Rädslan

Jag skall fortsätta på mitt tema. Tomheten, lättheten - och nu rädslan. Den handlar om att ta fel, att gå för långt, att göra mig av med för mycket. Det är nämligen det jag tycker att jag har gjort, att jag har släppt taget om det mesta. Jag har slutat att försöka göra om världen.

I min ungdom hade jag ett visst samhällsengagemang. Långt vänsterut, fast ändå med en viss, kanske typisk försiktighet: Inga organisatoriska band. Jag bara hängde med, lite grann. Men jag tyckte om att vara kritisk, att veta bättre. Jag identiferade mig starkt med 1800-talets tankar. Allt skulle bli bättre. Utveckling var en rak linje, från framgång till framgång. Kanske måste det till en revolution, men allt skulle bli bättre. Såhär fungerade jag inte bara i samhällsfrågor utan överlag. Jag var kritisk mot allt och alla. Lärare. Föräldrar. Mot mitt eget barn. Mot mig själv.

Och hur fungerar jag nu? Nyckfullt, kanske.

För det mesta tänker jag inte alls på världsnöden. Men om jag får höra att tusentals barn dör av svält, så tänker jag att varje barn ändå bara har en enda död. Dessutom skall vi ju alla dö och ingen av oss vet på vilket sätt. Eftersom jag inte kan se någon mening med livet, kan jag inte riktigt relatera till dethär. Att dö som barn verkar inte så hemskt...

Men ibland gör jag det ändå. Ibland kommer lidandet så nära. Hans pulpet stod tom, läste jag och fick tårar i ögonen. Det var en situation som jag kunde se framför mig. Likadant var det med denhär tvååringen som gick ner sig i älven. Det tog också på. Det var inte långt härifrån och jag känner till dendär älven. Lidandet kom nära. Det är frågan om enskilda individer. De behöver inte vara oskyldiga och goda. Jag hade obehag av Saddam Husseins död också, kanske ännu mera. Jag visste ju en del om hans liv. Jag kunde relatera.

Livet är meningslöst. Lidandet berör mig, men bara när det kommer nära - och kanske inte mycket nog. Inte så mycket att jag skulle kunna göra det till ett mål för mig. Jag är inte precis någon hjälpartyp. Inte den som springer fram och erbjuder sig. Och ju äldre jag blir, desto mera tvekar jag. Skulle jag kunna göra någon nytta - eller bara ställa till det ännu värre? Varje mänska har sin väg att gå, sina svagheter och sin styrka. Vad är att hjälpa egentligen...?

Men ni märker hur det är? Nu funderar jag till och med på sådant som jag inte har den minsta dragning till. Min ivriga lilla hjärna är ständigt verksam. Har jag missat något viktigt? Borde jag göra tvärtom? Vilken är formeln för ett meningsfullt liv? Om jag kommer på den, då får jag nog nobelpriset, tror ni inte...?

Mål och mening. Det är två ord som hör ihop. För att känna mening måste man ha mål som man tror på. Men det har jag inte. Mer och mer har jag det inte. Jag försöker inte förbättra världen, jag lämnar mänskor ifred - och nu har jag kanske gett upp boken också...

Bindningar. Kanske skall jag använda det ordet? Förut hade jag många starka bindningar. Konfliktfyllda också. Ja, kanske är det de konfliktfyllda bindningarna som är starkast och svårast att komma ifrån. Själva konflikten håller en kvar. Men nu har jag det ganska lugnt omkring mig. Jag har släppt taget om flera svåra konflikter. När jag har släppt taget, har det lossnat för den andra parten också. Det är sant som det sägs, det behövs två personer för ett gräl. Men det det finns en annan sanning också - och det är att allt har ett pris. Vad jag fick var ett större lugn och en känsla av lätthet. Frihet. Makt över mitt eget liv. Men priset var ensamhet, denhär tomhetskänslan.

Ibland längtar jag tillbaka. Jag funderar på att bli världsförbättrare igen eller kanske inleda ett förhållande med någon man. Skapa mig en bindning, vilken som helst. Men det verkar inte finnas någon väg tillbaka. Man går inte ut och skapar sig en bindning... Jo, det är precis vad man gör, men man tänker det inte. Man gör det omedvetet, eller hur...?

Jag tycker det har gått för fort. Det är där någonstans som min rädsla sitter. Alltför fort har jag gjort mig av med alltför många bindningar. Nu kan jag se att till och med grälandet har sina fördelar. Vem tänker någonsin på meningen med livet, när man grälar?

Andra bloggar om: carulmare, livet, meningen, tomheten, rädslan