måndag 21 mars 2016

Oh my god! Hur i all världen har jag hamnat här?!

2 kommentarer:
Jag har en sida på nätet med saker som andra har gjort på Zazzle. Om någon köper något därifrån, så delar vi på vinsten, den andra näthandlaren och jag.  Det tycker jag är en ganska bra sak, att det lönar sig att hjälpa varandra.

Men det var inte det jag skulle tala om. Igår lade jag nämligen märke till något som förvånade mig, att det ganska ofta är just teckningar som jag väljer att puffa för. Jag visste faktiskt inte att jag är så förtjust i tecknade designer, många av dem ganska enkla dessutom. Varför gör jag inte själv sådana där teckningar? tänkte jag. När andra gör dem, är jag uppenbarligen inte det minsta kritisk. Jag tycker bara att de är charmiga.

Där fanns också en del teckningar på katter och jag förundrade mig över hur många sätt det finns att rita en katt. Den tanken dröjde sig liksom kvar över natten, för i morse kom ännu ett par följdtankar: Kanske finns det en katt för varje personlighet och hur skulle min katt i så fall se ut?

Det tog inte många sekunder förrän jag kom att tänka på katten Nos, han är ju så nära mitt hjärta.  Kanske är han det närmaste man kan komma mitt kattjag. Skulle jag försöka göra en teckning av Nos, eller kanske snarare den känsla som jag har för honom?

Blicken måste bli rätt, det visste jag. Hans blick fångade mig redan första gången jag såg honom, jag kunde bara inte motstå den. Hans dåvarande mänskomamma verkade lite förvånad, Nos var ju den allra minsta i kullen.

För det mesta gömmer han sig bakom halvslutna ögonlock, men det hjälper inte så mycket, han har så mycket att säga! Blicken är både skygg och intensiv, mellankolisk och misströstande på ett sätt som jag tror man måste kalla existentiellt:  Oh my god! Hur i all världen har jag hamnat här?!

På bilden är han en ung katt, idag är han nog betydligt rundare. Medan jag tecknade, hade jag ett särskilt fotografi i tankarna, men valde att inte kolla upp det och istället försöka fokusera på min inre bild. Däremot hade jag hjälp av ett annat fotografi av honom, bland annat för att kolla upp teckningen på kroppen och sittställningen.

Som ni märker, är jag ganska nöjd med min teckning. Det är inte någon perfekt avbildning, långt ifrån, men det känns som att jag verkligen har hittat katten Nos med mina penndrag. Till och med den jättelånga vänstertassen känns okej, förstärker på något sätt ungkattens gänglighet.

söndag 20 mars 2016

Strövar med monster

3 kommentarer:
Man vet aldrig vad som kommer upp när man söker efter min hemstad på nätet. Jag har lärt mig att jag inte skall söka på enbart Vasa, för då hamnar jag så gott som alltid i Vasastan  i Stockholm. Men Vaasa (finska) brukar gå bra och då får jag genast fram Google-kartan också. Ofta är det precis det jag vill, jag tycker om att kolla var jag har varit någonstans, om jag har gjort en utflykt i naturen eller så.

Men idag kom det fram en lite annorlunda karta över Vaasa, är det verkligen här som jag var? Jag har gått ganska långa sträckor på isen, var det månne där vid Sea of Frozen Tears? Kultaakarr låter i alla fall lite bekant. Kultaa betyder ju guld på finska och karr - ja, det är väl kärr, utan Scandinavian dots? Guldkärret, alltså.

Jag fortsätter att studera den nya källan till information om min hemstad. Sextio procent av befolkningen är mänskor, trettio procent dvärgar och nio procent orker. Jaha, det kan man ju tycka ibland. Den resterande procenten är andra, vilka kan det vara?

Om man är ute och vandrar, står det vidare, kan man i oturliga fall också stöta på monster. Kan det vara de som utgör den ospecificerade procenten? I så fall får jag nog börja passa mig bättre. De är visserligen inte talrika, men ändå.

Fast kanske är det lugnare i Vaasa nuförtiden? Jag börjar inse att kartan inte är helt ny, den är är från 1480 DR... vad nu det kan betyda. Vid den tidpunkten hade isen dragit sig tillbaka, men Vaasa var fortfarande en kall och ogästvänlig plats med tundraklimat. Inte många levde här. Det fanns en del kringspridda bondgårdar (ja, det gör det fortfarande!) och så de redan nämnda kringströvande monstren. Strövar med monster, kommer jag på, det låter lite som Dansar med vargar (Kevin Costners film från 1990)...

Fantasi och verklighet, jag tror jag tycker om att röra till det lite. Men nu skall jag försöka bli ordentlig igen. :)

Möjligen kan man säga finska är lite populärt i fantasysammanhang, det är i alla fall inte bara JRR Tolkien som har låtit sig inspireras.

lördag 20 februari 2016

Vårtrött?

Inga kommentarer:
Ja, så väldigt mycket. Men det är ju tur att våren kommer ändå. Om det berodde på mig, skulle det nog fortsätta att vara vinter året om. Inte för att jag verkligen vill det utan för att tanken på allt som jag borde ordna med, snösmältning och nya gröna blad, skulle bli så tung att jag inte skulle kunna röra mig ur fläcken. Kunskap kanske inte väger något, men tankar, de kan visst vara blytunga.