fredag 31 mars 2006

Ensamhet

17 kommentarer:
Jag börjar och börjar. Men det vill inte komma flera ord.

Jag kan inte börja berätta om vad jag har varit med om. Det är för mycket. Jag vill inte gå in i dedär känslorna igen. Kanske skulle det finnas intresse, men jag kan inte skriva bara för att det skall vara intressant. Skulle jag börja redogöra för den smärtsammaste och på samma gång viktigaste erfarenheten i mitt liv - för att väcka intresse...?

Det skulle vara annorlunda, om jag visste att någon kunde ha nytta av det. Men egentligen tror jag inte på det heller. Det går inte att överföra en erfarenhet från en mänska till en annan. Ibland tror vi att det går, men det verkar bero på att den andra mänskan redan vet. Att hon känner igen sig. Blir bekräftad, som det heter.

Jag känner mig ledsen, när jag skriver dethär. Jag skulle vilja berätta, men tror inte längre att det går. Jag har försökt så många gånger. Ibland kommer jag ganska nära, men aldrig ända fram. Nästan jämt ångrar jag mig. Vad gjorde jag dethär för? Jag känner ett slags äckel också, som om jag skulle ha förnedrat mig själv...

Att skriva en bok är för mig det bästa sättet. Mänskor får läsa den som de vill - eller låta bli att läsa den. Någon känner sig kanske bekräftad. De andra får en berättelse. Jag får ut det som jag har inom mig.

Ändå är det synd. Att vi inte kan nå fram till varandra. Att varje mänska är så ensam. Att det enda som vi verkar kunna göra för varandra är att dela sorgen över ensamheten.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

lördag 25 mars 2006

Ljuga som du vill (7)

2 kommentarer:
en är det något som stöter dig då?" skyndade han sig att säga. Han var väl litet orolig för att de skulle komma av sig.

"Egentligen inte", sade Berthold. Men han lät så vresig, när han sade det. "Det finns inget som jag kan sätta fingret på och säga att dethär är fel. Men vad har det för betydelse? Jag menar, när jag nästan inte kommer ihåg något. Om jag bara har några få egna hågkomster och de inte går emot det som du berättar, ändrar det väl inte på så mycket? Din historia blir ju inte sann för det. Den bara verkar sann..." Han skruvade på sig. Olustigt. "Jag tror att det är det som stör mig. Jag vet inte hur jag skall försvara mig mot det som du skriver. Det går in i mig och tar över, blir den enda sanningen för mig också..."

Kanske var det först då som han började förstå. Hur det kunde kännas att läsa det han skrev. Hur det kändes för Berthold. Varför han blev så upprörd. Men det hjälpte ju inte. Det var ändå på det sättet som han hade skrivit.

Det satt tysta en lång stund. Han försökte tänka, men inte kom han på något. "Du måste väl sluta bara", sade han till sist. "Det finns ju ingen annan lösning. Glöm bort skrivböckerna och så fortsätter vi som vi gjorde förut..." Han försökte säga det lätt. Som om de bara behövde ta ett steg tillbaka. Men inte var det ju så han kände sig.

Berthold såg upp. Ett ögonblick verkade han överlägga med sig själv. Men sedan skakade han på huvudet. "Ha inte så bråttom nu, Hariberth. Kanske behövde vi bara reda ut dethär...?" Men han lät inte så säker. Kanske sade han det mest för att vinna tid. Ändå var det som om något skulle ha förändrats mellan dem. Han lät redan lugnare.

En stund senare var det ännu tydligare. "Var inte orolig", sade han. "Jag tror nog att jag kan klara av dethär."

Han ville förstås veta varför. "Ja...", sade han tveksamt. "Hur skall jag säga det? Kanske kom jag fram till att det inte gör så mycket. Vad du än hittar på om Wiba, så kan det kanske ändå inte rubba mig. Jag tror att det var det som jag var rädd för. Att jag skulle bli tvungen att börja tänka som du. Att det skulle hända utan att jag ville det och framför allt utan att jag märkte det. Att din historia skulle bli min - och min egen skulle gå förlorad. Men när jag tänker efter, så tror jag inte att det är möjligt. Min historia är ju inte bara det som jag kommer ihåg. Den är ju så mycket mera än det. Den är väl allt som har gjort mig till den jag är idag...

Han log. "Kanske kan du lura mig lite grann, Hariberth. Men inte så mycket. Antagligen har du rätt i detdär som du sade förut. Jag kommer nog att känna av det, om du skriver något som jag verkligen inte kan gå med på..."

Där tog det slut. Deras långa samtal om hans skrivsätt. Berthold kom till samma slutsats som han, men på sitt eget sätt. På sitt eget krångliga sätt. Han såg säkert ut som ett frågetecken, men Berthold blev lättad. Det var ju tur att han förstod sig själv i alla fall. Faktiskt blev han så lättad att det halkade ur honom: "Så upp med hakan, gosse lilla. Jag tror du får ljuga som du vill härefter."

fortsättning följer... läs från början...



Andra bloggar om: , , , , , ,

Påskatider

8 kommentarer:
Varför inte besöka Fader Jonatans sida? Där pågår just nu en intressant diskussion om Jesu uppståndelse. F. Jonatan har jämfört hur den skildras i evangelierna och Apostlagärningarna och det ger en alldeles särskild upplevelse. Hans båda inlägg om Jesu gudomlighet tyckte jag också om.




Där finns också denhär underbara målningen. Med svart bakgrund - effektfullt! Jag undrar vem som har gjort den...? Kan den vara bysantinsk...? Kolla in färgerna...!


Andra bloggar om: , , , , , ,

tisdag 21 mars 2006

Så många namn

8 kommentarer:
Jag har läst igenom Petras inlägg om vuxenhet och nutidsmänskan och nu senast en post med namnet Vilka är vi? De verkar alla höra ihop på något sätt. De handlar om mänskosyn, skulle jag kanske kunna säga. Om mänskans möjligheter och begränsningar.

Vad kan jag tillföra? Jag vet inte alls. Jag är inte alls säker på att jag skall skriva om dethär. Det är kanske inte värt att säga, det jag har att säga. Vi får se.

Det var så många namn i Petras inlägg. Om jag inte hade läst så mycket som yngre, skulle jag väl inte ha kunnat hänga med. För numera läser jag knappt alls. Jag tror inte att man skulle kunna kalla mig intellektuell längre. Min son tycker ju att jag skriver så enkelt också, som en mycket yngre (läs: barnslig) person. Men det är med avsikt. Jag har börjat göra det för att jag skall få orden att följa mina tankar. För att det inte skall bli tvärtom istället. Att det är orden som leder iväg med mig. Jag är så mycket estet - och så fåfäng också - att jag annars lätt börjar skriva sådant som ser bra ut och inte alls det som jag hade avsett att göra...

Men varför? frågar ni kanske. Varför har jag nästan slutat att läsa? Om jag skall vara uppriktig, tycker jag inte att det är värt mödan. Jag upplever inte att jag lär mig något. Jag har en känsla av att jag redan vet det mesta - och om jag nu inte skulle göra det, så kan jag i alla fall inte läsa mig till det. - Ja, nu tänker jag förstås på mänskan och hur hon har det här i världen. Inte på hur man gör en hemsida eller stickar ett par strumpor. Jag tänker inte på bloggläsande heller. Det är ju nästan som att lära känna mänskor, tycker jag.

Jag tror det är de andra tänkarna som jag undviker. De som också har sina funderingar, för det mesta mera invecklade än mina. Inte för att det inte kan ligga mycket i vad de säger. Men för att det inte är någon mening. Antingen vet jag själv eller också vet jag inte - och då har jag bara slösat bort min tid. Sådant där går inte att lära ut. Jag kan bara känna igen det som jag redan vet. Det kan förstås ge en känsla av bekräftelse. Men ofta är det bara jobbigt. De använder ju andra ord och begrepp än vad jag gör och bygger upp sina sammanhang på ett annat sätt. Det tar tid, innan jag har kommit fram till vad jag säger ja eller nej till. Först blir jag bara förvirrad eller kanske så imponerad att jag börjar tvivla på mig själv...

Jag tror inte att jag skall fortsätta längre. Petra sade till mig i en kommentar, att jag visste innerst inne. Nu skulle jag vilja sända tillbaka detdär. Det tror jag du gör också. Men du är kanske pedagogisk, Petra? Försöker få folk att tänka genom att ställa alla dessa teorier bredvid varandra. Nej, kanske ändå inte. Jag undrar om det inte är dig själv som du försöker sätta igång...?

Nej, nu skall jag inte skriva mera. Jag hoppas att det inte blev för personligt här på slutet...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

söndag 19 mars 2006

Marias son

6 kommentarer:
Psykiatern (suckar): Men du har väl en mamma i alla fall?
Jesus (skakar på huvudet): Egentligen inte. Min mamma och mina syskon - det är de som tror på mig. De som förstår mig. Men Maria... (han tvekar, men för en gångs skull verkar han vilja berätta)
Psykiatern (uppmuntrande): Ja?
Jesus: Jag tror att hon förstod mig. Ja, åtminstone ibland.

Vinden är ljum och varm. Framför honom en blomsteräng. Den doftar och lyser av färger.

Bakom honom en arg mansröst. Josef. Var är din latmask till son? Han förstår att Maria också är där, men hon svarar inte. Det känns bra.

Men Josef vet själv. Han närmar sig med stora tunga steg. Det är lika bra att ge sig till känna.

Du skulle ju komma och hjälpa mig! säger Josef anklagande.

Men han vill inte.
Varför måste jag arbeta? klagar han. Se på blommorna. De arbetar ju inte och ändå är de så vackra.

Blommor! fnyser Josef. Det blir aldrig någon karl av dig.

Men Maria håller inte med honom. Han kanske blir poet, säger hon drömmande.

Josef ger henne en ursinnig blick. Ni är fjolliga båda två...!



Matt 12:49: Och han visade med handen på sina lärjungar och sade: ”Det här är min mor och mina bröder.

Luk 12:27: Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.




Andra bloggar om: , , , , , , , ,

lördag 18 mars 2006

Statement

4 kommentarer:
Jag har läst på Bloggbloggar.se att man egentlligen inte kan radera sina inlägg, när man bloggar. Inte helt. Kopior av inlägg sparas till exempel i Bloglines, Googles cache, archive.org och Kungliga bibliotekets Kulturarw3. Därför får man rådet att uppdatera istället, om man har skrivit något som man ångrar.

Det är säkert ett gott råd i många fall. Här skulle jag i alla fall vilja göra en invändning. På Carul Mares bloggar gäller lite andra regler. Här är det mitt medvetande som kommer till uttryck och det ändrar sig från dag till dag. Jag är egentligen helt opålitlig...

Enkelt sagt: Vad jag tyckte igår, tycker jag kanske inte idag.

Högtidligt sagt: Carul Mare förbehåller sig rätten att ändra åsikt utan förvarning och med omedelbar verkan vid vilken tid på dygnet som helst.

Kul sagt: Jag vill ha copyright på allt, men jag tänker inte stå för något.


Dethär gäller således mina uppfattningar... i allmänhet. Vad enskilda mänskor ankommer så hoppas jag att det jag skriver inte skall kränka någon. Att det inte har gjort det förr och inte kommer att göra det i framtiden heller. Men man vet ju aldrig vad som kan komma över en...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

fredag 10 mars 2006

Tänka i symboler

13 kommentarer:
I flera dagar har jag velat skriva om det som Petra tar upp på sin blogg. Nämligen symboler. Det är ett ämne som jag också har tänkt på. Som har berört mig mycket.

Först ett förslag till definition. Jag tror inte att den är min egen, men den får väl duga ändå ;) En symbol är något som visar på något annat. Ritualer, som Petra också skriver om, är väl också ett slags symboler. De är handlingar som visar på något annat. Symboliska handlingar... Nåja. Jag bara måste reda ut detdär för att kunna fortsätta...

Jo, Petra har flera inlägg om symboler (och ritualer) och får också kommentarer till dem. Det verkar nästan som om det inte bara är hon och jag som tycker att det är intressant med symboler utan andra också...! Kanske tänker vi inte på precis samma sätt, men jag skall nu ändå komma med mitt bidrag. Det är ju det enda någon av oss kan göra.

I ett annat sammanhang (i kommentarerna till Fader vår) undrar Petra när psykiatrins maktepok är över och vad som kommer efteråt och det är det som jag nu skulle vilja komma in på. Det som händer härnäst skulle kunna vara att vi börjar tänka mera i symboler. Ja, just symboler. Först var det kristendomen, sedan psykiatrin och nästa skulle kunna vara symboltänkande... Jag är helt ovetenskaplig, förstås. Dedär kommentarerna på Petras blogg är ju inte så många. Bara några stycken. Inte går det att dra någon slutsats utifrån dem. Då går jag nog mera efter mig själv. Min egen erfarenhet av att ändra paradigm.

Jag skall försöka förklara hur jag menar. Tänk på förlåtelsen, säkert det allra viktigaste i kristendomen. Det heter det att Gud sände sin son till jorden och lät honom dö för mänskornas skull, för att han skulle kunna förlåta dem. Under kristendomens storhetstid tänkte nog de flesta mänskor på dethär som något som bokstavligen hade hänt.

Sedan kommer psykologins/psykiatrins epok. Man har tänkt igenom det kristna budskapet och kommit fram till att det kan inte vara sant. Detta kan inte ha hänt. Det finns ingen Gud däruppe och mänskan har bara sig själv att tillgå. Det lönar sig inte att be till Gud. Märker ni...? Denhär tidens mänskor tänker också bokstavligen. De kristna tror, men psykologer och psykiatriker tror inte. Det är samma sak, bara tvärtom.

Men nu kommer kanske symboltänkandets tid. Det är något helt annat. En 'symboltänkare' nickar åt det mesta. Javisst, så kan man ju också säga det. Han förstår, men tror inget. Han frågar inte efter vad som finns, för det är inte så viktigt för honom längre.

När en symboltänkare (som jag, till exempel) tänker på bibeln, låter det kanske såhär. Jo, detdär är sant. Gud måste ju sända sin son till världen. Vi mänskor behövde en annan slags gud. Guden i Gamla Testamentet gick ju inte att se på. Han var ett bländande sken. Hård och fördömande. Avslöjande. Dödligt farlig. Det är klart att Jesus måste komma. Med honom blev det en annan ordning. Guden däruppe kunde vara hur bländande som helst, men han kunde inte längre döda oss. Det var därför som Jesus måste dö. För att det bländande ljuset inte skulle förgöra oss.

Symboltänkaren går vidare, fortsätter att känna sig fram. Gud - det är dendär sidan hos mig som är hård och fördömande. Som inte tål någon synd. Inga svagheter. Den som anklagar och ställer inför rätta och till och med avrättar. I lagens namn. Jesus är förlåtelsen. Nåden. Det står i bibeln att han fick 'lida mycken smälek' och det är också sant. För att jag skall bli förlåten, måste jag ge upp min stolthet. Ge upp mina krav på mig själv. Sluta upp med att vara fullkomligheten själv. Sluta upp med att vara dendär Guden däruppe och komma ner istället. Ner till jorden och födas som Jesus. Det lilla barnet. Den ödmjuka mänskan. På det sättet kommer förlåtelsen, oberoende av om man tror eller inte.


Jag skulle kunna säga mycket om bibelns symbolik. Jag upplever den som mycket kraftfull och - ja, sann också. På symbolplanet.

Psykologin och psykiatrin har jag inte så mycket att säga om... Jo, det finns nog en förståelse för att mänskan behöver förlåta sig själv, men orden är förstås inte desamma. Man talar inte om förlåtelse utan kanske om att godkänna sig själv. Att acceptera att man inte är fullkomlig. Dessutom förstår man att mänskor behöver känna sig älskade. Det är viktigt att ha kärleksfulla relationer. Helst många. Då behöver man inte ramla, om ett 'ben' skulle gå av, sade en psykolog till mig. Jo, så mycket vet man. Att kärlek är bra. En mänska som har fått uppleva kärlek, verkar kunna föra den vidare också. Bli ett 'ben' i någon annans liv. I bästa fall kan hela världen bli en enda lycklig gemenskap...

Sedan är det kanske inte så mycket mera...? Gud tror man ju inte på och inte heller vill man grubbla på tillvarons mening. På samma gång som man säger nej till religionen, avvisar man också de frågor som religionen försöker vara ett svar på. Man kan väl inte göra något annat. Psykologin och psykiatrin är fortfarande bokstavstroende. Den kan inte tänka i symboler. Därför kan den varken svara eller ens diskutera... Ändå blir jag förvånad. Psykologer och psykiatriker kunde ju säga ett hederligt 'jag vet inte'. Men det är också för mycket begärt. Istället anklagar de. Det är dig det är fel på. Det måste var något fel på dig, eftersom du frågar på detdär sättet. Det är osunt. Patologiskt. Du har en störning i själslivet. En frisk mänska behöver inte ställa dedär frågorna. Hon går bara omkring och är lycklig.

Ännu helt kort. Inte vet jag om jag tror att vi är på väg någonstans. Att vi skulle stå inför ett paradigmbyte eller så. Kanske har det jämt varit såhär? Somliga är bokstavstroende. Andra tänker i symboler. Kanske är det inte historiens vingslag som jag hör utan bara mitt eget hjärta som klappar...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

måndag 6 mars 2006

Fader vår

4 kommentarer:
Psykiatern (tittar ut i väntsalen): Nästa! Josefsson!
Ingen svarar.
Psykiatern (högre nu): Josefsson!
Ingen svarar nu heller.
Psykiatern (går fram till en man i trettioårsåldern): Men där är du ju, Jesus! Varför svarar du inte?
Jesus (ser upp): Jag heter inte Josefsson. Det skall vara Gudsson.
Psykiatern (suckar, detdär har han hört förut): Men det står Josefsson i mina papper.
Jesus (ser envis ut): Josef är inte min far. Jag är Guds son.
Psykiatern (får en idé): Du kommer inte så bra överens med din far, eller hur? Vi skulle kanske titta närmare på det...

Matt 23:9 "Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen."


Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Himmelriket är nära

1 kommentar:
Om Jesus hade levt idag, skulle han inte ha blivit korsfäst. Inte beundrad heller. Han skulle ha blivit tvångsomhändertagen. "Förstockade" mänskor skulle ha proppat honom full med medicin. Det är jag övertygad om.

Psykiatern: Var så god och sitt!
Jesus sätter sig.
Psykiatern: Vad vill du tala om idag?
Jesus: Jag är ledsen. Jag har inte tid att tala med dig. Himmelriket är nära!
Psykiatern: Du känner dig alltså ledsen. Vad är det som bekymrar dig?
Jesus: Nej, jag menade inte på det sättet. Egentligen är jag glad. Det är bara det att jag inte har tid att tala med dig. Himmelriket är nära!
Psykiatern: Himmelriket...? Är det det som oroar dig? Har du tagit din medicin? (tänker: borde jag öka på dosen?)
Jesus (förvirrad): Medicin? Men det hjälper ju inte. Himmelriket är ändå nära...!

Matt 4:17 "Från den tiden började Jesus förkunna: Omvänd er. Himmelriket är nära.”




Skrivet som ett slags svar till Söndagstankar på en lördag

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

söndag 5 mars 2006

Fortsätter med min bok

Inga kommentarer:
Det verkar som om jag tycker om att känna att det är någon som läser. På sista tiden har jag skrivit mycket mera än jag annars brukar. Mera än jag egentligen orkar. Jag klarar inte av att skriva både på min bok och dessutom en massa annat också. Därför skall jag försöka på ett annat sätt. Försöka skriva boken på nätet istället.

Följ gärna med och kommentera. Manuset är klart, men bara på ett ungefär. Nu försöker jag snygga till det. Men det tar också tid. Förfärligt med tid. Jag vet inte hur jag skall handskas med dethär draget hos mig själv. Varje gång jag ser över en text, går jag ett stycke djupare in i den - och det verkar inte finnas någon botten. Kanske ni kan hjälpa mig att se var den är någonstans...?

Det blir ett stycke i taget. Mina huvudpersoner känner ni ju redan, från Königen och pojken. Men nu är de äldre. Hariberth är i fyrtioårsåldern och Berthold kring sextiofem. Mer än tjugofem år har gått sedan Hariberth var med om ett försök att störta sin morbror. I denhär versionen ångrade han sig inte. Nu, efter så många år, försöker de börja tala om det som hände...

Om ni vill läsa det föregående, så kan ni göra det


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

lördag 4 mars 2006

Snöfantasier

1 kommentar:
Här är våra olika snöfantasier (se Vad jag såg i snön)

Lizas foto, utan prickar



Samma foto med mina två prickar (en vit och en gråvit) bredvid varandra - för att antyda blänket i ett öga



Johannas monster



Caruls monster



Ja, vad tror ni? Visst är det svårt att ändra synsätt, när man väl har bestämt sig... Att detdär skulle vara bara snö...?! Jag undrar om det inte börjar med ögonen? När man väl har sett dem, då kommer resten nästan av sig själv...


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

torsdag 2 mars 2006

God fucker...!

4 kommentarer:
Det är något som jag har väntat på. Som jag trodde att någon skulle fråga av mig. Men ännu har det inte hänt - och det borde ju också tyda på något. Kanske har ingen tänkt på det eller också är alla bara så försiktiga.

Vad jag tänker på är kön. Att ingen har frågat mig vad jag är för något eller varför jag skriver om två av mankön. En man och en pojke. Det blir ju 'fel', hur man än vänder på det. Är jag en man, är jag kanske homosexuell. Är jag en kvinna, verkar jag ju gilla gruppsex...

Först om mitt kön. Om man läser kommentarerna, går det nog att luska fram. Men jag skulle tro att det är med avsikt som jag inte precis ropar ut det. En orsak kan vara att jag inte tycker att det är så viktigt. Om jag ser mig i spegeln, så visst är det en kvinna som jag ser. Många gånger kan jag känna mig som en kvinna också, fast inte jämt. Men det betyder ju inte att jag känner mig som en man istället. Jo, det kan också hända, men inte så ofta. För det mesta känns det inte på något särskilt sätt. Bara som vanligt. Som mig själv. Som en mänska.


Håller ni med mig om dethär? Eller går ni andra omkring och känner er som män eller kvinnor? Hela tiden...?

Är det på det sättet? Det skulle kunna vara det. Det finns en del i min historia som tyder på... ja, könsförvirring. Jag växte upp med bara pojkar och i något skede bestämde jag att jag själv också skulle bli en. Tog mig ett pojknamn och sa att from nu är det det som gäller... Fast det blev nu inte så länge. Kanske höll jag ut någon dag. Min omgivning var inte precis så finkänslig i sina kommentarer...

Kanske tänkte jag att det verkade roligare att vara pojke? Jag tror nästan det, för jag har ju vissa minnen. Obehagliga minnen som har med könet att göra. Dessutom kunde jag ju känna mig som en flicka också. Kunde börja tycka om pojkar, just på detdär särskilda sättet. En ville jag gifta mig med. En annan var så söt att jag bara måste rycka mössan av honom.


När jag blev äldre, fortsatte denhär förvirringen. Jag ville inte bära åtsittande kläder. Ville inte avslöja några former. Lade mig till med en ganska aggressiv intellektuell stil. Lade mig till med politiska åsikter också och blev säkert ganska duktig på att argumentera. Sörjde i hemlighet över att pojkarna inte vågade komma till mig. Först när de blev stupfulla, kom de fram och ändå ville de bara filosofera. Trodde visst inte att jag kunde något annat - och det hade de kanske rätt i...

Ja, det var längesedan. Jag var könsförvirrad, men inte skulle jag säga att jag kände mig som en man i en kvinnokropp (som jag har läst någonstans, förmodligen i en veckotidning). Nej, jag skyller nog på min omgivning. Det verkade inte vara så roligt att vara kvinna. Inte så fint heller. Nu går det bättre. Mycket bättre. Men ändå tvekade jag att skriva ut mitt kön. Varför? Jag tror det har att göra med detdär som jag skrev i början. Det är inte så viktigt. I första hand är jag inte kvinna utan mänska.

Fast det är mera än så. Jag skulle ju tala om fantasierna också. Varför de handlar om två män (se Königen och pojken) och inte om någon kvinna alls. Förstås har jag undrat varför jag vill ha det på det sättet. Undrat om det beror på könsförvirring eller kanske något annat... Försök att tänka såhär. Nu tror jag ni måste ha läst min fantasi för att kunna förstå. Men föreställ er att Hariberth (pojken) skulle vara en flicka istället. Hur skulle det kännas? För mig går det inte alls. Om jag byter ut Hariberth, är det helt enkelt inte erotiskt längre. Inte för mig. Då kan jag bara tänka på barnmisshandel och sexuellt utnyttjande av minderåriga. Det blir otäckt. (Det skulle vara intressant att få in åsikter om dethär...)


Hur kan det komma sig? Jag vet inte, men jag skall som vanligt komma med en spekulation. Simone de Beauvoir kallade kvinnan det andra könet. Jag skulle vilja kalla henne det första - och det enda också. Mannen är norm. Han är mänska. Han ser sig själv som mänska och kvinnan som en könsvarelse. Inte jämt, förstås. Män och kvinnor kan vara mänskor tillsammans. Visst kan vi det. Kanske håller det på att ändra också. Det skulle kunna bli på det sättet att båda könen gör på samma sätt. Ser sig själv som mera mänska och det andra könet som mera könsvarelse. Men så var det inte i den värld som jag växte upp i. Därför, skulle jag tro, måste jag göra båda mina huvudpersoner till män. Jag måste hålla fast vid min inre upplevelse av hur världen är ordnad. När det gäller erotik, går det inte att vara feministisk. Det måste kännas rätt. Om jag hade bytt ut den ena av mina huvudpersoner mot en kvinna*, då skulle det inte ha blivit på samma sätt. Då skulle jag ha förlorat något viktigt. Andligheten.


Hur skall jag förklara det dethär...? Jag måste erkänna att det börjar bli svårt. Men tänk på detdär med att vara mänska i första hand. Mänskan är en andlig varelse. När vi talar om mänskor, har det ofta med livet att göra. Med själva existensen. När vi talar om kvinnan - ja, och egentligen mannen också! - är det däremot könsvarelsen som vi tänker på. Det är den skillnaden jag gör, när jag vill att mina huvudpersoner skall vara män. Jag tänker egentligen inte på dem som könsvarelser utan som mänskor. Som andliga varelser. Nej, kanske mera som symboler. Som symboler för min andlighet. För mitt sätt att uppfatta tillvaron. Därför är den ena av dem stor och den andra liten. Det är så jag ser på mig själv i förhållande till livet.

Vad menar jag nu egentligen...? Först skriver jag att jag måste göra mina huvudpersoner till män, för att det skall kännas som erotik. Sedan påstår jag att jag gör det för att inte gå miste om det andliga synsättet. Hur kan dethär hänga ihop? Jo, jag ser nog en möjlighet. För mig verkar det inte vara så stor skillnad, förstår ni. Erotik och andlighet verkar vara nästan detsamma. Det erotiska är andligt och det andliga erotiskt... På det sättet är jag ju inte mänska i första hand och könsvarelse i andra. Nu verkar det som om de skulle ha gått och gift sig. Mänskan och könsvarelsen. Blivit ett, menar jag förstås. Kanske har det jämt varit på det sättet, men det är först nu som jag riktigt känner det...

Det får räcka för ikväll. Jag slutar här, fast jag säkert inte har förklarat mig så bra. Jag vet inte om det går heller. Det börjar kännas svårt dethär. Vet inte om jag kommer så mycket längre med mitt försök till analys.

Min sexuella läggning har jag inte heller bestämt. Men om jag måste, vet ni vad jag skulle kalla mig då? Jo, god fucker. I am a fucking god fucker...! Religiös som fan, men inte det minsta troende...!




*Om jag hade bytt ut båda männen mot kvinnor, skulle det kanske ha hjälpt. Men jag har inte tänkt så mycket på det. Det är ändå mysigare med män...



Följande inlägg hör ihop: 1) Tankar om sex 2) Mars och Venus och Jesusbarnet 3) Erotik = Spänning 4) Göra eller inte göra? 5) Stor och liten 6) En pricks problem 7) Som fisken i vattnet 8) Sitta i famnen 9) Röd upp till öronen 10) Förlora kontrollen 11) En mjuk frukt med en hård kärna 12) Lyssna till sin ton 13) Aftonbön 14) Glädjesmittan 15) Som när hanhundar pissar 16) Ett med min kropp 17) Vildheten 18) God fucker...!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

onsdag 1 mars 2006

Vad jag såg i snön...

6 kommentarer:
Dethär fotgrafiet är taget av Liza - som ett slag fantasiövning. Det föreställer snö, men med fantasins hjälp kan det föreställa något annat också.

Kan ni gissa vad jag såg? För att göra det lättare för er har jag satt till två små prickar, båda på samma ställe. Jag tycker själv att de gjorde en stor skillnad, men kanske är det bara jag som tycker det. Det skulle vara intressant att veta hur lika eller olika vi mänskor ser...

Alltså. Var satte jag de två prickarna - och varför? Om ni kan svara på det, då vet ni nog vad jag såg i snön också.



Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,