Skönt att se och höra…

tycker jag.

Andra bloggar om: haydn, gitarr, musikvideor, färger, långsamt

Till tröst för alla med för stor minusladdning

- kom ihåg att det ändå heter elektronik, inte positronik…!

Apropå detta inlägg…

Andra bloggar om: tröst, minusladdning, kvasifilosofi, elektronik

Plus och minus-filosofin

Jag tror jag skall skapa en egen kvasifilosofi.

Enligt den skulle världen bestå av två krafter, plus och minus. Ett positivt och ett negativt utryck. En rörelse utåt och en rörelse inåt.

Ja, för mig tycks det mesta handla om elektronik. Plus och minus. Positroner och elektroner. Ettor och nollor. Allt är bara elektronik… eller något som påminner om det. På mitt stickcafé gäller det att skilja på räta och aviga… och i bibeln på Gud och Satan, och himmel och helvete…! Egentligen finns det hur många exempel som helst: Det är dag eller natt, vitt eller svart, sant eller falskt…

Allt är antingen det ena eller det andra, allt är motsatser – men motsatserna rör sig mot varandra. Vinden blåser till exempel inte vart den vill utan till ett ställe med undertryck. Positroner dras till elektroner… och män till kvinnor, vanligtvis.

Fast egentligen handlar det inte om kön, utan om plus- och minustyper. Enligt min kvasifilosofi kan man dela upp mänskorna i huvudsakligen fyra typer:

Plusmänskor (+) som huvudsakligen består av utåtriktad energi.

Plusminusmänskor (+-) som är mera balanserade, dock med övervikt åt det positiva.

Minusplusmänskor (-+) som också är rätt väl balanserade, men med övervikt åt det inåtriktade.

Minusmänskor (–) som huvudsakligen består av inåtgående kraft.

Mänskor med mycket positiv kraft är utåtgående. De är utgivande, de talar och de handlar. De bygger upp i den fysiska världen. Fast de verkar inte ha så mycket koll... kanske vill de bara fylla upp där det är tomt?

Mänskor med mycket minuskraft vänder sig inåt. De tar emot och bearbetar, sorterar, ställer frågor och försöker förstå. Fastnar kanske i någon detalj. Lyckas sällan göra något av all sin kunskap.

Andra bloggar om: kvasifilosofi, plus, minus, elektronik, ettor, nollor, avig, rät, motsatser, mänskotyper, introvert, extrovert

Den första rullen toalettpapper

Ja, försök att tänka er!

Det var på 30-talet. Många syskon, alla magsjuka.

Innetoalett fanns ju inte, men vid sådana tillfällen tog man in ett ämbar. Så satt man där på huk och försökte sikta. Försökte att undvika att beröra kanten på ämbaret.

Och när man var klar, fanns det inte rinnande vatten och inte toalettpapper. Man torkade sig med tidningspapper.

Men så, en dag, var det en kvinna i grannskapet som kom hem med en rulle toalettpapper, den första i byn.

Ledde det till att alla sprang till affären för att köpa? Ånej, inte genast! Den första reaktionen var:

Hon tror att hon är fin! Som om inte dagstidningen skulle duga åt henne också!

Andra bloggar om: toalettpapper, dagstidningar, historia, magsjuka, diarrhé, 1930-talet

Dagen D

som i diarrhé.

När det hade vänt sig klart i magen, var det nästan skönt. Kände mig slö som kanske aldrig förr. Jag kunde tänka, men kom mig inte för med någonting alls. Bara satt där jag satt. Mitt känsloliv hade också stannat av. Jag var så liknöjd!

Det enda jag längtade efter var att sova, och det gjorde jag. Jag kom mig i alla fall till sängen, flera gånger.

Nu har jag sovit i bortåt två dygn, med bara några korta avbrott. 

Det känns nästan lika bra som efter att ha blivit sövd inför en operation. Ja, jag vet att många mår dåligt då, men inte jag. Jag tycker det känns som om jag skulle vara inbäddad i bomull, det gör inte ont någonstans. I flera dagars tid brukar det också vara så lätt att somna.

Sömnen gör mycket för formerna också. Man blir fast i hullet, nästan som en tonåring! :)

Kanske borde man sova mera, oftare?

Andra bloggar om: diarrhé, diarré, slö, liknöjd, sova, sömn, narkos, välmående

Ju tröttare, desto strängare

Jag har lagt märke till att när jag känner mig trött och svag, kan jag vara ganska sträng med mig själv, klamrar mig fast vid mina regler. Som nu när jag var sjuk och inte riktigt orkade med katterna. Det konstiga var att jag insåg att jag hade fastnat i mitt nät av regler. I ett skede kunde jag rada upp dem framför mig, ungefär såhär:

• Jag vill vara snäll mot katterna.
• Jag vill inte att katterna skall bli så vilda att de gör skador på min bostad.
• Jag vill vara sams med mina grannar.
• Jag vill kunna säga till dem att det inte kan vara mina katter som går i barnens sandlåda.
• Jag vill verkligen känna mig säker på det, inte föra dem bakom ljuset
• Jag vill vara snäll mot mig själv också, inte riskera min hälsa - eller min känsla av trevnad
• Jag vill ha ett lugnt hem, ett ställe där jag kan slappna av

Jag insåg dethär och ändå kunde jag inte hitta någon lösning. Ville eller kunde inte bryta mot någon enda av mina värderingar.

Men så fort jag blev piggare, gick det liksom av sig själv. Ingenting var så noga längre.

Och just som jag har skrivit klart, ser jag att det igen har kommit in en A4 om husreglerna, bl.a. rörande husdjur. Det verkar som om man har skärpt reglerna, nu står det att vi inte får rasta våra djur på fastighetens område. Är det meningen att vi skall bära dem i famnen och lägga ner dem någon annanstans..? - Men jag skall försöka att inte ta åt mig, reglerna handlade inte bara om husdjur. Långt ifrån. Det finns tydligen någon här i huset som verkligen hänger sig åt att förbjuda saker...

Andra bloggar om: trött, sträng, regler, värderingar, husdjur

Andra bloggar om: depression, definition, bubbla, tankebubbla, tanke

När man håller på att bli frisk

Det känns som att vakna upp efter en lång sömn.

Så sätter jag foten i golvet, tar ett första steg och sedan ett andra. Märker att kroppen inte är tung längre. Känner hur musklerna arbetar och njuter av varje liten rörelse.

Äntligen är vi på ett, kroppen och jag. Nu vill vi båda samma sak. Ut.

Så bär det av. Bara en liten promenad, jag vet att jag måste vara försiktig. Jag vill inte att sjukdomen skall få övertaget igen.

Men så mycket jag hinner uppleva, världen verkar så ny och annorlunda.

Allt kommer mig så nära. Solskenet som gör världen guldgul. Fönsterglasen som skjuter reflexer åt alla håll. De färggranna speglingarna i vattnet. Vattnets ovanliga blankhet. De gröngröna gräsmattorna… Världen känns mera verklig än förut… men, konstigt nog, också mera overklig. Färgerna är intensiva, men på samma gång skimrande. Allt verkar sväva, inte ens de väldiga fabriksbyggnaderna tycks stå stadigt på jorden...

Jag undrar om hösten någonsin har varit så vacker - men också om det var någon annan som märkte det.

Jag var ju lite… nymornad, efter min sjukdom. Lite långsam, lite stilla. Sådant kan nog göra att man är mera uppmärksam på sig själv och sin omgivning.

Kanske var det också min saknad som kom till liv. Jag har förstås längtat efter att få komma ut och röra på mig, att få vara med om något. Det bidrar säkert också till att öppna sinnena.

Andra bloggar om: frisk, sjuk, röra sig, promenad, sinnen, intryck, öppenhet, verkligt, overkligt, skönhet

Katten med järnvilja

Ni får förlåta att jag inte svarar på kommentarer nu – för jag har en sådan lust att skriva ett inlägg till. Det skall handla om Tass, katten med järnvilja.

Ni förstår, jag har varit sjuk den senaste tiden. Någon slags influensa, möjligen svininfluensan. I alla fall har det handlat väldigt mycket om ont i halsen och hosta. En plågsam hosta som har gjort det nästan omöjligt att sova. I ett skede försökte jag gå ut, men blev då genast så mycket sämre att jag bestämde mig för att i fortsättningen hålla mig inomhus.

Men det ville inte Tass gå med på, vi hamnade i en riktig maktkamp. Tass jamade och krafsade och jag svarade med att spruta vatten på honom. Men Tass är en riktig tuffing, det brydde han sig inte om. Jag fick en känsla av att han mest tyckte att det var spännande. Äntligen händer det något i dethär händelselösa huset.

Men jag tyckte inte det var spännande, jag blev bara ledsen och nedstämd… och kände mig minst lika instängd som Tass. Jag tycker inte om att spruta vatten på min katt, det får mig att känna mig som en dålig mänska… och om det inte ens hjälper? Vad skall jag då ta mig till? Jag försökte med andra och snällare metoder, lät honom jama på, stannade upp i mina sysslor och satt med honom en stund, pysslade om honom, släppte ut honom på balkongen…

Nu börjar vi närma oss det jag verkligen vill berätta, det som fascinerar mig.

Det var inget ovanligt med att jag släppte ut Tass på balkongen. Mina katter brukar få vara på balkongen, så mycket de vill. Jag bor på första våningen, dock med en källarvåning under, men jag vet att de kan klara ett fall. Tass (naturligtvis han!) ramlade ner, när han var ganska liten, och sade inte ens ett mjau. Han klarade sig bra, men tycker egentligen inte om att hoppa från en så hög höjd, omkring tre meter. För han gjorde aldrig om det.

Tills denhär dagen. Jag förstod vad som hade hänt genom att det blev så tyst. Inget jamande och inget krafsande på balkongdörren.

Jaha. Så Tass hade fått det som han ville. Nu var han utomhus och kunde ‘smutsa ner’ i barnens sandlåda enligt eget gottfinnande... Fast det spöregnade ju… märkligt att han ändå hade hoppat. Kunde han inte föreställa sig hur kallt och blött det skulle bli? Jag flinade lite elakt, tyckte det var rätt åt honom. Nu skulle han nog akta sig för att hoppa igen.

Men det gjorde han. Redan nästa dag upprepades samma händelseförlopp.

Men det som fascinerar mig mest, det hände på den tredje dagen.

Nu var jag nyfiken (och på bättringsvägen) och ville reda ut vad som hade hänt. Jag ville se katten hoppa, ville veta varifrån han hade tagit sats… och jag ville också veta om han verkligen skulle göra det, medan jag stod där och såg på...

Tass hade inget emot att visa mig, inte det minsta. Han stack genast in huvudet i en öppning i balkongräcket, precis nere vid golvet (han hade således minskat på avståndet ner till marken så mycket som det bara gick). Såhär gjorde jag, verkade han säga… men han hoppade inte. Istället drog han in huvudet igen och sprang till ytterdörren. Sedan sprang han tillbaka till balkongen, stack in huvudet i samma öppning som förut… men hoppade inte nu heller utan tog en ny tur fram och tillbaka till ytterdörren. En tredje gång gjorde han precis på samma sätt… och vem vet hur länge han skulle ha fortsatt, om jag inte hade suckat och sagt: Jaja, vi går väl ut en stund då.

Det var vindstilla och jag kände mig lite bättre… och jag var, som sagt, fascinerad. Beundrade honom också, för hans mod och envishet och förmåga till kommunikation. Visst förstår ni också vad han sade? Har jag lyckats överföra det till text? Dethär är i alla fall vad jag hörde:

Jag kan hoppa ner från balkongen, om jag måste, men jag föredrar att gå ut den andra vägen…

Jo, Tass kan tala… men han lyssnar inte så bra.

Jag är inte säker på att jag kan få honom att förstå att det finns gånger då han inte kan få sin vilja igenom. Som när jag är sjuk och behöver få stanna inne. Jag har nog tänkt, särskilt under dessa dagar, att både Tass och jag skulle må bättre om han fick flytta till ett annat hem. Ett hem på landet, så att han kan få gå ut när han vill. Gärna en barnfamilj, för han tycker om att bli hanterad och tål ganska mycket.

Men vi får se hur det blir.

Igår lyssnade jag på en bok som gav mig lite tröst, Siddhartha av Hermann Hesse. Kanske kommer jag att skriva mera om den senare. Men den påminde mig, ur ett annat perspektiv än kristendomens, om hur viktigt det är att inte döma, vare sig själv eller andra mänskor (eller katter!). Det kan kanske vara nyttigt och bra, som en slags övning… i självförlåtelse, att bråka med sina katter.

Man kan bara hoppas att det också är utvecklande för den fyrfotade parten.

Läs även andra bloggares åsikter om katt, tass, järnvilja, maktkamp, gå ut, kommunikation, djur, fascinerad, utekatter, innekatter, döma, förlåta

Böljande liv

Jag stannade upp, fascinerad.

De båda kvinnorna småsprang. De mörka vida kläderna fladdrade, men formade sig också kring deras kroppar. Jag kom att tänka på vågor i ett hav, dehär kvinnorna böljade fram. Den ena viftade med handen, bådas ansikten strålade och log. Det var tydligt att de hade fått syn på någon som de verkligen ville träffa.

Så har jag aldrig förut sett de kvinnokläder som för oss västerlänningar utgör en sådan stark symbol för förtryck.

Men idag kunde de förstås inte heller dölja så mycket, varken kvinnliga former eller andra uttryck för  liv…

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor, kvinnokläder, kvinnoliv, dölja, bölja

Inte djupsinnig!

Ibland tappar jag lusten att blogga.

En orsak som jag har märkt är att jag liksom har låst in mig. Jag tror att jag har ritat upp en inre karta av mig själv och att den inte riktigt stämmer. Orsaken är att jag har gjort den som ett svar på vad jag tror att andra tänker om mig, inte för att verkligen likna den jag är.

Egentligen vet jag inte så noga vem jag är. Ju äldre jag blir, desto svårare blir det att dra upp konturerna… och det tror jag faktiskt är ganska bra. Det är nog därför som jag om och om igen kan komma på mig själv med att försöka likna det som andra kanske tror om mig. Och eftersom jag gör det, har jag kanske en möjlighet att ta mig ur dehär låsningarna.

En sak som retar mig är att jag alltid skall verka så… djupsinnig! Det är jag egentligen inte, jag kan vara ganska så banal. Ja, det mesta som jag tänker är verkligen inget märkvärdigt... och ibland är det just det jag vill skriva om. Det banala kan ju vara så väldigt underhållande, för att inte säga kul… och om något är kul, ja, då är det måste det väl ändå vara lite viktigt också, fast på ett indirekt sätt...? Men då kan det hända att jag stoppar mig själv och säger: Detdär kan du inte skriva, detdär är inte du.

Men det är det ju.

Som när jag såg det senaste avsnittet av Andra Avenyn. Det var så roligt att jag skrattade högt, gång på gång. Hur kan man bara komma på att Roland skall gå på avvänjningskurs för att bli av med sin halskrage? Eller att han som muta av familjeföretaget får en säng uppkallad efter sig, Rolands-sängen, och dessutom ansvaret för en ny avdelning som skall tillverka just sådana sängar, sängar som är anpassade för handikappade…

Ibland vill jag sluta se på Andra avenyn. Det finns gånger då skrattet fastnar i halsen. Personerna förändras för fort eller för mycket och jag kan bara inte svälja det.

Men för det mesta är tv-serien både underhållande… och faktiskt ganska träffsäker. Om jag trots allt skulle vilja vara lite djupsinnig, då skulle jag kanske säga att den ger en ganska bra bild av vårt moderna samhälle, på ett roligt och lite karikerat sätt.

Brukar ni titta på Andra Avenyn?

Andra bloggar om: djupsinnig, banal, blogga, blogglust, låsningar, andra avenyn, tv-serier

Enlightenment

En tanke som fick mig att dra på munnen lite... kanske det att jag blandar in kostnadsfrågan i det andliga. Lågprisfrälsning, typ.

My friend...
he travels all around the world
to find enlightenment

Me...
I have to go for
something more affordable

Andra bloggar om: enlightenment, upplysning, frälsning, ha råd, tanke, raffaello, änglar

Tankeböcker

Tre böcker skulle det ha blivit… dendär natten.

En av dem skulle ha påmint lite om Mrs. Dalloway. Fast min bok skulle inte ha handlat om en hel dag utan kanske bara om en enda stund, om stämningen i den stunden. Om hur det känns att plötsligt vakna upp och märka att flera år har gått… igen! Om att vara en persom som bara kan drömma om att få något gjort…!

Den andra skulle ha handlat om konsten… om dess innersta väsen! Jag tror jag menade att det sköna och det andliga har något gemensamt. Att vacker konst, det vill säga konst som uppfyller estetikens krav, ger en slags trygghetskänsla, i existentiell mening. Jag kan känna det själv ibland, när jag håller på med bilder. Ett lugn infinner sig, jag känner att nu är jag där… var nu det kan vara. Kanske blev jag en del av gemenskapen, reglernas gemenskap…? För det verkar vara just ramarna, stramheten, som inger denhär känslan. – Sedan blev det lite debatt, i mitt alltför pigga natthuvud… bland annat för att jag brukar tänka mig konsten som något innovativt, som en ny idé.

Den tredje boken skulle kanske ha hetat något i stil med Betlehemsstjärnan och, som ni förstår, handlat om livets… eventuella… mening. Varför tändes det ingen stjärna över 'stallet' där jag föddes… eller gjorde det det…?

Haha, ni förstår säkert hur jag kände mig. Jagad på något sätt. Jag har det så skönt om dagarna, försjunken i någon behaglig men inte så allvarligt syftande aktivitet... och bara ibland kommer rädslan över mig. Vad är det jag håller på med? Är det såhär jag skall tillbringa mina dagar? Som en skeppsbruten skulle jag också vilja rista några streck i stenen, så att det märks att jag har varit här, att jag har levt. Att inte allt var en dröm.

Nåja. Suck. En liten bilddikt blev det i alla fall, någonting i denhär stilen:

Önskar
att någon skulle ta min hand
och leda mig

Så varmt och tryggt
det skulle kännas
och framför allt
så självklart

All min osäkerhet
allt mitt motstånd
skulle vara över

Skulle kanske ändå påpeka att i Jakobs fall var det ängeln som förlorade. Han kunde inte besegra Jakob och blev, med biblisk logik, därför tvungen att att välsigna honom...!

Andra bloggar om: böcker, tankeböcker, konst, liv, mening, dröm, verklighet, Mrs. Dalloway, Betlehemsstjärnan

Surnade tankar

Sitter och stickar… och minns.

Sonen när han var liten. Hur det kändes att ha en liten son.

Det sticker till i hjärtat. Aldrig kommer den tiden tillbaka. Allt bara går förbi, inget kommer tillbaka…

… utom förkylningar förstås, de kommer ju alltid tillbaka.

På något sätt får den sura tanken mig på bättre humör.

Som ni kanske anar, är jag förkyld just nu.

Andra bloggar om: sur, tankar, förkylningar, minnen, tid

Bara så ni vet…

så kan man ‘bara’ ha 2000 etiketter på Blogger.

Det är nämligen så att jag idag försökte lägga till min 2001:a etikett…

Så många?! hör jag någon fråga.

Ja, det är väl för jag blev utled på att försöka komma på bra kategorier… och så fick varje ämnesord bli sin egen kategori istället.

Efter det gick det snabbt.

Konstigt nog trodde jag att man kunde ha hur många etiketter som helst…!!

Nu tror jag jag skall plocka bort alla etiketter – för jag klarar nog inte av att i efterskott försöka avgöra vilka ämnesord som är de viktigaste.

Vill inte heller…!

Uppdatering 6 oktober: Det är en helt ny begränsing... flera än jag som ojar sig just nu...

Andra bloggar om: blogger, etiketter, maximum, antal, kategorier, ämnesord

Skall man låtsas... för att göra mänskor glada?

Läser hos mina bloggvänner och hittar en fråga som jag tycker är intressant.

Hur skall man tala på bloggen... eller i livet? Skall man låtsas... för att göra mänskor glada? Skall man låta bli att berätta sådant som man har iakttagit hos andra mänskor och som inte precis är till deras fördel?

Jag tror att jag är en sådan som låtsas, i alla fall ibland... men det konstiga är att jag inte känner mig oärlig.

Faktiskt är det nästan tvärtom. De gånger som jag... lyckas?? med mitt låtsande, känns det varmt och bra inom mig.

Andra gånger, när jag inte kan låta bli att försvara mig och kanske få den andra personen att komma i en sämre dager, känns det inte alls på samma sätt.

Då känns det, konstigt nog, nästan som om jag skulle ha svikit mig själv...

I botten finns kanske en rörelse mot en livssyn där sanningen inte är det allra viktigaste...

Andra bloggar om: ärlighet, sanning, låtsas, bloggande, livssyn

Tre små tankar

från den senaste tiden.

De två första handlar om mina känslor inför de allra första hösttecknen (det var fortfarande sommar, när jag skrev ner dem). Lite ledsamma tankar... så känner jag ju inte alls just nu. Det beror kanske på att vi har det ovanligt varmt just nu. Igår, när jag rullade in till stan, fick jag ta av mig först jackan, sedan ylletröjan och till sist satt jag på torget i bara linnet...

Hösten kommer

Jag tror
att jag kan klara det
bara jag inte behöver
se glad ut



Jag tar det personligt
Jag vet
att det hör till
Årstider växlar
sommar blir till höst
men det är ändå mina dagar
som mörknar
jag som fryser
och måste ta på mig

Sedan byter jag till en annan tonart. Här är jag på väg till sommarstugan och min sinnestämning är kanske lika hög som himlen ovanför mig...

Jag kör inte om
Så bra
att ha en långtradare framför sig
Timme efter timme
hjälper den mig
att hålla fartbegränsningen

Andra bloggar om: tankar, diktliknande, höst, långtradare, fartbegränsning

Nedgradering till XP... för tanter ca femtio

Oj, vad jag har jobbat!

Det började med att mitt mobila bredband mer eller mindre slutade fungera, det vill säga på min bärbara dator. Jag visste inte vad jag skulle tro, var det fel på bredbandet eller kunde det vara datorn som var för långsam?
Eftersom jag länge har velat ändra från Vista till gamla trygga Windows XP, så tänkte jag att nu, nu är rätta tillfället. Ingenting fungerar ju ändå som det skall. Spotify hade förresten också slutat fungera, vilket också visade sig bero på den svaga uppkopplingen.
Många har varnat mig för att försöka mig på en sådan här... 'nedgradering', det är väl därför som jag har väntat så länge... men nu blev det alltså ändå av. Jag vågade göra det, vågade ta risken att inte hitta alla drivrutiner… just för att det var så mycket som trasslade. Man blir ju modigare då… eller hur?
Och nu, efter många timmars letande och testande är alla frågetecken i Enhetshanteraren äntligen borta. Gud, så glad och stolt jag är... och trött!

*****

Detta var igår, då var jag verkligen trött. Men idag är jag piggare, nu vill jag lägga ut några länkar… om någon annan, med samma dator som jag, också skulle vilja byta till XP. Jag var ju själv så tacksam för all hjälp som jag kunde få på nätet.
Det är alltså en Toshiba Satellite L30 som det gäller.
Ja, och det var den första länken… som är bra att utgå ifrån. Till höger på den länkade sidan (i den röda rutan)... finns en annan bra länk, Drivrutiner. Klicka på den, så kommer du till en sida där det mesta redan är ifyllt. Det är bara att välja operativsystem (XP) och drivrutinstyp, så kommer det fram förslag på drivrutiner som man kan ladda ner och prova.
Jag är inte helt säker, men kanske kan man få allt från denhär sidan…?
Men jag behövde nog titta på många ställen, innan jag blev säker. Denhär bloggen var till god hjälp, framför allt som en bekräftelse på att jag hade tänkt rätt. Jag laddade ner massor av drivrutiner, på försök, men sist och slutligen är det kanske bara dehär fem som jag verkligen behöver (egentligen bara fyra):
Drivrutinen för ljud, för den trådlösa anslutningen, för bildskärmen och för grafikkortet.

Den femte drivrutinen laddade jag ner bara för att slippa det sista frågetecknet i Enhetshanteraren. Den är för datorns eget modem, men det vill jag egentligen inte använda... för det var faktiskt det som hade gjort att jag knappt kunde komma ut på nätet förut. Min dator hade ju fått för sig att använda sitt eget modem istället för det nya mobila, med uppkopplingen.

Så det datoregna modemet avaktiverades genast.

Kanske är det ännu något som fattas... vi får se. Men min bärbara dator har verkligen blivit mycket snabbare och det mobila bredbandet fungerar igen. Vad kan man mer begära... här i världen?

Och ni, alla andra tanter i femtioårsåldern, ni som bara är lite nördiga av er, ni kan faktiskt göra sådana här saker själva - även om de unga männen i datorbutikerna inte verkar vilja tro er om det.

Läs även andra bloggares åsikter om nedgradering, windows vista, vista, windows xp, xp, drivrutiner, toshiba, toshiba satellite l30, laptop, mobilt bredband, tanter

Jabberwocky

Det är mycket känslor just nu.

Sonen har varit på besök, men nu far han tillbaka till Lund, till sitt eget liv... och allt verkar så osäkert, i mina ögon.

Så gärna skulle jag vilja ställa och styra så att allt blir lugnt och tryggt... som jag ser det.

Som om jag skulle kunna det...!

Det vet jag att jag inte kan!

Så istället spelar jag dataspel, febrilt...

Fast det visste jag ju inte heller, att det var därför som jag spelade så ovanligt mycket. Att det var för att hålla känslorna i styr...

Jag ville inte motionera heller, av precis samma skäl. För att kunna behärska mig.

Just nu verkar det mycket klart för mig att mänskor som alltid behärskar sig blir stela i kroppen. Man måste hålla sig stilla och vara försiktig med vad man gör. Så att inte känslorna kommer ut.

Fast det gjorde de ju ändå, till slut.

Till detta passar möjligen en annan låt av Donovan.

En tonsättning av en dikt av Lewis Carroll som skulle ha ingått i hans roman Alice i Spegellandet, kallad Jabberwocky.



Det var förresten sonen som visade mig denhär videon. Han berättade att 'galumphing' är en sammansättning av galoppera och triumfera.

Andra bloggar om: behärskning, dataspel, donovan, känslor, ängslighet, musik, musikvideor, jabberwocky, son, stelhet

Mobilt bredband?

Testar mobilt bredband i helgen… det verkar helt okej.

Visserligen står det att jag har 7.2 Mb/s… men det vet jag ju att jag inte har, det informerade de om i butiken också.

Men över 1 Mb skall det vara (upp till 3 Mb), och det är bättre än jag har nu – och betydligt billigare!

Fast ibland måste jag logga in på nytt… är det vanligt?

Film kan jag också se… fast en video från youtube hackade. Men jag kunde se Play Prima i fullskärm, det kan jag inte med den uppkoppling som jag har nu.

Så, ja… vad tycker ni? Skall jag byta?

Vill gärna ha era erfarenheter, ni som har haft mobilt bredband en längre tid.

Det är förresten TeliaSonera som är operatör.

Andra bloggar om: mobilt bredband, bredband, hastigheter, avbrott, byta, sonera, operatörer, play prima