måndag 1 januari 2007

Mansdrömmar

Jag ser på mina små hjältar på spelkartan. Det blev bara män idag, av någon anledning. Manliga män. Om jag bara kunde ge dem livet också, inte bara rida runt med dem i spelet. Det suger i magen eller kanske något längre ner. Ibland blir min längtan större, när jag känner mig svag. Jag längtar efter manlighet, men kanske inte sex, inte på männens(?) sätt i alla fall. Så vad är det jag längtar efter?

Jag försöker tänka mig det. Om jag hade en man här, så skulle han vara stark och varm och ha en självkänsla som få. Jag skulle inte kunna såra honom och få honom ur balans. Han skulle bara skratta och fråga mig vad jag nu håller på med. Men hans säkerhet skulle inte bottna i att han inte behöver mig. Nej, han skulle vilja ha mig, mer än något annat. Han skulle älska mig lidelsefullt och osvikligt.

Om jag hade en sådan man, då skulle jag kanske vilja ge mig till honom, förlora mig i honom, på alla möjliga vis. Men är det egentligen en man som jag söker...? Är det någonsin män och kvinnor som vi söker...?

Här är några av mina hjältar idag. Skrovliga naturvarelser, med bark istället för hud...!

ochoch

Andra bloggar om: , , , , , , ,

8 kommentarer:

  1. Låter nästan som en nyårsönskan...

    Att det ska vara så svår att hitta nån. Jag har nästan gett upp...

    SvaraRadera
  2. Det kanske är ett nytt heros då behöver, för att kunna förlora dig en stund någonstans mellan dröm och verklighet :-)

    SvaraRadera
  3. Qi: Jag är också ganska uppgiven. Det beror kanske på att jag så småningom börjar begripa att man skall ha ungefär samma inställning som till sina barn. Det är inte så mycket att ta emot kärlek som att ge, att bestämma sig för att göra det... Men jag kan inte ens bestämma mig för att skaffa katt....! Det är som om jag skulle ha använt upp alla vårdartalanger...

    Hej på dig, Björn! Undrar om du talar om hjältarna i Heroes V? Men de är alldeles för plastiga...! :)

    SvaraRadera
  4. Har man, som jag, gått på vårdtalangerna i nästan alla mina misslyckade relationer, så är det dags att ge upp dem. Vårdtalangerna alltså. Men hur gör man det? :-)

    SvaraRadera
  5. Ååh, man tar på sig en massa ansvar och tror att man kan allt själv och så kämpar man på i en herrans massa år -- och sedan vill man inte se åt en katt ens...! :)

    SvaraRadera
  6. Min fru tycker också att hjältarna i V är för plastiga :-)
    Ni ser nog något annat i spelet ni kvinnor, men det finns ju hjältinnor också!

    SvaraRadera
  7. Qi: Jag märker att vi talar lite förbi varandra. När jag talade om vårda var det i förhållande till ett barn. Mina mansförhållanden brukar ha en... friare karaktär - och kanske därför sakna... djup? Nä, jag vet inte. Men kanske det djup som stora insatser medför - och nu jämför jag igen med mitt föräldraskap...

    Blev det alls klarare? :)

    SvaraRadera
  8. Björn: Ja, jag undrar lite vilka hjältinnor som du föredrar... Roligt att din fru också spelar. Det är inte så många kvinnor som gör det, inte i min ålder i alla fall. Min bror kallar mig Spelfaster inför sina barn...! Men jag tycker om att leka och drömma, det är faktiskt vad jag är bäst på, är jag rädd... :)

    SvaraRadera