göra sig av med den. Han vill använda den istället, bygga upp ett nytt och mäktigt rike på Midgård. Därmed är fröet sått för nästa tidsålders kamp med onskan, den som Tolkien berättar om i sin ringsaga.



Andra bloggar om: Aragorn, arv, fantasy, Isildur, JRR Tolkien, kungar, maktringen, ringsagan, Sauron

Uppgång och fall

1) Blivande kungar 2) En droppe alvblod 3) Uppgång och fall 4) Arvet från Isildur 5) Självtvivel 6) Bli det du är

Från Elros har Aragorn sitt alvblod, men man kan komma ihåg honom av en annan orsak också. Det var han som blev Númenors förste kung. Men det är kanske inte så viktigt här, Aragorns släktskap med Númenor-kungarna är inte klarlagd. Viktigare är att han ändå härstammar från Númenor. Redan det säger ganska mycket. Landet som var en gudarnas belöning. Landet som mänskorna fick för att de hade hjälpt till att besegra Morgoth, den förste onde fursten.


Númenor. Det betyder 'landet i väster'. Det säger också en hel del. Ju längre västerut, desto närmare gudarna. Så är det i Tolkiens värld. Och från Númenor kunde man nästan skönja Aman, gudarnas land. Så nära hade mänskorna aldrig tidigare fått komma - och inte senare heller. Det var en tid av stor harmoni. Man var inte rädd för döden. Númenors kungar uppfattade verkligen döden som en gudagåva. När det var dags att dö, lade sig de sig bara lugnt ner för att vänta på sin stund. Så beskriver Tolkien mänskornas storhetstid.

Númenor stod i tretusen år, men harmonin varade inte lika länge. Den onde fursten började göra sig gällande igen, denhär gången under namnet Sauron. Han var inte så stark ännu, med krigsmakt kunde han inte besegra Númenor, men han lyckades med list. Han smickrade den siste kungen av Númenor och fick honom att tro att han kunde erövra också Aman, gudalandet. Det slutade med en katastrof. När kungen satte sin fot på den förbjudna stranden, tog gudarna tillbaka sin gåva. Ön som Númenor var byggt på sjönk ner i havet.

Andra bloggar om: Aragorn, fantasy, JRR Tolkien, kungar, Númenor, ringsagan, uppgång och fall

En droppe alvblod

1) Blivande kungar 2) En droppe alvblod 3) Uppgång och fall 4) Arvet från Isildur 5) Självtvivel 6) Bli det du är
Nu skall vi se om jag kommer någonvart med Aragorn. Han är inte som Simba eller Scar i Lejonkungen, så mycket har jag redan sagt (se Blivande kungar). Men hurudan är han då? Vilken inställning har han till dethär att han kanske skall bli kung?

Först måste jag säga något om hans bakgrund. Den är mycket speciell, också i Tolkien-sammanhang. Elrond i Vattnadal är Aragorns fosterfar, men på sätt och vis är de släkt också.

För att förstå det måste man gå sextusen år tillbaka i tiden, räknat från ringsagans tid. Det var då som Elrond och hans bror Elros gjorde sitt stora val. Eftersom båda deras föräldrar var halvalver, hade gudarna dem att välja vilket släkte de skulle tillhöra. Elrond bestämde sig för alvsläktet, men Elros valde att bli mänska och tog då också emot det som Tolkien kallar dödens gåva. Men alvblodet försvann inte helt. Elros och hans efterkommande dog visserligen, men de blev ändå äldre än alla andra mänskor. Så är det med Aragorn också. Han är nittio år gammal, när han leder Frodo och hans vänner till Vattnadal. Men han har fortfarande hundratjugo år kvar att leva.

JRR Tolkien: Vattnadal

Andra bloggar om: alvblod, Aragorn, Elrond, Elros, fantasy, JRR Tolkien, kungar, ringsagan

Gummiband och annan lycka

Men inte var det det jag skulle säga. Jag skulle ju berätta om denhär kvällen, om ett ögonblick av denhär kvällen.

Jag sitter på en pub med min son, njuter av min vanliga arbetsveckan-är-slut-öl. Sonen sitter bredvid med sin long drink. Han försöker dricka i samma takt som jag. Långsamt, så han inte skall bli utan att göra.

Jag lutar mig tillbaka, avslappnad. - Jag är så lycklig, säger jag. Nu har jag jobbat färdigt. Nu får jag vara ledig - fem dagar! Jag är så lycklig!

Sonen log. Han kunde höra på mig hur lycklig jag var.

- Livet är som ett gummiband, fortsatte jag inspirerat. - Man drar i det och så släpper man - och just i det ögonblicket är man lycklig.

Sonen log igen. - Sådär brukar jag också tänka.

Ja, jag var lycklig för det också, att han förstod mig. Kanske också en gummibandslycka? Vi har inte jämt haft det så bra tillsammans. Fast egentligen känns det som mera än så. Tänk att det kan vara så lätt och kravlöst mellan oss! En tjugoårig son och en morsa som snart blir femtio.

What a wonderful world med Louis Armstrong

Andra bloggar om: dagbok, gummiband, gummibandslycka, lycka, son

Devotion

När jag är som mest sårbar, är dethär den enda musik jag tål. Ingen vårdar min själ så ömt som John Michael Talbot. En katolsk munk och musiker. En troende.

Men det gör ingen skillnad, inte egentligen. Jag kan känna att vi är ett och detsamma. Vi har samma längtan, samma behov, bortom alla tolkningar. Denhär musiken helar mig.

Ja, kanske gör den det. Tar mig bort från all ofullkomlighet, inom och utom mig. Stoppar mina malande tankar...

Jag lyssnar på orden, men utan att söka sammanhang, låter dem bara verka i mig. Devotion. Tender care. Wherever I am, you are with me there. My spirit rests with communion. Rests. Communion. Rests with communion.

Ja, det är vackert, naket. Var i mig, håll mig uppe.

Andra bloggar om: Cave of the heart, Devotion, John Michael Talbot, kristendom, musik

Blivande kungar

1) Blivande kungar 2) En droppe alvblod 3) Uppgång och fall 4) Arvet från Isildur 5) Självtvivel 6) Bli det du är

Men fantasy är ju inte bara alver, mina tankar om fantasy är heller inte bara alver. Om jag känner att jag orkar, skulle jag gärna tycka till om Frodo Gandalf Aragorn och ringen också. Som ni märker, hör de alla hemma i Tolkiens värld. Annan fantasy, böcker och dataspel, får vänta ett tag.

Jag börjar med Aragorn... I en kommentar till Alverna och vi, har jag redan bekänt min stora svaghet för Viggo Mortensen som Aragorn. Jag tycker faktiskt han tillför något, att hans Aragorn är mera fängslande än Tolkiens. Jag tror det är hans sensualitet. Viggo Mortensen gör Aragorn till en levande längtande mänska... Men egentligen är det inte därför som jag väljer honom först. Det har med tankeföljden att göra. Jag kan ännu inte förklara det, men jag tror att dehär inläggen skall komma i en viss ordning. Frodo, till exempel, måste nog vänta till sist. Fast jag har en mycket stark känsla för Frodo, eller kanske just därför, skall jag ännu inte skriva något om honom.

Aragorn, således. Det särskilda med Aragorn är att han skall bli kung. Sådana utsikter kan man ha olika inställning till. Lyssna till exempel på Simba och Scar...!




Nej, nej! Aragorn är inget barn - och ännu mindre påminner han väl om Scar. Aragorn försöker inte sno åt sig makten. Han är inte alls på det sättet. Men den stora skillnaden säger ju också en del.

I nästa inlägg skall jag gå in på hur Aragorn ser på sitt stora arv - och vad det har att göra med oss andra. Hur jag kan identifera mig med Aragorn också.

Andra bloggar om: Aragorn, arv, Be prepared, fantasy, filmer, I just can't wait to be king, kungar, Lord of the rings, musikvideor, ringsagan, The Lion king, Scar, Simba, Tolkien, Viggo Mortensen

Vill ni veta mera om sångerna, vem som gjorde vad, så titta här och här

Elementary

För att se livet
kan man inte vara mitt inne i det
Man måste ta ett steg tillbaka

That is
elementary
my dear Watson!

Ja, här har vi ännu en alv! Man ser det redan på leendet. Dessutom var Sherlock Holmes en person som såg världen på håll. Det var därför som han kunde räkna ut både vad som hade hänt och som skulle komma att hända. Så jag älskade Jeremy Bretts tolkning av Sherlock Holmes-rollen! Plötsligt verkade han ju intressant, Arthur Conan Doyles mästerdetektiv...!

Andra bloggar om: alver, Arthur Conan Doyle, diktliknande, filmer, Jeremy Brett, livet, mästerdetektiver, Sherlock Holmes, tankekorn

Alverna och vi

När jag tänker på alver, kommer dehär raderna upp i mitt huvud:

"Legolas iakttog dem en stund med ett mångtydigt småleende, så vände han sig till de andra: - Den starkaste får bana väg, säger ni? Men jag säger: Låt plöjaren plöja, välj en utter, när det gäller simning, och när det gäller att springa lätt över gräs och löv, eller över snön - välj då en alv. (...) Därmed satte han vigt iväg (...) Hans fötter gjorde knappast alls några avtryck i snön." (Ur Sagan om ringen, Ringen vandrar söderut)

Alverna. Mångtydiga leenden. Inte stora och starka, men viga. Lätta, lämnar knappt några avtryck efter sig...

Eller med dataspelstermer, i skalan 1-10. Strength 5. Constitution 5. Agility 10. Wisdom 10...?

När man läser om alver, då kanske man inte märker att man identifierar sig med dem. Men i dataspelen gör man ett aktivt val. Skall jag vara en alv eller en vanlig mänska eller kanske en ork, ett monster...? Identifikationen blir mera medveten.

Ja, min tanke är att man kan identifiera sig med alver, fast de bara är sagoväsen. Inte helt och hållet, givetvis. De flesta av oss fantasyläsare protesterar inte, om någon säger att det blir tydliga spår efter oss i snön.:) Vi tror inte att vi är alver, men vi känner att vi har något gemensamt med dem. I dataspel och böcker är halvalver en populär konstruktion. Något gemensamt, men inte allt.

Själv brukar jag ofta spela halvalv. Alv är nämligen ett ganska svårt alternativ. Alverna är för svaga för att bära rustning och på det sättet mycket sårbara. Ett par svärdshugg från en ork eller till och med en mänsklig krigare och det är redan adjöss! Som kompensation brukar de vara mästerliga bågskyttar. På avstånd är de farliga motståndare, men de kan inte gå i närkamp med fienden. Det fordras mycket tålamod och eftertanke för att vinna sina strider på det sättet.

Därmed kommer jag in på alvernas kanske viktigaste egenskap. Odödligheten. Alverna är antingen odödliga eller mycket långlivade. Elrond, som ändå inte är helt och hållet alv, har vid tiden för ringsagans möte i Vattnadal levt sextusenfemhundra år i Midgård... Det är odödligheten som gör alven, skulle jag nog vilja säga. Alverna har tid att vänta och se, välja det rätta ögonblicket. mänskorna har det inte. Mänskorna är brådstörtade, våldsbenägna och maktlystna. De vill ha mycket - och snabbt. Alverna vet dethär. De minns alla misstag som mänskorna har gjort och är därför ganska avvaktande mot dem. Inte ens Isildur, som ändå härstammade från Västerness-männen, de mest långlivade av alla mänskosläkten, kunde låta bli att ta maktringen.

Mångtydighet. Vighet. Lätthet. Också vi mänskor kan ha sådana egenskaper. Men hur kan vi ha relatera till alvernas långa liv, deras odödlighet...? Det tycker jag är en ganska intressant fråga.

Man kan förstås tänka sig att alverna är vår längtan efter odödlighet. Att leva sig in i alvernas värld, via böcker eller dataspel, skulle då vara detsamma som att drömma sig bort, att ersätta det som finns med något som inte finns. Ett slags verklighetsflykt. Om Marx hade levt idag, skulle han kanske ha sagt att det är fantasy och inte religionen som är ett opium för folken.

På ett sätt skulle jag ge honom rätt. Fantasy verkar nästan ha tagit över, där kristendomen... förlorade greppet? Och också fantasy får världen att dela sig, mellan de som tror och de som inte gör det. På ena sidan de jordbundna, de som arbetar och står i, ser till att den fysiska världen kan bestå. På andra sidan de 'lättfotade', de som springer över snön nästan utan att lämna något avtryck.

Om det är verklighetsflykt? Förr skulle jag ha tyckt det, nu är jag inte så säker längre. Kanske är det inte fråga om att se mindre utan mera? Att bara se det som finns rakt framför näsan, det är ju att ha skygglappar...

Fantasy verkar vara vår tids myt - och en levande sådan. Ni är också alver, säger fantasy till nutidsmänskan. Fantastiska varelser, inte helt av denna världen.

Andra bloggar om: alver, Arwen, filmer, Legolas, Liv Tyler, Lord of the rings, myter, odödlighet, Orlando Bloom, religion, ringsagan, Tolkien

Varför fantasy?

Nu blir det något om fantasy, som böcker, spel och fenomen. Jag känner själv en stark dragning till allt som har med fantasy att göra och har ofta frågat mig varför. Varför tycker jag om fantasy, när de flesta av mina vänner inte gör det? Det är fråga om mänskor som annars är ganska lika mig. Vi är alla medelålders, de flesta av oss har gått i högskola och många av oss är 'ordmänskor' också. Verbala.

Det är ju inte så fint att läsa fantasy. Fantasy anses vara något för ungdomar, för omogna mänskor. Man kan inte skryta med att ha kommit igenom en tjock fantasybok, inte i min generation, inte bland kulturellt medvetna mänskor. Men mina vänner är inte snobbar. Jag tror dem, när de säger att de inte bryr sig om att läsa fantasy. Jag kan inte relatera, säger de. Jag förstår inte vad detdär har med mig och min värld att göra. Det är så främmande.

Men jag förstår. Det har jag alltid gjort, fast först bara på ett omedvetet sätt.

Mina första fantasyböcker var Tolkiens ringtrilogi. Jag var tjugotvå år gammal och en ganska fördomslös läsare. Jag läste det som jag hade behov av, klassiker och 'sämre' litteratur om vartannat. Men jag tror inte att jag visste vart Tolkien hörde. Ordet fantasy hade jag inte heller hört. Kanske talade man inte så mycket om fantasy i början av åttiotalet? I alla fall inte i mina kretsar.


Jag visste inte vad jag hade att vänta mig, men å, så jag föll - handlöst och utan återvändo. En livslång kärlekshistoria hade börjat. Visst. Förälskelsen gick över. Jag började lägga märke till ett och annat. Så stel han är. Så högtravande. Så omständlig. Och inte förstår han ju sig alls på kvinnor... Men ändå. Kärleken höll. Det fanns något hos Tolkien som jag behövde. Något som jag inte kunde vara utan.

Andra bloggar om: fantasy, kärlek, ringsagan, Sagan om ringen, Tolkien

Blomma på tå

Jag har inte lätt för att bestämma mig. Kan ni tänka er att jag satt timme efter timme och testade olika färgnyanser för denhär enkla bloggen...? Jag använde Gimp, detdär ritprogrammet som är gratis, för att få många flera färgnyanser än de som Blogger erbjuder. Till sist hade jag en lång rad med färger som stod mycket nära varandra. Många av dem såg ut som hudfärger, så jag började med att rita ett ansikte. Men jag gav upp nästan med detsamma. Det är inte mycket som jag orkar med idag. Jag tror jag upplever ett jordskalv av samma typ som det Qi nyss berättade om. Jag kan inte göra något invecklat alls. Men en dumblomma går alltid bra.

Kanske darrade jag på handen också? I alla fall lyckades jag inte göra blomman helt symmetrisk. Det är inte så lätt, när man tecknar på datorn. Man ritar i förstoring, ser bara en liten bit av bilden, och sedan zoomar man ut och ser hur det blir. Men är det inte en ganska charmig nödlösning...? Man kan nästan föreställa sig att denna blomma står på tå. Kanske övar den sig på att hålla balansen...?



Andra bloggar om: balansen, carulmare, dumblommor, jordskalv, teckningar

Ikväll känner jag mig

såhär

eller såhär

eller såhär

Andra bloggar om: känslor, teckningar