Jag skulle ju kunna berätta lite mera om Berthold. Det har jag ofta tänkt på, men inte tyckt mig ha tid. Jag är mycket förtjust i Berthold, skall ni veta, men i början var det inte meningen att han skulle vara med... Jo, han skulle vara med, men inte som nu, inte som den besegrade, men överlevande königen. Inte som den tänkande mogna man som han nu har blivit.
Först fanns det bara två avsnitt med Berthold. Ett som finns med nu också, se Hariberths första möte med Berthold 1.6.1 och ett annat som jag här på bloggen låter ingå i en erotisk eller halverotisk fantasi, se Königen och pojken: Bakgrund och en scen. Här är han fortfarande helt inne i sina storhetstankar och har föga förståelse för allt som inte passar ihop med dem - som till exempel en silvarisk systerson. Men redan i det andra avsnittet händer det något. Bertholds mur av fientlighet spricker upp, bara lite grann. Det beror framför allt på slumpen. När han träffar Hariberth denhär gången, är det oplanerat. Han hinner inte lägga upp sin vanliga mask och därför kan det bli ett riktigt möte, mänska och mänska. Det varar inte länge, bara just så länge att det hinner slinka ur honom en liten vänlighet. Hariberth kan aldrig glömma dendär lilla händelsen. Den ställer till stora problem för honom, fast mest på det omedvetna planet. Hans hat mot Berthold har redan fått honom att handla, men nu ser han att det kanske finns en annan väg också. Ett enda litet ögonblick ser han det, innan han intalar sig att deras möte var helt betydelselöst.
Dessutom hade jag en tredje scen, ett tredje möte mellan Hariberth och Berthold. Men den kunde jag inte alls få att passa in. Såhär mycket visste jag: Hariberth skulle gå till handling mot königen och därför måste han fly från Bertholia. Det hände bara någon dag efter deras andra möte, efter dendär lilla vänligheten. Men några år senare skulle han återvända, mycket förändrad. Hans erfarenheter skulle ha stärkt honom på något sätt, gjort honom säkrare. Jag minns en beskrivning från denhär första skissartade fantasin. Hariberth hade alvljus i ögonen... Det finns ett religiöst inslag i fantasyskildringar, skulle jag tro. Till en början trodde jag kanske att jag skulle skriva någon sorts fantasyhistoria. I alla fall var dethär ett sätt att säga att något hade hänt inom Hariberth, en mystisk förändring. Problemet var bara att jag inte kunde fortsätta. Jag visste att han skulle förändras, men jag kunde inte berätta hur det skulle gå till. Jag hade inte den erfarenhet som behövdes för att kunna skildra det. Dethär var före psykosen. Efteråt kunde jag.
Hariberth skulle bli starkare, Berthold däremot skulle försvagas. Det visste jag också. När Hariberth kommer tillbaka, möts de under helt andra förhållanden. En stor omvälvning har skett. Landet heter inte längre Bertholia utan Nya Silvaria och Berthold är avsatt och fängslad. Han är på ett våldsamt humör, mordisk och självmordisk om vartannat. Men Hariberth är inte rädd, han är förändrad på det sättet också. Han saknar nästan självbevarelsedrift. Envisas med att gå ensam in till Berthold. Anledningen till att han vill träffa honom är Bertholds lilla vänlighet några år innan. Han har försökt att glömma den, men aldrig lyckats. Han måste få veta vad som skulle ha hänt, ifall han hade ångrat sig då. Om han hade varnat königen för det överfall som han också själv var inblandad i.
Berthold är lika hånfull som förr. Han kan inte begripa att Hariberth vill tala om något så betydelselöst. Dessutom verkar han missförstå honom: Jaså, du funderade på att ange dem, i utbyte mot ditt eget liv. Men det var ju inte så Hariberth hade menat. Han hade inte tänkt köpslå. Han hade föreställt sig att Berthold skulle förlåta både honom och de andra. Berthold börjar gapskratta. Han kan inte förstå att Hariberth fortfarande är så barnslig. Hariberth får lust att slå honom. Han höjer handen, men det leder bara till att Berthold tar tag i honom. Nu skall jag döda dig, hotar han. Vad har jag egentligen att förlora? Ändå blir han inte rädd. På något sätt vet han att det inte är allvar. Berthold försöker bara skrämma honom och när han inte lyckas, släpper han honom. Berthold är nästan förlägen. Just innan han skall gå, ger han honom sitt svar också. Visst hade han tyckt om Hariberth, just i dendär stunden, men det skulle inte ha ändrat på något. Om han hade berättat för honom om överfallet, så skulle han ha sett det som ett tillfälle att göra sig av med både Hariberth och upprorsmännen.
Detta var Bertholds och Hariberths tredje möte, som det såg ut i början av 90-talet, några år före psykosen. Jag vet, för jag har fortfarande kvar mitt gamla manus. Det känns lite pinsamt att läsa det nu. Dels är det bara en skiss och dels tycker jag att jag har vuxit ifrån en del av vad som står där. Men det mesta stämmer fortfarande. Också i mitt nya manus finns en sådan här scen. Den största skillnaden är nog att nu ingår denhär scenen i ett större sammanhang. Det finns andra scener, både före och efteråt. Då var den helt fristående. Jag kände en stark dragning till denhär scenen, jag ville ha den med, men visste inte hur det skulle gå till.
Andra bloggar om: Berthold, förändringar, Hariberth, medvetet, möten, psykoser, scener, undermedvetet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar