Tomheten. Det var den som jag skulle tala om. Försöka beskriva. Men jag suddar och suddar. Varje ord som jag använder verkar vara så laddat med känslor. Tunga känslor. Rädda känslor. Men det var inte så jag hade tänkt tala om dethär. Egentligen mår jag ju ganska bra. Det är bara det att orden är så laddade. Tomhet. Det måste nästan betyda depression. Vad kan det annat betyda?
Kanske är det ett slags depression? Såhär står det i Wikipedia om depression: "Ofta känns livet meningslöst och man ser ingen väg ut ur mörkret." Det stämmer precis, bortsett från de sista orden. Jag upplever inte något mörker. Jag är inte ledsen - och ingen verkar uppleva mig på det sättet heller. Jag är dendär kvinnan som skrattar och är glad - och som i nästa stund säger att nu tog krafterna slut. Nu måste jag gå hem.
Jag är lugn och glad, men hela tiden med en underliggande känsla av meningslöshet. Faktiskt tror jag det är därfrån som min lätthet kommer. Det är inte mycket som jag tar på allvar. Jag tror helt enkelt inte på vad vi alla håller på med. Arbetet. Samhället. Kulturen. Världen. Livet. Jag är bara med ändå.
Andra bloggar om: carulmare, livet, meningen, tomheten, lättheten
Vackert. Visst måste det få vara så. Jag upplever också att det är svårt att beskriva, lätt att snudda vid tanken, men oerhört svårt att få ned på pränt. Varför är det så? Är det de stora orden så som du beskriver, eller är det att man hindrar sig själv?
SvaraRadera