Min bok. Jag tror jag är mogen för att låta den vila ett tag. Jag säger inte att jag ger upp den. Hur skulle jag kunna glömma de personer som jag har levt med i mer än tio år? Men jag skall göra ett experiment. Ta reda på hur det känns att inte tänka på boken som något som nödvändigtvis måste göras, som hela tiden gör anspråk på att vara min första plikt.
Visst. Om jag vill, fortsätter jag på boken. Eller kanske väljer jag att skriva om boken, som i denhär stunden. Eller också lägger jag kanske ut något av det råmaterial som boken bygger på, de känslostarka halvvakna halverotiska drömmarna. Det finns många möjligheter - och det kan jag kanske börja ta till mig nu. Detta är 2007 och jag behöver inte skriva en bok för att berätta det jag vill. Jag behöver inte lägga fram en berättelse med en början och ett slut och däremellan ett antal avsnitt som skall läsas i en följd. Det är tungt att berätta på det sättet, inte bara för mig utan för läsaren också. Det är inte det enda sättet att berätta på och kanske inte det bästa heller, åtminstone inte på en blogg.
Att skriva en bok. Det är som att säga att nu är det sagt. Nu är jag klar med min berättelse. Men kanske är det inte den sortens bok som jag håller på med? I alla fall har jag börjat om flera gånger. Jag märker att jag börjar tänka på ett annat sätt och så ändrar jag i uppläggningen också. Efter psykosen har mina inre förändringar varit så stora och snabba att jag helt enkelt inte hinner med. Så kanske är det ett slags livsbok som jag håller på med? Jag tror att jag skriver en bok, men egentligen försöker jag väl uttrycka en livssyn som hela tiden förändrar sig...
Om det är på det sättet, då behöver jag hitta ett annat tillvägagångssätt. Att blogga är nog inte det sämsta. En blogg är en ström av medvetande, läste jag någonstans. Något föränderligt, precis som min livsbok. Jag börjar kanske förstå att jag tror för mycket på ordning och reda. En bibliotekaries typiska felsteg, no doubt. Jag gör gärna upp strukturer, men är inte alls så pigg på att sätta mig in i andras. Nejdå. Det är så kvävande, tycker jag. Är det inte så att man helst snappar upp en halv mening - och sedan bygger vidare själv? Det är kreativt.
Så jag tänker mig att jag skulle kunna blanda ihop allt. Tankar som tankar. Om Berthold och jobbet, om krämpor och naturupplevelser, om barn och erotik, allt i en enda röra. Kanske skulle jag tycka om att ha det på det sättet. Jag skulle få skriva om det som jag tänker och känner just för stunden. En ström av medvetande.
Kanske skulle jag känna mig lättare då? Inget ansvar. Vad ni gör av det jag skriver, det är inte mitt problem. Det är ert skapande! Låter det inte som ett ganska lättsamt och ändå skapande år 2007...?
Andra bloggar om: bloggande, bok, böcker, medvetandeström, skrivande, strukturer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar