Ett försök att förklara

Jag har en pistol i handen. Framför mig står ett tiotal personer. Min gisslan. Jag försöker ha dem under uppsikt, men det är inte så lätt. Innan jag vet ordet av har en av dem flyttat på sig och står nu bredvid mig istället för framför. Det är inte bra, inser jag. Jag kan ju inte se åt två håll samtidigt. Jag känner att jag håller på att förlora kontrollen över dem. Borde jag skjuta den våghalsige mannen i låret? Så att de alla förstår att jag menar allvar...

Det är en dröm, förstås. Lovar att jag inte tänker lägga ut någon våldsvideo på YouTube - även om jag utan tvekan har tagit intryck av Kauhajoki-händelserna. De skakade om mig och fick mig att längta efter närhet... och dessutom såg mitt drömjag att de hade ett symbolvärde.

Det är därför som jag berättar om denhär drömmen. Den visar så tydligt hur jag fungerar... eller tror mig fungera. Ibland, kanske mest när jag känner mig osäker, behöver jag ha mera kontakt med mina medmänskor. Då öppnar jag mig och släpper in dem och (precis som jag skrev i dikten) får jag känna att de älskar mig. När jag sträcker ut handen, så fattar de den... eller är det kanske tvärtom? I alla fall blir det en stark upplevelse av att höra ihop. Jag känner mig trygg och glad, kanske till och med euforisk.

Men... dethär är ett övergående tillstånd. Kanske gör jag av med så mycket av mina 'må bra-ämnen' att jag sedan måste lida brist? Jag har skrivit om det förut, se För lite endorfiner...? och Hyperaktiv, så jag skall inte fortsätta på den tråden. Istället vill jag återvända till drömmen, hur jag förstår den. Jag längtar efter närhet, men försöker att behålla mitt avstånd, min kontroll... eftersom jag tycker så illa om dehär... bristtillstånden. Men utan att jag märker det, kommer en i gisslan upp vid min sida. Han vill avväpna mig, han vill komma nära...

Övergången från... eufori... till mera kontroll kan vara besvärlig. När jag en gång har öppnat mig, är det inte lätt att slå igen dörren. Fast jag känner mig helt slut, tvekar jag att vara avvisande. Vi var ju nyss så goda vänner, jag och världen...

Jag skall ta ett exempel, så förstår ni bättre.

En granne har kämpat länge med ett datorproblem och är så ledsen. När han får syn på mig, börjar han genast berätta och frågar hur han skall göra. Jag säger som det är, att jag inte har den minsta aning, men det hjälper inte. Han bara fortsätter att förklara... eller söka tröst hos mig. När jag säger att jag är för trött för att lyssna, kramar han om mig... fast vi nästan inte känner varandra.

Jag måste säga att jag blev lite chockad. Det kändes som att nu har jag ingen kontroll alls, folk gör ju som de vill med mig...!


Ofta får jag ta till ilska för att bygga upp mitt skydd igen... eller med drömspråket: Skjuta honom i låret...!




På det sättet kan ni också förstå mitt senaste inlägg, The Releasing of Miss Flite's Birds. Ibland vill jag släppa taget om alla känslor, lyckliga som olyckliga. Jag blir så utled på dem...

I Dickens roman The Bleak House syftar domedagen kanske bara på den dag då domen i målet Jarndyce and Jarndyce äntligen kommer att avkunnas. Då, säger Miss Flite, skall hon öppna burarna och släppa ut alla sina fåglar - Hope och Despair och alla de andra... Men jag kommer att tänka på den kristna domedagen. Plötsligt vidgar sig symboliken och jag får en helt annan bild. Nu är det inte längre en fruktans dag, då den gudomlige domaren skall uttala sin dom över mänskorna, belöna eller bestraffa... utan en dag av lättnad. Befrielse. En dag då burarna öppnas och fåglarna flyger ut. En dag av vingar och frihetskänsla. Inga känslor håller oss längre fångna. Det som vi kallar verklighet bleknar sakta bort. Vi har nått slutet på allt lidande.


Andra bloggar om: drömmar, kontroll, pistoler, gisslan, kauhajoki, närhet, avstånd, ilska, känslor, charles dickens, judgement day, miss flite, lidande, befrielse

PS. Det är inte bara Kauhajoki-händelserna som har fått mig att längta efter den trygghet som en nära kontakt med andra mänskor kan ge. Viktigare är säkert att jag står inför någon slags förändring. Min sjukskrivning tar slut idag och jag vet inte vad som kommer att hända härnäst. Det blir säkert bra... och jag tänker inte så mycket på det... men visst känner jag av det, som en fysisk börda.

Releasing of Miss Flite's Birds

Joy Hope Youth and Life
is Leaving
Want Madness Despair and Death
is Bidding Farewell

It Is Judgement Day

Original photo: Reason and Brimstone

Andra bloggar om: birds, miss flite, judgement, judgement day, feelings, release, charles dickens, the bleak house

for you

Det är bra att höra ihop... men också att skilja sig ut. Den sista tiden tror jag att jag har försökt att höra ihop för mycket. Längtan efter kontakt kan få mig att inte ta hand om mig själv och min hälsa. Ofta behöver jag ilska för att kunna sätta upp en gräns mellan mig själv och andra. Denhär gången... spottar jag ur mig... en dikt, på engelska:

for you
i may cut myself open
i may lay my wound
against your wound
and so
we'll bleed together
but really
what's the use?
next
you'll tell me
that you love me
and then
i'll cut myself again
widening my wound
and while
my strength is bleeding away
i can see
that your wound is closing
and that
you truly love me

Andra bloggar om: höra ihop, skilja sig ut, ilska, dikter, for you

Visst är vi väl fortfarande vänner...?

Dagen efter skolskjutningen var verkligen speciell. Varenda mänska som jag mötte ansträngde sig lite extra.

Mest av allt kommer jag att tänka på flickan i pizzabutiken. Hon visste inte hur väl hon ville mig. När det inte fanns kaffebröd att köpa, gav hon mig en chokladstång. - Det är ett gratisprov, tror jag hon sade. Innan jag skulle gå, ville jag ha lite vatten. - Ta en flaska ur skåpet, sade hon. - Nej, du behöver inte betala!

Men då sade jag stopp. Hon kunde väl inte ge bort saker som har kostat pengar?!

Ingen sade det, denhär dagen, men jag tror att frågan fanns inom oss alla. Visst är vi väl fortfarande vänner...?

Andra bloggar om: kauhajoki, skolskjutningen, höra ihop

Finjustering

Varför ville inte Matti höra ihop, frågar jag i mitt förra inlägg... men jag är inte riktigt nöjd med den formuleringen. Vill jag alltid höra ihop? Svaret är att ibland vill jag höra mera ihop, ibland mindre. Jag antar att det är så för alla. Inom varje individ finns en spänning mellan höra ihop och skilja sig ut. Mellan samhälle och individ.

Andra bloggar om: kauhajoki, skolskjutningen, finjustering, höra ihop

Skolskjutningen i Kauhajoki

En vän berättade vad som har hänt. Jag hade som vanligt inte läst tidningen.

Det kan hända här också, sade en annan av de närvarande. Kauhajoki är inte långt härifrån.

Nej, sade jag dumt. Inte här. Nu får det inte komma närmare, tänkte jag kanske.

Jag hade inte tänkt skriva om det... men sedan kändes det nästan som att jag måste. Skulle jag gå förbi det utan att säga ett ord?

Och så ville jag ha kontakt. Man vill ju ha kontakt, när det händer något otäckt. Man vill känna mänsklig värme, få bekräftat att vi hör ihop...

Varför ville inte Matti höra ihop...?

________________________

Vasabladets rapportering

Andra bloggar om: kauhajoki, skolskjutningen, höra ihop

Bleak House (Chadwick-White, 2005)

En historia av Charles Dickens om en rättegång som aldrig vill ta slut. Sju och en halv timme på DVD, utan att det blir det minsta tråkigt. Jag skulle nästan ha lust att börja från början igen...

Vad är det då som fascinerar?

Man brukar tala om dickenska karaktärer... och ja, det är de väl. Men jag kan bara säga det med beundran i rösten.


Visst är somliga karaktärer alldeles för goda. Till den gruppen hör Esther Summerson, Allan Woodcourt och John Jarndyce. Men det gör inte så mycket, det minskade inte på spänningen. Jag var aldrig helt säker på att de skulle förbli goda. Faktiskt trodde jag hela tiden att det var något skumt med John Jarndyce.

Sedan har vi de onda. En del är onda rakt igenom, helruttna... men ändå en upplevelse att få möta. Här finns inga dussinskurkar! Jag kommer till exempel att tänka på penningutlånaren och invaliden Smallweed. Han är så obehaglig att man nästan måste titta bort. Shake me up, Judy! ekar det fortfarande i mitt huvud. När han gastar, kommer den unga flickan, hans barnbarn, och tar honom under armarna och skakar honom våldsamt. Det verkar ge honom någon slags lättnad...

En annan intressant figur är Harold Skimpole. Han påstår att han är ett barn, alldeles oskyldig, och därför kan han utan samvetskval sätta sina egna intressen först. Han skäms inte, när han är kallsinnig mot fattiga och sjuka och hänsynslöst utnyttjar andra... Men Dickens verkar inte riktigt tro på hans ord. Kanske är det bara en bekväm mask som han bär...?

Guppy får mig också att fundera. Vad är det med honom egentligen? Han är intelligent, nyfiken... och inte ond, inte alls... men ändå på något sätt frånstötande. Kanske har han en inre osäkerhet som är så stor att den fördärvar det mesta för honom? Han vill komma sig upp, men snubblar hela tiden på sina egna ben... i symbolisk mening. Det är synd om honom. Guppy skulle behöva att någon tyckte om honom, gav honom resning... men han får nej hela tiden...

Till slut något om Miss Flite och hennes fåglar. Egentligen var det de som fick mig att vilja skriva dethär, symboliken var så stark och fantasifull. Den halvgalna kvinnan följer med i det ändlösa processandet, tar in vad det gör med alla inblandade, även henne själv, alla som hoppas att vinna målet och bli förmögna. Hon tar in vad som händer... och namnger sina fåglar.

Hos Word and Image hittade jag en bild på alla fågelnamnen, jag är visst inte den enda som har blivit inspirerad.


På Domedagen, säger Miss Flite, skall jag släppa fåglarna fria.
En så gripande symbolik.

Andra bloggar om: filmer, recensioner, charles dickens, dickens, the bleak house, dickenska karaktärer, karaktärer, goda, onda, rättegångar, girighet, jarndyce, smallweed, skimpole, guppy, miss flite, burfåglar, känslor

Budskapet (Akkad, 1976)

Det bästa var kanske kamelen. Visst var det ganska förtjusande att Muhammed byggde sin första moské där kamelen valde att sätta sig. Jag hoppas det är sant, det skulle värma mitt hjärta.

Kamelen hade också en annat stort ögonblick. Det var när Muhammed återkom till Mecka, med pompa och ståt. Eftersom man inte får visa Muhammed, så var kameran riktad mot kamelen istället.

Det var då den kom till mig, fortsättningen på den kända satsen: Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet...

...och jag är hans kamel!

Jag skojar... men kanske inte bara. Jag kände ett motstånd också. Muhammed sade och gjorde en del bra saker, men manade också till krig, i Guds namn.

Kanske är det därför som jag helst talar om kamelen. Guds kamel. Den kan både sparka och bita, men skulle inte se det som en helig handling och en väg till paradiset.

Andra bloggar om: filmer, recensioner, budskapet, the message, moustapha akkad, muhammed, gud, kameler

Titta! En relation!

Tänkte jag, när jag såg en pappa komma bärande på ett barn utanför matbutiken. Konstig tanke. Kanske för att det såg så naturligt ut...?

Pappan liknar en legogubbe... men jag tror nästan det var så han såg ut. En sådan där pappa med skärmmössa och kanske faktiskt en grävskopa också.

Andra bloggar om: relationer, föräldrar, pappor, barn, famn, legogubbar, grävskopor, teckningar

De första höstlöven

Om jag kunde ta emot hösten med ett minne som en blank tavla, hur skulle det bli då...?

Andra bloggar om: höst, löv, höstlöv, höstfärger, färger, fotografier

Lysande gul

Jag tycker om det lysande gula - fast är det också vad ni ser? Jag gjorde bilden på min bärbara dator och då är det inte så lätt att veta. Om jag ökar vinkeln på skärmen, så börjar alla färgerna lysa... men det är alltså inte meningen.

Färgerna får mig att tänka på Bonnard, hans färgskalor. Förr tyckte jag inte så bra om dem, men det berodde kanske på färgåtergivningen? Kanske såg färgerna smutsiga ut?

Mönstret finns på en sten här i trakten... men jag skulle nog inte längre kunna peka ut det. Färgerna är fel och dessutom har jag valt ut bara någon centimeter av stenens yta som jag sedan har förstorat och förstorat igen.

Det konstiga var att jag inte tyckte mig se något... förrän det fanns mindre att se. Kanske kan man bara se och uppskatta det som är enkelt nog?

Andra bloggar om: gul, lysande, färger, ljus, bonnard, mönster, förenkling, bildbehandling

Jag sitter i solen

nere vid stranden
och klyver äpplen
från våra egna äppelträd
tänker

ormen i paradiset...
det måste ju ha varit
en mask

Andra bloggar om: äpplen, trädgårdar, paradis, ormar, maskar, fotografier

Men hur gör man för att inte få mask i sina äpplen...?

En skillnad

Nej, jag mår inte så bra, det var verkligen en ansträngande natt (se Närheten till havet)... Men jag skulle ändå vilja berätta, det är en tanke som jag har, en ny tanke. En som får mig att känna mig lätt och glad, till och med en dag som dethär.

Hur skall jag förklara? Kanske om jag tar ett exempel. Uthuset här på gården, det brukar orsaka mig en del psykiskt lidande. Det är jag som har byggt det, i ett utbrott av ungdomlig experimentlusta, och det blev förstås inte så bra. Efteråt ville jag gärna riva det igen, men det gick ju inte. Det blev snabbt fullt av allehanda inte längre någon plats för-saker, både från mitt hushåll, mina föräldrars och sonens. För att säga det kort, jag tappade helt enkelt kontrollen, både över sommarstugetomtens utseende och uthusets innehåll. Ja, lite på samma sätt har det gått med själva sommarstugan också, saker bara vandrar in...

Men så för någon dag sedan kom denhär nya tanken... som kanske faktiskt gör en viss skillnad. Om den gör det, så tror jag det beror på att den inte har med resignation att göra. Ni vet, jag vet att jag borde, men det blir ju aldrig av... En nedslående tanke, eller hur? En som gör en både trött och ledsen...

Men min nya tanke hade en annan utgångspunkt. Med ens, efter alla dessa år av kontrolltankar, sade jag till mig själv att jag skulle kunna utgå från mig själv istället, göra sådant som jag har nytta av. Plocka svamp eller lingon eller havtornsbär. Kanske torka lite äpplen.

Det låter inte så märkvärdigt, men jag tror att det var det. Jag kunde nästan känna känna hur kontrollbehovet försvann. Hur ångesten lämnade rum för glädje.

Och ännu en tanke: Jag äger denhär stugan... men den behöver väl inte äga mig?

Kontrollbehov... Kanske handlar det om att göra ägodelar till en del av sig själv? Om det är fint på sommarstugan, då är jag också fin...

Andra bloggar om: kontroll, kontrollbehov, kontrolltankar, tankar, ägande, ägodelar, sommarstugan, glädje, ångest

Närheten till havet

Igår packade jag bilen och for iväg till sommarstugan. När jag kom fram, kunde jag känna det igen. Allt var stilla och stillheten gick in i mig också. En stark känsla av att det är bara nuet som egentligen finns. Så brukar det vara och ändå gör det mig lika förundrad varje gång.

Så kom natten, den blev också som den brukar - inte alls bra. Jag har svårt med fukten. Ibland kyler den, andra gånger får den mig att svettas. Jag ligger och tänker på andra nätter, när jag blivit förkyld efteråt. Jag oroar mig för att det skall hända igen - och sover alltså inte. På morgonen har jag ont i kroppen, i musklerna.

Jag älskar närheten till havet, men kan knappt stå ut med den.

Andra bloggar om: havet, nära, stilla, nu, fukt, sommarstugan, sömnlös

skapelseberättelsen baklänges

eller tillbaka till Eden
eller oskuldens tid
i alla fall:

en dag
blev Adam så yr
att han måste gå hem
från sitt arbete

redan nästa dag
kände han sig bättre
men han gick ändå inte tillbaka

han hade glömt
att han måste!
han visste inte längre
vad som var rätt eller fel

han kunde inte längre skämmas!

Andra bloggar om: diktliknande, tankekorn, skapelseberättelsen, eden, arbete, rätt, fel, moral, skam, oskuld

Läsglasögon hela dagen

Jag undrar om ni kan förstå det? Jag flyttstädade en hel dag, körde bil också... utan att inse att jag hade läsglasögonen på.

Fast jag smågnällde hela tiden:

Jag ser ju ingenting
Jag klarar inte av att ha läsglasögon
Läsglasögonen har förändrat min syn, nu kan jag inte se med mina vanliga glasögon heller

Golvet var dimmigt. Jag måste böja mig halvvägs ner för att se om det var smutsigt eller inte. Men jag kunde inte se på håll heller, allt var bara dimmigt. Ändå kom jag inte att tänka på mina läsglasögon, glasögon som är gjorda för att man skall kunna se enbart på ett visst kort avstånd. Så övertygad var jag om att jag hade tagit av mig dem och bytt till mina vanliga.

Först mot kvällen, när jag hade slutat smågnälla och börjat skrika om ett nära förestående epileptiskt anfall, kom jag på att ta av mig glasögonen och granska dem. Läsglasögonen.

Undrar vad detta säger om min personlighet, jag är inte säker på att jag vill veta... Vi kan väl säga att jag var för upptagen med att flyttstäda?

En annan orsak är kanske en tanke som jag hade. Man hade sagt till mig att jag skulle läsa med högra ögat och se på långt håll med det vänstra. Kanske hade jag en halvt medveten föresats att jag skulle kunna lära mig det.

Observera imperfektum, hade.

Andra bloggar om: läsglasögon, dimma, glömska, förvirring, gnäll, skrik, epilepsi

Hyperaktiv

Igår hade jag en hyperaktiv dag, jag tror det hade något med vädret att göra. Det var varmt och soligt, men ändå med känsla av höst. Den höga klara hösthimlen, ni vet.

Jag hade inte tänkt ut vad jag skulle göra, bara att jag skulle ta det lugnt, jag ville känna mig lite fri efter sonens flyttstädning. På morgonen kände jag dessutom att jag inte skulle sitta vid datorn, inte en såhär vacker dag. Istället tänkte jag göra en utflykt, med rullskridskorna. Jag hade o! så mycket styrka i benen...!

Så blev det... fast det hände mycket annat också. Framför allt hade jag många möten, intensiva möten. Det var inte så att jag sökte upp någon, men folk anmälde sig själva, den ena efter den andra. Mamma ringde, det blev ett ovanligt djupt samtal. En granne hälsade på, vi talade om arbetsmoral och skam! Sedan blev det en utflykt med grannens åttaåring. Han cyklade och jag åkte rullskridskor och så satte vi oss på stranden en stund. Han byggde en bro av den våta sanden. Det var nog dagens lugnaste, mest avkopplande möte. Efter det blev det ännu en utflykt, med rullskridskor. Jag hämtade en film på biblioteket och så gick jag på konditori, läste dagstidningen och drack en kopp kaffe.

När jag var klar med det, var himlen lika hög som förut och solen sken fortfarande utan minsta återhållsamhet. Så jag ringde sonen och frågade om han ville komma och hälsa på. Vi skulle bära några lådor till källaren och så dricka öl och titta på gamla disneyfilmer. Som tur var gav han återbud, för nu var jag verkligen uppe i övervarv. Jag ville bara expandera och expandera igen...!

Jag försökte tänka som Malve, i en kommentar till Miranda, bara känna entusiasmen, inte låta mig dras med. I samma anda bestämde jag mig för att gå hem, inte rulla, sakta av på takten.

Men så dyker ännu en trevlig mänska upp, bara ställer sig där, i min väg... Jag kunde förstås ha nickat och hälsat och gått vidare... eller stannat upp bara ett litet ögonblick och sagt något om det vackra vädret. Något av det borde jag ha gjort, för nu började jag känna mig trött på allvar. Riktigt ansträngd.

Istället blev det ännu ett samtal... och efteråt kände jag mig lite äcklad, av mig själv. Som jag brukar, när jag vet med mig att jag inte har lyssnat på mig själv, bara har låtit mig dras med. Det var en trevlig mänska, det har nog också med saken att göra. En som jag kanske ser upp till? Kreativ, glad... och säkert med mera energi än jag själv.

Man måste ju få sina svagheter, också jag... men jag undrar ändå, om jag hade kunnat stå på mig, hur skulle jag då ha känt mig efteråt, igår kväll och nu idag...? Kanske skulle jag inte bara ha känt mig bättre till mods utan också haft mera energi att tillgå?

Jag anar att jag förlorade lite integritet... eller... att det uppstod en energiläcka... Det skulle faktiskt kunna vara samma sak...

Fast nu vet jag precis vad som hände. Plötsligt kände jag mig inte nöjd med mig själv längre utan måste försöka ta mig upp till hennes nivå - fast jag redan var trött.

Men det är inte lätt att vara expansiv... och så, plötsligt, skicka sig själv isäng.

Andra bloggar om: hyperaktiv, expandera, övervarv, integritet, energiläckor, solsken, höstdagar