En bonde i det gamla Kina hade en häst så gammal och svag att den nästan inte gick att plöja med. En dag rymde dessutom denhär hästen. Bondens grannar tyckte synd om honom. "Vilken otur!" utbrast de. Men bonden var inte lika säker. "Tur eller otur", sade han fundersamt. "Vem kan egentligen veta?"En vecka senare kom den gamla hästen tillbaka, nu i sällskap med några vildhästar. Igen fick bonden besök av sina grannar, denhär gången för att de ville gratulera honom. "Vilken tur du har!" sade de. Men bonden var tveksam nu också. "Tur eller otur", sade han igen. "vem kan så noga veta?"
Någon tid senare, när bondens son försökte tämja en av vildhästarna, ramlade han av och bröt benet. Igen kom bondens grannar och beskärmade sig. "En sådan otur!" Men bonden svarade på samma sätt igen. "Tur eller otur. Det är verkligen inte lätt att avgöra."
Några dagar senare marcherade en armé in i byn och tvingade alla unga män att ta värvning. Men bondens son ville de inte ha. Han hade ju brutit benet...
Så vad tycker ni? Var det en tursam händelse eller inte?
Jag är inte säker på denhär historiens ursprung. Kanske är det en zenhistoria. Den låter som en sådan. Vidare är den översatt från engelskan, av mig och ganska fritt dessutom. Jag tyckte att den engelska versionen hade för mycket onödiga detaljer...
Andra bloggar om: carulmare, otur, tur, vetande, zen, zenhistorier
Sån't är livet! Är det tur eller otur att vi lever?
SvaraRaderaDu skriver så bra, Carulmare.
Tack, Berit. Fast dehär var inte min historia. Men jag tycker också att den är bra!
SvaraRaderaDu skriver verkligen mycket bra. Nu har jag fladdrat runt här länge, och ännu inte läst allt som fångat mitt intresse.
SvaraRaderaTack så länge...kommer tillbaka igen.
Tur!
SvaraRaderaDet är tur att man finns, tänker jag mig.
Hej, Lady Starlight - och vad roligt att du har hittat hit! Välkommen - och känn dig som hemma! :)
SvaraRaderaBless: Tur att man finns... Vet inte varför den kommentaren gör mig lite ställd. Visst är det ganska trevligt det som jag håller på med om dagarna, men ändå känner jag mig på något sätt tveksam. Är det tur att jag finns...? *krafs, krafs*
Då är det lättare att säga det om någon annan, om dig till exempel: Tur att du finns! :)
Jag tänker att det är någon slags tur att man finns. Vad är det annars? Otur? Skicklighet? Jag tror att jag med min ooptimistiska läggning tycker att varandet är tur och icke varandet icke tur. Dessutom kan jag känna mi lyckligt lottad (vilket väl också är en form av tur)över att vara född i den rika delen av världen. Jag behöver t ex inte oroa mig för mina barns möjligheter att växa upp så värst mycket. Vi väst-föräldrars oro är väl mer om att optimera uppväxandet, antar jag, än en oror över att de ska få växa upp och bli vuxna. Någon form av tur är jag säker på att det är, att jag kan sitta här, lite lätt julöverviktig och kommentera, istället för att slita ont och knappt klara livhanken, rent fysiskt.
SvaraRaderaSkrev nog för snabbt. Hann inte stava rätt. Optimistisk läggning ska det vara. Och icke-varandet ser jag som icke-tur.
SvaraRaderaAha. Då förstår jag dig bättre - och kan hålla med dig också. Det kunde verkligen vara värre! :)
SvaraRaderaMen, på sätt och vis, skulle det ju innebära ännu mindre oro att icke-vara...
Dessutom, när jag tvekade om tur eller otur, så tror jag att jag hade en mindre... realistisk synvinkel än du. Jag brukar faktiskt tillåta mig att ifrågasätta precis allt, livets villkor och hela faderullan. Inte för att det är någon nytta med det, men ändå. Kanske är det ett slags ovana?
Att icke-vara skulle väl inte innebära något alls?
SvaraRaderaJavisst. Ibland tycker jag att det skulle vara enklare så...
SvaraRaderaIntressant resonemang om vara och icke-vara!
SvaraRaderaJag har funderat på den här berättelsen ända sedan du skrev den i en kommentar hos mig. Tur eller otur i den beror ju också på med vems ögon man betraktar skeendet. Sonen kanske förbannade sin otur att inte få komma med ut i kriget? Han kanske hatade sin by, sin familj och såg kriget som en möjlighet att undkomma?
Eller hustrun kanske hade en plan som gick ut på att om de inte längre kunde försörja sig som bönder så skulle de flytta till hennes föräldrahem och börja arbeta i deras handelsbod? Så hon tyckte också att det var en förb... otur att sonen blev kvar hemma.
Ja, så skulle det ju också kunna vara! :)
SvaraRaderaDet är väl det som är meningen med denhär typen av historier, att de skall sätta igång en. I bästa fall kan de kanske få en att komma ifrån invanda tankesätt och se nya möjligheter... Ibland märker jag hur mekaniskt jag själv eller andra mänskor tänker. Såhär ungerfär: Dethär var bra, nu skall jag bli glad. Och tvärtom, förstås.