Med ens fick han syn på den. Ängeln - eller vad det var. Med ens stod den bara där, alldeles nära. Nej, han kunde inte förstå hur det hade gått till. Den var ju så stor också! Större än den största man han hade sett. Säkert ett huvud högre.
Kanske hade han blundat ett tag. Kanske var det därför som han inte hade märkt den förut. Han hade ju inte hört något heller. Kanske hade den kommit flygande? Om den var en ängel, så kunde den kanske flyga?
Men den hade inga vingar - och nu flög den ju inte. Fast man kunde knappast säga att den gick heller. När den närmade sig, var det med långa mjuka språng. Ljudlösa. Han kunde inte höra något nu heller. Den rörde sig så lätt, så lätt, som om den aldrig behövde nudda marken.
Nej, inte visste han om det var en ängel. Men det stod som ett ljus omkring den och det var så starkt att han nästan måste vända bort blicken. Först tänkte han att det bara var ett återsken. Tyget i varelsens kläder var kanske så blankt. Men så kom han ihåg att det var natt. Inte ens månen var uppe.
"Vad... vad... är du för något?" Han förstod inte hur han vågade. En så främmande varelse! Men den var ju så vacker också. Det var väl därför. Inte kunde väl en så vacker varelse göra honom något illa?
Jo, den var vacker. Skön som den skönaste kvinna - och ändå såg den inte mänsklig ut. Huden var för blek, nästan blåvit. En mänska med en sådan hudfärg skulle ha sett sjuk ut. Men det gjorde inte denhär varelsen, inte alls. Det var väl detdär ljuset igen. Det verkade lysa upp huden, inifrån. Huden skimrade.
Tunna blålila läppar drogs upp till ett leende. Vackert, fast det inte borde ha varit det. "Precis det du tror", sade varelsen.
Men han hörde nästan inte på. Igen kom han att tänka på en kvinna. Den lät som en kvinna. Fast kanske ändå inte. Han ändrade sig nästan genast. Ingen kvinnoröst kunde väl låta på det sättet. Egentligen lät det mest som musik.
"Jag har kommit för att föra dig hem", sade den också.
"Men det vill jag inte!" Först då blev han faktiskt rädd.
Samtidigt hände något med ängeln också. Ögonen mörknade. De hade varit gröna förut. Lysande också, som en katts ögon. Men nu mörknade de. Ljuset försvann ur dem. "Då kommer du att dö, mänskobarn", sade den. Den lät sorgen - och så säker. Den trodde inte bara att han skulle dö. Den visste.
"Kan jag inte få komma med dig istället?" Han ångrade sig, så fort han hade sagt det. Så dumt det lät. Inbilskt. Varför skulle en ängel vilja ha något med honom att göra?
Men ängelns ögon började lysa igen. "Vill du det? Jag skall gärna visa dig mitt land, om det är det du vill. Det blir ett riktigt äventyr!"
Den lät så ivrig. Kanske var det det som varnade honom? Något var inte som det skulle. En ängel ville visa honom sitt land? Vad skulle det betyda? Skulle den ta honom till himlen, kanske?
"Du är bara en dröm", kom han fram till. När han hade sagt det, väntade han sig att den skulle försvinna. Blekna bort. Han hade ju avslöjat den.
Men ängeln log bara. "Nå, då finns det väl inget att vara rädd för." Den räckte honom en väldig, men på samma gång smal och förfinad hand, med långa långa fingrar.
Han tvekade nästan inte. Han ville veta hur det skulle gå - och ängeln hade ju rätt. En dröm var väl inget att vara rädd för.
Andra bloggar om: berättelser, bok, böcker, pojkar, psykoser, skrivande, änglar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar