Igår natt låg jag en stund och tänkte på vad jag menade med mitt senaste inlägg. Vad ville jag säga egentligen?Det var nog bara detdär att jag i början av 90-talet redan visste vart jag var på väg, på ett undermedvetet sätt. Bertholds nederlag och förödmjukelse skulle jag också få uppleva. Likadant var det med Hariberths upphöjning. Efter psykosen började jag förstå att mina huvudpersoner i en viss mån var sinnebilder för de delar av mänskan som jag brukar kalla personligheten och själen. Med Jungs terminologi skulle det väl bli jaget och självet. Det var därför som jag kände en sådan stark dragning till dem.
Naturligtvis är de mycket annat också, men dethär är kanske deras huvuduppgifter. Bertholds personlighet var för inskränkt. Den hade sin grund i rädslor och därtill omedvetna sådana. De hade ett starkt grepp om honom, så starkt att den förändring som han genomgår nästan är livshotande. Hariberth är själen, men det betyder inte att han står utanför på något sätt. Han är en sårad själ. En skadad ängel. Kanske skulle jag hellre säga att han är både själ och en egen personlighet, med sina egna rädslor. Han har också gått igenom mycket, men det skall jag återkomma till. I alla fall behöver Berthold och Hariberth varandra. De kan ge varandra läkning.
Andra bloggar om: Berthold, boken, Hariberth, jaget, Karl Gustav Jung, personligheten, själen, självet, skrivande
Jag har aldrig trott att man "bara" är en personlighet. Man är många och många kan tas fram i samspel av andra. Eller i ens inre...och alla behöver varandra.
SvaraRaderaNej, detta är inte multipel personality eller nåt alls, utan det är...nåt gudomligt, själsligt, mänskligt, att tänka och se konsekvenser, att ha fantasi, att inte vara ett oskyldigt djur apa att tvärtom vara exkluderad ur paradiset där man bara "finns" och lever och inte känner till sin egen dödlighet...
Vet inte vad jag vill säga men det måste finnas själar och nån kraft. Kanske är det vi männsikor som är magiska?
Hepp vad rörigt och osansat jag skrev! Men jag postar det ändå, tror du förstår (hoppas jag) Carulmare?
Något förstår jag kanske, fast kanske inte det första. :) Säger du bara att en personlighet har många sidor - eller kanske något mer än så..?
SvaraRaderaMen sedan tror jag att jag hänger med. Jag tycker att du gör en intressant koppling mellan mänska och dödsmedvetande. Kanske är det därifrån som magin kommer, från dödsmedvetandet...?
I alla fall verkar det som om det skulle finnas två... aktörer inom en mänska. En som har siktet inställt på det vardagliga livet, på väckarklockor och dagishämtningar (ja, nu tänkte jag nog mest på dig!) och en annan som bryr sig väldigt lite just om sådana saker...
Jag menar med olika personligheter är att jag tror att det finns en _grund_ i varje människa men eftersom människan är så anpassningsbar tror jag inte dte finns ett sant "jag" och om man får tillfälle att utveckla det och är nyfiken kan man få olika "jag" och utlopp för det i olika sammanhang. Jag menar då inte vilt skilda personligheter med avttentäta skott utan, ett samspel?
SvaraRaderaJag tror att vetskapen om förgängligheten och döden har nåt magiskt över sig, att alla människor har inblick i mekansimerna i livet, man föds och dör. Därur föds gudomligheten och viljan att lämna spår. Allt från grottmålningar vilka jag tror är dels ett sätt att föreviga och är magiska symboler. Genom att måla av äger man och kan påverka är tanken bakom? Vördnanden och tillbedjandet av naturen, det man kunde greppa först, tanken att det måste finans nåt mer om döden finns, och sedan till mer utvecklade olika gudsföreställningar.
Jag tror absolut att magin kommer ur dödsmedvetandet, även konsten och ordet.
Jag tänker mig att en mänskas personlighet är något som byggs upp som ett samspel mellan hennes genetiska anlag och hennes yttre verklighet. Den kan uppvisa många olika sidor, beroende på vem eller vad hon möter. Är det inte det som du kallar olika personligheter...? Jag tror vi bara använder orden lite olika...? Säkert finns det ett samspel också mellan de olika sidorna eller personligheterna.
SvaraRaderaMen kanske finns det något bortom personligheten/personligheterna också? Det är i alla fall den tanke som jag laborerar med. Att det finns något inom en som inte är bundet till tid eller rum, som kanske har ett helt annat perspektiv...? Du tänker dig kanske att dethär är en personlighet som har uppstått ur dödsmedvetandet - och så kan det förstås vara. Jag kanske föreställer mig att det är något mer än så. Det verkar vara något så medvetet, så pådrivande.
Men jag är tveksam att sätta ord på dethär. Det går ju egentligen inte. Måste bli fel...
Ja, jag förstår vad du menar, jag tror också så, det är magi eller gudomlighet, nåt väcktes med "själar" och personligheter, en mikoskopisk inblick i nåt så mycket större!
SvaraRaderaJag tror vi förstår varandra om än med olika ord...?
Ja, det känns bra såhär. Vi slutar väl nu, för denna gång? :)
SvaraRaderaFlickornas kille, det kan jag tänka mig. :) Denhär katten är ju inte illa, den heller. Visst är det väl en fin kattablick...?
SvaraRadera