Stilla

Idag känns det inte som om jag skulle behöva skriva något. Jag behöver inte skriva om problemen i mitt arbete. Just nu är jag nöjd med att låta dem vila. Just nu är jag öppen för flera lösningar. Jag tror det kommer att gå bra för mig, hur det än går.

Jag skulle förstås kunna skriva om psykosen. Jag har tänkt göra det. Försöka förklara vad det är egentligen. Bidra med min förståelse och kanske också göra en liten liten insats för att det skall bli mindre skamligt att tala om psykoser. Jag skulle vilja säga att den som går igenom en psykos inte behöver vara sjukare än någon annan. Kanske är det till och med tvärtom. Men det beror förstås på vad man lägger in i orden sjuk och frisk.

Jag skulle också kunna skriva om kristendomen, hur jag förstår den. Jag hör inte till kyrkan, men har haft en kristen uppväxt och också studerat teologi, så jag känner nog till de kristna tankarna. Kristendomen, liksom de andra stora religionerna, innehåller så mycket som är sant och viktigt. De är mänskans samlade religiösa erfarenhet. Jag skulle vilja berätta om vad jag själv har hittat i kristendomen. Hur jag tror, utan att tro.

Jag skulle kunna lägga fram några nya tankar om erotik. I höstas bestämde jag mig för att börja ta det lugnare, inte söka efter upphetsning - och det fick sina följder på erotikens område också. Intressant, tycker jag.

Jag skulle kunna, men idag blir det inte. Jag känner inte något tryck, något inre behov av att sätta igång. Det är stilla inom mig och det är jag så glad för. Jag passar på att ta det lugnt.

Andra bloggar om: dagbok, fotografier, lugn, stillhet

Solsnår

Måttlighet är inte mitt mellannamn. Igår, en klar och kall dag, var jag ute flera timmar, med för lite kläder på mig. Jag frös och ändå kom jag mig inte hem, för jag hade kommit igång så bra med kameran... Ja, egentligen skulle jag på öl, med en väninna - och jo, jag hann med det också. Vi hade roligt. Mitt humör var uppe i taket, efter detdär samtalet med psykiatrikern. Inget är egentligen klart, men det hade varit ett bra samtal - och mera än så behövs kanske inte. Jag hade en lugn och säker känsla. Ett bra samtal kan tydligen åstadkomma det. Det skapar ett vi, en samhörighet. Man känner sig inte ensam längre.

Sedan blev det lite svängig jazz. Inget planerat, vi råkade bara vara vid rätt ställe vid rätt tidpunkt. Egentligen tycker jag bäst om sådana händelser, sådana som bara händer... Men mest fotograferade jag, på vägen till stan och på vägen därifrån. Särskilt på hemvägen, när det verkligen var kallt. Ändå höll jag på i timmar...! Jag hade kommit i stämning, förstår ni. Det brukar vara så för mig. Jag är inte den som genast ser något och så tar jag en bild av det och så är det klart med det. Nej, jag behöver komma i stämning. Det tar tid för mig att byta ut de vanliga ögonen mot tittarögonen.

Det var en kall dag, men mycket mycket klar. Solen sken som en galning, lika ansvarslös som jag. Tände eld på de snåriga buskarna, regnbågseld...

Solsnår

 

Snårblomma

Andra bloggar om: fotografier, omåttlighet, regnbågseld, solsnår

Skilda världar

Mitt goda humör är tillbaka. Min högt värderade sinnesfrid. Jag märkte det igår, när jag hade gått och lagt mig. En liten glädje, en liten tillförsikt. Två och en halv dag tog det denhär gången... Fast jag undrar vad jag menar, egentligen. Inte har jag haft någon stark ångest. En viss ångest, ja - ibland. Trött, ja. Ofokuserad, ja. Men inte är jag så pigg nu heller, med huvudvärk och efter en orolig natt - och ändå känner jag en skillnad. Det känns som om jag skulle ha tagit tillbaka... trådarna, de trådar som jag har lämnat hos andra mänskor, framför allt under detdär mötet (se de två föregående inläggen Snubbelgubben och Snubbelgubben, forts). Ja, just det. Nu tror jag jag vet jag vad det betyder också. Mitt medvetande har varit splittrat. En del av mig har suttit fast i dem. Jag har sett på mig själv med deras ögon, med vad jag tror är deras ögon. Jag har inte varit helt inne i mig själv, inte hel. Men nu känns det redan helt annorlunda.

Jag vet vad jag vill skriva om också. Det blir mera om kommunikation, om våra försök att nå fram till varandra. En annans medvetande är som en annan värld. Det var det uttryck som jag använde i Snubbelgubben, forts. Nu skulle jag vilja gå in i dethär uttrycket, förklara vad jag lägger in i det, hur jag egentligen menar.

Ett medvetande är som en värld i sig. När jag ser på en annan mänska, kan jag fundera på hur det ser ut i dendär världen. Skiner solen just nu? Hur ofta är det solsken där? Eller är det en värld med mycket moln och regn? Det kan betyda bördighet, bara det inte blir för mycket fuktighet. Då blir jorden vattensjuk. Eller är det kanske en värld med en dramatisk väderlek? Hetta omväxlande med storm och skadegörelse...


Klimatet är viktigt. Hur känns det att vistas i denhär världen? Skulle jag välja den som semestermål? :) Men jag har också andra funderingar kring våra olika medvetanden. I de andra världarna finns också byggnader, byar och städer, all slags mänsklig odling. Kultur. Civilisation... Hmm. När jag skriver såhär, då blir det som om klimatet skulle vara den ärftliga faktorn och civilisationen det sätt som världarnas olika herrar... nej, gudar... har lärt sig att hantera det förutgivna. Jag hade inte tänkt det så från början, så vi får se vad det går att få ut av en sådan jämförelse... I alla fall ville jag komma fram till att kulturen, odlingen, kan vara mycket olika. En gud har en teknisk orientering. I hans värld är städerna stora, det finns mycket industrier och produkterna är långt utvecklade. En annan gud tycker att det mesta är bra som det är. Han har en stark känsla för naturen, vill inte gärna ingripa och förändra. I hans värld är spåren av mänsklig närvaro inte så synliga.

Nu skall jag försöka lämna världsliknelserna. Vad jag ville komma fram till var att våra medvetanden kan vara just såhär olika. När jag var liten, utgick jag från att alla var som jag. Ju äldre jag blir, desto mera ser jag olikheterna. En skillnad som på sista tiden har lagt märke till, om och om igen, är sättet att tänka. Det handlar inte bara om att somliga tänker snabbt och andra långsammare utan mera om hur man förhåller sig till tankarna. Jag tror att jag själv är en mänska som gärna vill ha ordning och reda. Hemma i min bostad är det ostädat, men jag vet i allmänhet var jag har saker. Jag har mina system. Men faktiskt är jag ännu mera noggrann med huvudet (och kanske datorn!) än vad jag är med bostaden. Det blir liksom viktigare ju närmare mig själv jag kommer.

Jag är inte någon matematiker och ändå är logiken så viktig mig. Saker och ting skall hänga ihop. Jag kan anstränga mig något fruktansvärt bara för att få dem att göra det. Delvis har det väl med min känsla av trygghet att göra - eller snarare otrygghet. Logik ger en känsla av mening och meningen ger en känsla av säkerhet. Jag vet vad det är som pågår... Fast då säger logiken att jag skulle kunna ändra på dethär, om jag bara kom på ett annat sätt att skapa trygghet... Det är säkert sant, men inte hela sanningen. Något av mitt ordningssinne måste nog vara medfött också. Jag kan ju njuta, när jag reder ut en härva. I min värld fanns det nog från början en hel del symmetri.

Och varför skriver jag om dethär? Jo, för att försöka förklara varför jag blir så upprörd, när kommunikationen inte går hem. Det beror inte på att jag inte har förklarat mig. Inte heller på att de inte skulle ha försökt att förstå. Oförståelsen sitter djupare än så. Vi är helt enkelt skilda världar... Jag har ansträngt mig så mycket, men när jag lägger fram mina tankar, är de inte mera värda än vilken lösryckt tanke som helst. Många mänskor bryr sig inte alls i logik och sammanhang. Det är helt enkelt inte viktigt för dem. Deras fokus är på något annat. Någonstans inser jag att det är deras rätt, men på samma gång är jag helt oförstående. Hur kan de bara...!


Efter mitt förra möte om tredagarsveckan, fick jag en plötslig, men inte oförklarlig vurm för sudokuspel. I tre dagar fördjupade jag mig i sudokuspelens klara och logiska värld. Siffror, tänkte jag, humanisten. Vad det är skönt med siffror! Varje siffra har sin egen plats och det finns bara en enda lösning. Underbart! Äntligen har jag hittat ett ställe där det råder lugn och ordning. Här finns inget utrymme för missförstånd... Så kom nästa tanke. Men de skulle ju kunna strunta i reglerna. Tänk om de sätter nior i alla rutor, bara för att de tycker att det är en så stor och stilig siffra...!

Ibland vill jag bara ge upp. Varför skall man försöka nå fram, när vi ändå upplever allt så olika? Men, å andra sidan, vad har vi egentligen för alternativ? Vi är skilda världar, men vi längtar också efter gemenskap. Vi vill inte vara ensamma i den stora svarta rymden. Resan till de andra planeterna är lång, kanske ogenomförbar, men när vi förstår det, tror jag att vi paradoxalt redan lagt ett stort stycke bakom ryggen. För den medvetenheten leder till respekt och respekt kan kanske, så småningom, leda till ett verkligt möte.

här kommer jag, till dig

Andra bloggar om: arbetsliv, inre världar, kommunikation, logik, sammanhang

Snubbelgubben, forts

Det är svårt att skriva nu. Bloggtorka, som man säger. Fast jag vet nog vad det beror på. Vi har haft ett möte igen, om min tredagarsvecka, och det är det som jag har i tankarna... Men jag vet inte vad jag skall skriva om det och inte heller om jag vill... Men det går inte att skriva om något annat heller, inte ännu. Det är mötet som ligger överst, det måste bort först... Jag har två möjligheter, antar jag. Att skriva vad jag tänker - eller att bara vänta ut känslorna.

Min första känsla var att jag inte vill. Det lönar sig helt enkelt inte (se Snubbelgubben). Varför skall man anstränga sig och försöka förklara, när man inte har någon kontroll över hur det man säger kommer att uppfattas? Med ord är det precis som med konstverk. Så fort man har sagt något, förlorar man kontrollen över det sagda. Någon annan tar ens ord och omformar dem efter sitt eget sinne, ger dem en mer eller mindre förändrad innebörd.

Det är förstås oundvikligt - och kan vara givande också: Jaså, du förstod mig på det sättet...! Ja, säger kanske den andra. Var det inte så du menade då...? En sådant samtal tror jag nog kan föra oss närmare varandra. Men det förutsätter en respektfull hållning. Man måste vara medveten om att den andra mänskan egentligen är en annan värld. Man kan inte tro att man vet bättre...

Nedan ett par lösryckta tankar.

Hypotetiskt. Om jag visste allt om en annan mänska, skulle jag då tänka och känna precis som hon...? Skulle jag då vara hon...?

Ett minne från när jag var barn. Också då funderade jag på hur det skulle kännas att vara i en annan mänskas medvetande. Varför är jag jag och inte någon annan? tänkte jag och så svindlade det till, som om det verkligen skulle hända. Fast jag är inte säker på vad jag väntade mig. Att jag skulle bli en annan? Att jag skulle bli insläppt i någon annan mänskas medvetande? Jag minns bara att det svindlade. Det var en ny och oväntad utsikt.

Tankar, med Tommy Körberg

Andra bloggar om: arbetsliv, kommunikation, snubbelgubbar, Tankar, Tommy Körberg

Snubbelgubben

Så snubblar man omkring i världen Ett leende här, ett missförstånd där - och sällan begriper man varför

Andra bloggar om: snubbelgubbar, tankekorn, teckningar

Akvarell

Jag tycker om akvareller, sådana där med mycket rinnande vatten, som sätter fantasin i rörelse. Jag har försökt måla på det sättet själv också, men blir liksom aldrig nöjd. Det noggranna draget hos mig kommer ivägen och frågar skeptiskt: Blev det nu riktigt bra? Och jag erkänner stukat att det vet jag inte...

Då är det lättare att bara se. Ni skulle bara veta hur många akvareller jag såg på min rullskridskotur igår. Här är en av dem som jag tycker mest om. Klicka gärna på bilden för att se den större! Så skulle jag måla, om jag bara kunde - fast det kan jag ju, med kameran...!

Däruppe, förresten, ser jag ett skelett av en liten förhistorisk häst...

Stig in i min dröm

Andra bloggar om: akvareller, drömmar, fotografier

Stillestånd

Tre lediga dagar. Det känns inte som om jag skulle behöva skriva mera om mitt arbete, inte just nu i alla fall. Men jag vill inte skriva om något annat heller, orkar liksom inte samla ihop tankarna.

Jag har nog tagit ut mig ganska ordentligt. Igår ville jag inte ens träffa son och flickvän, jag var så rädd att de skulle begära något av mig. Att jag skulle behöva vara vuxen, stabil och förstående, eller bara det att jag skulle bli tvungen att föra ett samtal.

Sedan hade jag tänkt se en film. Slappna av med en öl och se en Agatha Christie-film. Men jag orkade inte med det heller. Så verklighetsfrämmande! tänkte jag - och det tycker ni kanske är konstigt? Jag brukar ju inte hänga upp mig på vad som finns och inte finns. Men dethär var annorlunda. Sådant som inte finns kan kännas rätt, jag kan ändå känna igen mig i det som händer. Men så var det inte nu. Agatha Christie-filmen kändes inte rätt, inte trovärdig... Den var mysig. Den berättade om en svunnen tid, en tid med långsamhet... och skönhet - och det tycker jag ju om. Intrigen brukar jag däremot inte följa så noga, jag mer eller mindre struntar i morden. Men nu råkade det vara min andra film om samma bok (Liket i biblioteket), så jag började faktiskt förstå ett och annat - och så plötsligt ville jag inte se mera. Mord går inte till på det sättet, tänkte jag med något som liknade avsky. Det är bara generaler som gör upp så invecklade mordplaner...!

Nej, jag visste inte vad jag skulle göra. Vad jag kunde gå in i och stanna kvar i. Jag kunde inte samla mig tillräckligt. Inte ens ölen lyckades jag dricka upp... Så jag gick och lade mig och domnade bort några timmar. Vid midnatt steg jag upp igen och satte mig på nytt vid datorn. Denhär gången försökte jag med ett dataspel, Morrowind. Inte fick jag gjort något där heller. Jag skall berätta lite om vad jag gjorde...

Dethär är också jag, tro det eller ej. Inte oväntat hade också mitt krigarjag en trött dag. Några dungeons ville han inte veta av. Inga farligheter.


Istället övade han sig med att klättra på taken, i flera timmar... ja, med min tid mätt, inte hans, inte dataspelstiden. Hans athletics gick upp, flera gånger. Jag läste någonstans att bänkidrott inte är helt bortkastat, något händer i åskådarens kropp också, så jag får väl hoppas på det...

Avsikten var att han skulle landa på en balkong och den vägen bryta sig in i en förrådskammare...

Sedan gav han sig ut i naturen, för att plocka blommor och svampar. Inte är det väl någon sysselsättning för en krigare, men helt meningslöst var det ju ändå inte. Av blommor och svampar kan det bli de mest fantastiska konkokter... Så han letade och letade... tills klockan blev halv fem på morgonen, fortfarande i mitt liv...

Så ni förstår kanske. Jag behöver inga utmaningar just nu, varken i dataspelen eller i vanliga livet... Jag vilar. Det är väl det jag försöker säga, med denna kringgående rörelse. Kanske gör jag ett uppehåll på några dagar...

Andra bloggar om: Agatha Christie, arbetsliv, böcker, carulmare, dataspel, filmer, krigare, Liket i biblioteket, Morrowind, stillestånd, utmaningar

Tillit och tillit

Å, jag vet inte. Tillit och tillit. Visst har jag tagit ett viktigt beslut, se entententen. Det tror jag fortfarande. Jag vägrade att tänka mig sjuk, fast det skulle ha stärkt min ställning i de förhandlingar som nu pågår. När jag märkte att sjuktankarna höll på att gå in i kroppen, när jag märkte att de började ta ifrån mig kontrollen, då sade jag stopp - och med en beslutsamhet som förvånade mig själv. Jag skulle inte bli sjuk, bara för att uppnå en fördel i våra förhandlingar. Det är att tänka friskt, att inte offra hälsan för trygghetens skull. Att säga nej till sjukvinsten.

Men ni skulle veta hur frestande det är - och hur lätt. Min kropp svarar så lydigt på allt som jag säger till den. Jag är ju fortfarande denhär mänskan som blir sjuk så fort hon inte är i perfekt balans. Denhär veckan har jag frossa och lite snuva. Illamåendet, rädslan, kommer och går, fast den har portförbud. Jag känner mig så trött, som om jag hela tiden går och släpar på något tungt... Å, jag önskar att jag kunde skaka av mig det. Det var så tungt att gå tillbaka till jobbet efter påsken, till detdär stället där de får mig att känna mig såhär. Där jag blir så utmanad...

Tillit och tillit. Men hur kommer det att gå? Tänk om de tycker att jag verkar så frisk att jag borde kunna arbeta fulltid? Vad gör jag då? Kommer jag att säga upp mig? Och också om vi skulle komma överens, vill jag vara kvar?

Ibland ser jag en bild av mig själv, när dethär är över (det går väl över??). Jag är kvar på mitt nuvarande arbete. Alla vet att jag inte kan arbeta så mycket, men jag tror nog att jag är ganska respekterad. Min självkänsla är ändå så stark. Jag får kanske också en viss uppskattning för min personlighet och mina tankar, men så mycket inflytande har jag väl inte. Man har trots allt satt mig på sjuksidan...

Ibland skymtar en annan bild. Skulle det vara så illa att bli arbetslös? Skulle det kännas mycket skamligt? Skulle jag klara av att betala mina räkningar som arbetslös? Ibland skrattar jag för mig själv och ser hur jag lever på arbetslöshetsunderstöd och arbetar gratis med något som jag själv tycker är viktigt. So what's the difference? Skulle jag då vara mindre samhällsnyttig än någon annan...?

Tillit och tillit. Att tro på sin rätt att finnas till. Att delta är viktigt, man blir tillsammans med andra - men på sina egna villkor. Jag kan bara göra det på mina egna villkor.

Lerig rännil - eller flytande guld?
I månaden april är det inte så lätt att veta

Andra bloggar om: arbetsliv, arbetslöshet, bilder, frisk och sjuk, samhällsnytta, sjukvinster

Påsklördag - och dagen efter

Ett tunt snötäcke ligger på marken och solen skiner. Först vårljuset och så nu denhär snön som återkastar ljuset. Idag är en gnistrande dag. Kanske skall jag ta en promenad? Blåsten har äntligen slutat.

Men jag känner mig trött. Sömnen blev inte så djup som jag hade hoppats på. Vaknade upp med några oroliga bilder i huvudet. Vi hade ätit middag tillsammans, igår på påsklördagen. Några mänskor, som i vanliga fall har hundra kilometer emellan sig, möttes ungefär halvvägs, på en nyligen uppiffad bensinstation. Halvvägs är ett bra ord. För flera av oss var det det första mötet. Vi var inte vana med varandra, inte just i denhär kombinationen. En brokig samling, med brokiga behov. Oro i luften. Finns här något för mig...?

Ändå gick det ju bra. Den fantastiska stämningen infann sig inte, men vi klarade oss. Alla försökte nog sitt bästa.

Till slut skulle vi hem igen. Då visade det sig att min nya gamla bil inte ville starta. Jag är inte säker på orsaken, skulle nog tro att jag kom ihåg att släcka lyktorna. Men också den prövningen klarade vi med heder. Med startkablar fick vi igång motorn.

En brokig samling, med brokiga behov. Som en provkarta över livet. Det är ju så det är, tycker jag. Vi kommer in i många sammanhang, sådana som vi inte själv har valt. Hemort. Släkt. Mycket i fråga om arbetet också. Och när vi hittar en livsvän, får vi ännu en släkt att lära känna och försöka förstå. Är det inte på dethär sättet som vi får de flesta av våra utmaningar i livet...? Eller våra möjligheter till utveckling.

Idag hade jag tänkt skriva om tillit, den möjlighet som jag tror jag står inför just nu. Det är förstås något som man väljer mer och mer, men ändå. Det känns som om jag skulle ha gjort ett större beslut också, ett vägval - och just de senaste dagarna.

Men vi får se om jag orkar. Det kan hända att jag hellre spelar dataspel hela dagen...! Det andliga är stort för mig, men ändå tvekar jag. Att skriva om det jag känner, verkar nästan fel. Så fort man lägger ord på det, uppstår fyrkantigheter. Och Anden är inte fyrkantig, får inte stängas in. Jag skulle vilja hitta ett sätt att skriva på som lämnar alla dörrar öppna.

***

Påsklördagar i början av 90-talet. Son - och dåvarande flickvän. Här var det ännu jag som fick klä ut. Ett år senare försökte jag följa sonens anvisningar. Tufft skulle det vara! (Dethär är foton av foton, som ni märker.)



Andra bloggar om: andlighet, carulmare, fyrkantighet, livet, möjligheter, påsk, tillit, utmaningar

Andra bloggar om: egoism, tankebubblor

Det lilla barnet - och Anden

Det är så mycket som jag skulle vilja skriva om. Inget tungt just nu, utan lätt och glada och lite nyfikna tankar. Men jag vet inte i vilken ända jag skall börja...

Först skulle jag vilja säga att jag tyckte så mycket om era kommentarer till det förra inlägget. Extra mycket. De var så bra, så rätt på. Detdär med att säga hur man har det, to speak one's mind, som man säger på engelska, det har vi visst alla upplevt. Man börjar känna sig lättare. Visst kostar det på, det är inte utan risker, men det finns något att vinna också.

Loppispoppis undrade hur man kan bli så rädd att man blir sjuk. Jag har funderat lite på det. Jag tror inte att det har att göra med hur mycket rädd man är utan mera om känslighet. Hur mycket det behövs för att rädslan skall komma upp till ytan. Jag tror att vi alla är oerhört känsliga, innerst inne. När vi var nyfödda grät vi ofta, för allt möjligt. Vi tänkte inte att dethär är inget att gråta för, dethär händer alla. Vi bara grät, för att något gjorde oss upprörda. Vi analyserade inte. Vi hade inte lärt oss att bita ihop.

När jag var tolv år, slutade jag gråta. Jag bestämde mig för det - och så blev det. Varför skulle man gråta, när ingen ändå brydde sig. När ingen ville ta en på allvar. Under psykosen kom tårarna tillbaka, i stora mängder. Igen grät jag som ett småbarn, så att tårarna sprutade. Det är hopplöst, behövde jag bara tänka och så sprutade tårarna igen. På samma gång var jag förstås en vuxen som såg mig själv gråta på detdär sättet och undrade hur det var möjligt.

Ni som har läst mig en tid, minns kanske att jag hade en babybild som porträtt av mig själv. Jag tyckte att det kändes rätt. Psykosen tog av mig lager efter lager av de nödlögner som vi bygger upp kring oss själva, för att skydda vårt lilla barn. Meningen är god, men till sist blir skyddet liksom en fälla. Det lilla barnet blir så inlindat att det inte kan andas längre. Just före psykosen trodde jag att jag skulle dö. Fast jag var fullt frisk, så började jag förbereda mig på det. Men det var mitt lilla barn som behövde hjälp. Det höll på att kvävas.

Bebis-jag

För att göra ett tvärt hopp, så tycker jag att det är underbart att kristendomen hyllar det lilla barnet, jesusbarnet. Det vill jag också göra.

Så idag försöker jag lyfta fram mitt lilla barn. I speak my mind mera än någonsin förr. Mer och mer vågar jag tro på mig själv, att det jag tänker och känner är det rätta, just för mig. Ibland tycker jag det går för fort, att jag förändras för mycket och för snabbt. Det måste finnas ett jämviktsförhållande mellan hur mycket jag 'luftar' mitt lilla barn och den tillit som jag känner. Nu talar jag inte om den sorts tillit som säger 'det ordnar sig' eller 'du skall se att allt blir bra' och menar det på ett bokstavligt sätt. Det är ju inte fråga om någon jultomten-tillit...

För det lilla barnet är ju också Anden inom mig...

Nej, det kan jag väl inte mena. Det låter dumt, som ett konstigt tankehopp, men något finns det väl ändå där som stämmer... Anden tror jag är den del av mig som verkligen vet vem jag är, vilka gåvor jag har och hur jag kan använda dem... Anden är stark i det lilla barnet, eftersom det ännu inte har lärt sig att ljuga. Kanske är det på det sättet som det lilla barnet och Anden hör ihop... Men det lilla barnet kan ännu inte använda sina gåvor, det är för hjälplöst. Det är därför man måste komma tillbaka. Först blir man hårdare och sedan mjukare igen, mer och mer som det lilla barnet. Bli som ett barn igen, sade ju också Jesus. Men ett barn som har en vuxens möjligheter att låta gåvorna komma till uttryck. Jag tror det är det som Anden vill, att jag skall använda mina gåvor. Kanske är det det enda som den verkligen vill? För Anden är annorlunda, så annorlunda. Den bryr sig inte om ifall jag har framgång, bara att jag använder mina gåvor. Den bryr sig inte om samhällsskick eller lagar heller, den är oberoende av mänskliga förhållanden. Anden finns i världen, men också utanför världen, utanför tiden.

En ikon är tänkt att vara en port till den andliga världen

Anden är inte jultomten. Anden är stark och god, men har sina egna mål. Den vill komma till uttryck. Den vill använda mig och mina gåvor - eller är det jag som använder den...? När man är i Anden, vet man inte skillnaden...

Andra bloggar om: andlighet, barn, jultomten, kristendom, känslighet

Hur det gick

Förra veckans möte. Jag och mina tre chefer träffades ännu en gång för att se om vi inte skulle kunna komma överens utan att ta med någon utifrån, från arbetshälsovården.

Jag skall inte gå in på några detaljer, det vet ni ju att jag inte kan. Men jag vill berätta hur det det gick och vad som hände inom mig, för det tycker jag är så intressant - ja, nästan fascinerande. Jag borde ju ha blivit ledsen, men istället blev det nästan tvärtom.

Man brukar ju skoja: Operationen lyckades, men patienten dog... Men i mitt fall var det nog mera såhär: Operationen misslyckades, men patienten blev frisk... Det stämmer väl in på vad jag kände efter dethär mötet - om ni kan föreställa er att jag är både läkaren och patienten.

Med det vill jag säga att jag inte mötte någon förståelse för mina synpunkter. Jag hade förberett mig väl, men inget av det jag sade verkade gå hem. Operationen gick således fel. Men konstigt nog fick det mig att känna mig bättre till mods. Rädslan försvann. Så patienten tillfrisknade.


Konstigt, eller hur? Men jag tror nog att jag förstår mig själv. Kommer ni ihåg vad jag skrev förra veckan, före mötet? Jag försökte ju känna efter vad det var som jag var så rädd för (se entententen, Den andra rädslan) och kom fram till att det hade med kommunikationen att göra. Jag var rädd att jag inte skulle kunna nå de andra med mina ord. Det var därför som jag måste skriva så mycket, som jag ansträngde mig så att jag nästan blev sjuk. Jag tänkte och tänkte och de rädda tankarna höll på att ta över kontrollen. De började hota min hälsa. Men till sist hade jag ju ändå vett att sluta. Jag kunde sätta stopp.

Man kan säga att jag var väl förberedd, när jag gick till detdär mötet. Jag var klar över vart jag ville komma och jag hade också funderat över vilka ord jag skulle använda. Jag tyckte att jag förstod läget, vad som hade hänt och varför. Det fick mig att känna mig lugnare, men helt lugn blev jag ju inte. När mötet kom närmare, kom också rädslan tillbaka, om än i mindre grad. Jag hade mina ord, men skulle de kunna ta emot dem?

Jo, det kändes bra att vara förberedd, men det kan ha haft sina nackdelar också. Om jag tyckte att jag inte fick någon förståelse, så kan det nog hända att de andra också hade den känslan. Jag hade tänkt igenom, jag visste var jag stod - så kanske kände de precis som jag, att det var som att tala med en vägg...?

Kanske var det så. Men jag kan inte säga att jag ångrar mig. Vissa gånger är jag som en vägg. Jag förhandlar inte om allt. Det är så konstigt. Man kan säkert säga att jag var i underläge, det var ju jag och så mina tre chefer. Men jag har en inre säkerhet som inte bryr sig så mycket om omständigheterna. Gång på gång gör den mig förvånad och lite skrämd också. Förr visste jag aldrig om jag hade rätt. Får jag verkligen tänka såhär...? Halva jag höll med den andra sidan. Men nu tvekar jag inte längre. Jag lever visst redan i 'bravärlden' (jfr Dyr... bar).

Lite ångerfull är jag kanske ändå, när jag tänker efter. Jag skulle kanske inte ha varit så... utmanande. På det sättet var jag med om att skapa två olika sidor, min och deras. Det skulle ha varit bättre om jag hade kunnat förstärka vikänslan istället... Men egentligen vet jag inte hur det skulle ha gått till. Jag har försökt att se till dem också, till helheten. Talat om den stress som vi alla känner, hur vi skulle behöva hitta ett annat sätt att förhålla oss till arbetet. Men det går inte fram. Då går det bättre att tala om sina krämpor, hur mycket man lider. Då får man hjälp - och de andra får rusa vidare, precis som de vill. Men det sättet är inte så bra för mig. Jag vill ju vara frisk - och det går inte att klaga övertygande utan att börja må sämre. Inte för mig. Min kropp är så känslig. Jag påverkar den med mina tankar, genast.

Nej, nu går det som det går. Kanske hycklade jag bara min ångerkänsla, jag börjar nästan tro det... :) För egentligen försvann rädslan, så fort jag hade mött mina chefer. Nu visste jag att de inte kunde förstå mig. Men om de inte kan förstå mig, varför skulle jag vara rädd för att de inte kan förstå mig...?! Jag behövde inte ens tänka tanken. Rädslan bara ramlade av. Den bestod av ansvarskänsla också. Jag måste försöka förklara mig och nu hade jag gjort det. Jag hade försökt, men utan att lyckas. Too bad, men vad mera kan jag göra...? Egentligen ser jag det inte som något misslyckande heller. Vi behöver inte vara eniga. Det är deras rätt att ha ett annat synsätt, så länge som de vill. Det gör inget att vi inte kan ordna upp dethär själva, att vi måste be arbetshälsovården om hjälp.

Rädslan ramlade av. Ja och när jag hade talat med min psykolog, då kom glädjen också. Jag tror att hon förstod mig. Att hon förstod dethär att jag måste akta mig för att kalla mig sjuk, eftersom det får mig att må sämre. Men att jag ändå behöver ett sjukintyg...

----------

Ja, vi får se hur det går. Jag kände mig så lätt, när jag skrev dethär. Men just nu fick jag reda på något som tog ner mitt humör några grader... Att lära sig att leva i osäkerhet... Ni råkar inte veta om det finns någon snabbkurs? :)

Andra bloggar om: arbetsliv, motsättningar

Spamrobot...?

Försökt pinga idag? På nyligen.se? Det har jag - och då kom denhär lilla rutan upp. Jag försökte tänka att jag är smartare än en spamrobot, att detdär är enkel matematik för mig, men det hjälpte inte. Jag kunde inte ens komma på vad det är för dag idag.

Betyder det att jag är en spamrobot...? Efter en viss tvekan valde jag att ändå hävda min mänskorätt och klicka på 'Jag är inte en spamrobot'. En ny ruta dök upp: April, april...!

Tack för ett lyckat aprilskämt, nyligen.se!

Andra bloggar om: aprilskämt, nyligen.se, mänskor, spamrobotar

Bibbatanten Puh

Tack, alla, för era kommentarer. Jag skulle gärna vilja svara på dem. Jag tycker ju om att samtala och så personligt som möjligt, men jag kan inte, inte just nu. Dethär som händer på jobbet, det har tagit för mycket av mina krafter.

Egentligen tror jag det är över nu - ja, för min del eller åtminstone för ett tag framåt. Själva ärendet är inte över, men jag har slutat att tänka på det, slutat att oroa mig. Om jag tänker på det, så är det bara i förhållande till bloggen och till er, hur jag skall skriva om det. Vad jag kan säga om förra veckans möte. Men inom mig känner jag mig lugn, det finns inte mera att bearbeta, inte just nu.

Men jag är trött, som sagt. Jag brukar inte ha huvudvärk, men nu känns det som om jag skulle ha ett svart moln just ovanför huvudet. Ett åskmoln som det kommer blixtar ur så fort jag anstränger mig det minsta. Jag antar att jag har tänkt för mycket, de senaste dagarna - ja, med tanke på min lilla hjärna. Man är ju en björn med en mycket liten hjärna... Ja, just det! Nu kan jag se henne framför mig, bibbatanten Puh. Hon går där mellan hyllorna och tänker och tänker, men hela tiden fel. För hon kan ju bara tänka på en enda sak, honing. Det är det enda som hon bryr sig om...

Puh i arbetslivet. Det känns som en anomali eller vad det nu heter. En orimlighet. Men egentligen förstår jag inte varför... Gissa vad som ger mig en starkare känsla av verklighet? När jag läser om Puh och hans vänner, vad de har för sig - eller när jag får höra om ännu en vision eller strategi för framtidens arbetsliv...?

Dagens Puh: När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på. - A.A. Milne

Andra bloggar om: A.A. Milne, arbete, arbetsliv, huvudvärk, Nalle Puh, tänka