Till dethär skulle jag gärna få kommentarer, era tankar om att 'säga som man har det'. Hur hittar man en lagom balans mellan sig och andra? Vad är en lämplig dos 'elakhet'? Eller har jag fått dethär helt om bakfoten...?
- Jag tänker också bli mera elak, sade jag till en kvinna på en tillställning helt nyligen. Jag har märkt att det har sina fördelar. Så i fortsättningen kan det hända att du får en konkurrent...
Jag sade det vänligt, diskuterande, men jag var nog upprörd också. Det hade bara inte kommit upp till ytan ännu. Hon hade sagt sårande saker om en för mig kär person, så att han själv och alla andra kunde höra det. Men mellan mig och min upprördhet fanns någon slags nyfikenhet.
Kan ni gissa vad hon svarade? Det kan ni, förstås. Det skulle jag också ha kunnat, om jag hade tänkt efter, men denhär gången var jag mera omedelbar än jag brukar.
- Jag är inte elak, sade hon.
- Du är inte elak? frågade jag upp, som om den tanken var fullkomligt ny för mig - och det var den också, just i den stunden. För mig var det självklart att hon försökte komma åt denhär personen, få honom att framstå i dålig dager.
Anledningen till att jag kunde bete mig såhär var att jag under en tid faktiskt har överlagt med mig själv om jag kanske borde 'trubba till mig'. Försöka hitta en ny position åt mig själv i kommunikationen med andra mänskor. Min psykiater menar ju att jag är för noga med att bevaka mig själv... och att det beror på rädsla. Så för mig var dethär verkligen en intressant fråga. Jag led med den utsatta personen... på samma gång som jag förundrade mig över att denhär kvinnan kunde tillåta sig att vara så elak, på ett så naturligt och självklart sätt...! Går det bra att vara sådär? var min egentliga, nyfikna, fråga.
- Nej, jag är inte elak, upprepade kvinnan och där slutade diskussionen. Jag kom till mina sinnen och insåg att jag inte kunde ha en sådan diskussion med denhär kvinnan, åtminstone inte där och då.
Så jag bara tystnade och det gjorde hon också. Kanske blev vi lika perplexa båda två.
Först senare kom jag att tänka på att om jag hade velat skaka om denhär kvinnan, kunde jag nog inte ha kommit på ett bättre sätt att göra det än genom genom att så helt och fullt anta att hon avsåg att vara elak och sedan starta en diskussion om det. Har man rätt att säga som man har det, utan hänsyn? Är det detsamma som att vara elak? Vilka blir följderna, om man tillåter sig det?
Fast kanske var det bara jag som blev förbluffad. Hon kanske blev nöjd. Kanske trodde hon helt enkelt att hon hade övertygat mig. Hon var inte elak.
På ett sätt har hon ju rätt. Hon är inte elakare än någon annan. Dethär var hennes sätt att uttrycka att hon kände sig förfördelad. Hon har gjort det till en vana också. Något hindrar henne från att uttrycka det som verkligligen bekymrar henne, så hon låter små elakheter sippra in i hennes tal. Jag antar att det är en rädsla, det också.
Fortsättning: Trubba till sig