Första turen

Idag ringde jag upp stadens växel och bad att få tala med gatusoparna - eller vad jag nu skall kalla dem. Jag menar i alla fall de personer som kör omkring i små borstförsedda fordon och sopar bort gruset från våra trottoarer och cykelbanor. Och jo, de hade börjat med vårstädningen, redan fanns det en och annan grusfri vägsträcka! Under sin kaffepaus tänkte de till och med ut en runda åt mig, så att jag inte skulle behöva åka samma väg tillbaka. Jag tackar! Det var snällt av er.

Så blev det då dags för säsongens första tur på rullskridskor. Titta, här rullar jag iväg! Musiken spelar och livsandarna har vaknat, solen lyser varmt och skönt...


Egentligen är det väl inte jag.

Kanske känner ni igen denhär bilden? Det är en skiss av Marc Chagall, en som jag inte vet vad heter. Jag har försökt googla på det, men utan resultat.

Det är också mitt första kort med min nya kamera (se Hem och vila). Jag testade ett kameraläge för levande ljus och dessutom var det en vägglampa som lyste rätt in... På Chagalls bild är bakgrunden lila, nu blev det en orange bild - med sol!

Jag tror nästan jag älskar denhär bilden. I alla fall har jag haft den i över tjugo år, i varje hem. Hittade den i Stockholm, på Kulturhuset eller Moderna muséet. Jag tror det var i början av 80-talet, i samband med en stor Chagall-utställning.

Andra bloggar om: gatusopning, Marc Chagall, rullskridskor, planscher

Treebird

Hi, folks. My name is Treebird. I'm gonna leave this mess soon. You see, I think I'm beginning to understand it now. Flying, I mean.


Andra bloggar om: Treebird, träd, björkar, flyga

Vilar

Jag har några tunga dagar, orkar nästan inget alls. Om ni också känner er utmattade och vill vila tillsammans med mig, så finns jag på entententen... (Stanna upp. Och det och det och det...)

Vila i Drakens famn

För ett par veckor sedan såg jag Excalibur-filmen igen (John Boorman, 1981). Egentligen tycker jag inte så mycket om den, men denhär gången fick jag tag i en textad version, så jag tänkte jag kunde göra ett försök till. Jag satte på den engelska texten för hörselskadade... Ja, jag brukar göra det, till och med med svenska filmer. Inte för att det är något fel på min hörsel, men jag har jämt haft lite svårt att uppfatta tal.

Nåja. Faktiskt tyckte jag mera om filmen denhär gången, när jag inte behövde missa några ord. Jag började se hur mycket den innehöll, hur många symboler... Men det blev nästan för mycket. Symbolerna bara radade upp sig, den ena efter den andra, tills jag fick nog. Jag orkade inte tyda så många symboler.

Men en av dem talade starkt till mig, just denhär om Draken. Jag skrev ner den engelska dialogen, ord för ord, och idag har jag översatt den till svenska.

Bakgrund: Pojken Arthur har just dragit upp svärdet ur stenen. Det betyder att han skall bli kung. Men han är inte förberedd på det. Han är förvirrad och rädd. Det känns som om hans öde har ramlat över honom. Det är natt och dimma.

Merlin: Vad är du rädd för?

Arthur: Jag vet inte...

Merlin: Skall jag tala om för dig vad som finns därute?

Arthur: Ja, snälla!

Merlin: Det är Draken. Ett vilddjur med en sådan makt att om du skulle få syn på det helt och hållet, i en enda blick, då skulle det bränna dig till aska.

Arthur (ser sig omkring): Var är den?

Merlin (upprymt): Den är överallt. Den är allt som finns. Man kan se fjällen glimma i trädens bark, man kan höra den ryta i vinden. Och den kluvna tungan slår... *blixten slår ner i närheten* ...som blixten. Ja, just det!

Arthur (skrämt): Hur kan jag...? Vad skall jag...? Måste jag...?

Merlin: Gör inget alls. Var stilla. Sov. Vila i Drakens famn. Dröm.

Hur uppfattar ni dethär? Jag tänker mig att Draken står för Gud eller Livet - och delvis också Oss själva. Om Draken är allt, är vi förstås också Draken... Det är en träffande symbol, tycker jag. Visar så klart hur det är att leva. Rädslan inför det stora och okända, det som vi bara delvis kan uppfatta, och så tilliten. Vi måste ju ha tillit, om vi skall orka leva. Kroppen måste få slappna av ibland.

Andra bloggar om: drakar, filmer, Excalibur, John Boorman, Kung Arthur, Merlin, Nicol Williamson, Nigel Terry, symboler

Tankar, känslor - och något mer

Dethär inlägget är en fortsättning på Är känslor sanna? Jag började för ungefär en vecka sedan och skrev det klart nu idag.

Jag ligger på sängen och vilar. Det är mitt på dagen, men nattsömnen var inte så djup. Jag skulle ha behövt en halv tablett antidepressiv, det brukar göra susen. Men jag är inte ledsen, inte orolig. Det är så stilla inom mig. Jag funderar på om jag skall skriva något mera denhär ledigheten. Jag har flera tankar om känslor. Men det känns inte som något måste.

Jag blundar och ibland känner jag något. En molande känsla. Ett visst obehag. Inte något som jag behöver uppmärksamma. Om jag inte hade varit så stilla, skulle jag inte ens ha märkt det. Det hör inte ihop med mina tankar, de är långsamma och lugna.

Det är kroppen, tänker jag. Det rör på sig i kroppen hela tiden. Hur jag känner mig är också beroende av kroppens kemi. Jag tror den är mycket känslig. Den svajar - och jag känner mig än si, än så. Kanske söker den efter det maximala? Jag vet att det finns många säkerhetssystem i kroppen. Den försöker hålla sig i skick.

Jag tror jag kan påverka den också. Om det molar i kroppen och jag dessutom ligger och oroar mig, då kopplar jag kanske ihop det lilla obehaget med mina ängsliga tankar och får dem att förstärka varandra. Om jag känner mig såhär, tänker jag kanske, då måste det ju finnas skäl för min oro. Och när jag tänker det, då sänder jag signaler till kroppen att nu är det fara å färde och kroppen svarar med att förstärka mitt obehag. På dethär sättet kan det fortsätta och fortsätta. När mitt obehag ökar, börjar jag fästa ännu mera avseende vid mina ängsliga tankar och sänder ännu starkare farosignaler till kroppen.

Så fortsätter det väl - ända tills jag stannar upp och frågar mig om jag verkligen är så rädd som jag känner mig...

Men vad är det som stannar upp och sätter ifråga...?

nej
jag är inte
mina tankar och känslor
jag är
ovanom dem
en vilja eller en avsikt
jag vill

En gata eller några träd. Vem bestämmer vad?

Andra bloggar om: känslor, medvetande, sanning, vilja

Bil upp i det blå

Min fina gamla bil. Den kom för snart ett år sedan och nu är den borta. Båda händelserna var lika oväntade, läs Bil från himlen. I förrgår, när jag skulle köra till jobbet, fanns det ingen bil på min parkeringsplats. Min första tanke var: Var har jag satt den? Har jag glömt den någonstans...?

Jag visste bara att jag hade använt bilen på lördagen, men en granne hade sett den samma morgon, på måndagen. Dessutom kunde han peka på de färska däckspåren och låsdelarna på marken. Det var ganska klart vad som hade hänt. Tjuven hade varit där bara ungefär en halvtimme före jag skulle använda bilen. Det var nära att vi skulle ha stött på varandra.

Ganska klart - och ändå kunde jag nästan inte tro det. Min bil hade kostat mig femhundra euro. Vem bryr sig om att stjäla så billiga bilar? Dessutom hade det hänt på förmiddagen, i fullt dagsljus. Min son trodde att det kunde vara en amfetaminmissbrukare. De lär ha behov av att ta stora risker...

Jag vet inte vad jag skall göra åt dethär. Helst skulle jag se att det ordnar upp sig av sig själv, utan min medverkan. Polisen har jag ringt i alla fall.


Jag tycker det passar med samma bild som i Bil från himlen. Båda händelserna känns magiska. Inte så att de skulle vara oförklarliga. Det är inte så jag menar. Vad jag frågar mig är kanske varför dethär hände just mig. Finns slumpen? Kan slumpen ha en betydelse, en mening...? Vill jag räkna med en sådan...?

Andra bloggar om: bilar, bilstölder, carulmare, dagbok, magi, mening, slump, överraskningar

Hem och vila

Det är efter jobbet. Arbetsdagen är slut och det är det fortfarande mitt på dagen. Det är våren som har börjat, nu är den verkligen här. Solen skiner och himlen är blå - och det smälter och smälter. Snölagret är redan så tunt.

Men jag skall genast hem. Solen skiner och jag har en ny och bättre kamera i fickan, men jag skall inte ta någon promenad och prova den. Nej, jag skall hem och vila. Jag vet att jag behöver det. Jag känner mig stressad just nu och sover illa.

Titta bara!
Jag gjorde som jag hade tänkt
Här är är huset där jag bor
sett ur ögat på en isig vattenpöl

Jo, jag är fortfarande hemma
Dethär snömoset är från vägen
längs med huset där jag bor

Mera snöslask
denhär gången i djup skugga
på andra sidan huset

Bara till stranden
dit är det ju inte många steg
Någon ispromenad
tänker jag i alla fall inte ta

Nu har jag redan vänt hemåt
En skrovlig gammal björk
råkar komma i min väg

Hemma igen
- eller nästan
Tro nu inte att dethär
är min ingång...!

Denhär fotopromenaden kan jag tacka mannen bakom Starwayforewer för. Hoppas att du tycker om mina bilder - så du inte ångrar dig och vill ha tillbaka din fina gamla kamera...!

Andra bloggar om: fotografier, promenader, trött

Bild och liv

Det blir... mera foton. Just nu är det foton som jag har i huvudet - och det märks förstås här också. Man skall nog akta sig för att blogga om sådant... som man inte har i huvudet. Eller...?

Följ med på min trial and error-resa i den digitala fotovärlden. Min nyaste upptäckt är att man skall kolla upplösningen på kameran...

Men vissa av mina 640x440-pixlars bilder blev faktiskt bra. När skall man använda denna upplösning? Det är när man vill att bilderna inte skall bli så skarpa. Till exempel när man skall fotografera... sig själv - och inte vill att alla rynkor och ålderstecken skall komma med. Försök, får ni se!

Eller när man vill skapa en stämning, som här. Bilden är oskarp, där solljuset kommer in - och jag har till och med lagt till mera sken. Med Picasa, ni vet. Ja, jag tycker om denhär bilden. Den för liksom... bort - eller kanske hem...? Jag har ett behov av att använda ljuset på det sättet också, för att uttrycka min tveksamhet inför vad som är verkligt.


Redan att fotografera kan få en att fundera på vad som är verkligt. Denhär bilden är tagen rakt mot solen. Om man gör det, får man en svart prick istället för solen. Är det sant...? Jag vet inte, men det var inte vad jag såg. Så jag redigerade bort den. Här är det inte kamerans hjärna som skall bestämma - utan min!


Här ett par andra andra foton, tagna rakt mot solen. På den första bilden var det solskenet som jag fäste mig vid, hur det lade sig på marken. Det gav mig en sådan varm känsla. Stugorna också, att de är så enkla och små.

Den andra bilden känner ni kanske igen? Det är samma motiv som i Det var en vacker dag igår, bara med mera pixlar - och så solen som försöker skina rakt genom granarna.



Istappar. Här har ni istappar både med flera och färre pixlar. Det blir mjukare på något sätt, med lägre upplösning.

Till dehär bilderna hör en liten historia. Den lilla flickan var nyfiken och kunde inte låta bli att närma sig ismonstret (se En del is ser god ut). Hon böjde sig fram...

...och såg in i dess väldiga gap

Huggtand? (640x480 pixlar)

Guldtand? (480x640 pixlar)

Att låtsas se något annat, det är förstås också att leka med verkligheten.

Men jag tycker också mycket om former. Att söka mönster och strukturer i det som jag ser. Det säger också något om hur jag ser på livet.

Is och snö

Barr med frost

Jo, det handlar om strukturer, men är den inte fin? Snöblomman eller vad jag nu skall kalla den. Jag blev så glad, när jag såg den.

Andra bloggar om: bilder, bildfantasier, bildseende, fantasier, fotografier, ljus, strukturer, verkligt och overkligt

Är känslor sanna?

Känslor. Var jag än läser, så handlar det om känslor. Jag berättar om mina känslor och andra om sina. Mest skriver vi om svåra känslor. Hur skall man förhålla sig till dem...?

Mot kvällen kan det börja gunga för mig, så fort jag börjar känna mig trött. Då behövs det nästan ingenting alls.

Mamma kanske ringer och säger något ängsligt. Genast tar det tag i min egen ängslan och förstärker den. Med ens känner jag mig helt ur balans.

Eller också är det något som jag har lagt in på bloggen. Jag är inte helt nöjd med mina texter eller bilder och det får mig att känna mig osäker. Ja, så osäker som om hela mitt liv skulle vara i fara...!

Men så är det ju inte. Det vet jag ju. Det är bara din trötthet, brukar jag säga till mig själv. Det är därför som du känner som du gör. Imorgon, när du har vilat, kan du tänka på dethär. Försök inte tänka nu. De tankar som du tänker just nu är inte värda att bry sig om.

Som om hela mitt liv skulle vara i fara... På ett annat sätt är det sant. Bakom denhär gungande känslan finns frågan: Är du bra - eller måste du vara bra på? Jag känner mig inte bra i absolut mening - och dessutom tvivlar jag på min egen duktighet... Så vad finns egentligen kvar för mig...?

Jo, en styrka har jag och det är att jag förstår dethär. Min känsla ljuger inte, men den är inte heller något att tro på. Slaget är inte förlorat bara för att det känns så.


Andra bloggar om: carulmare, känslor, sanning, tro

Det var en vacker dag igår

kanske den vackraste denhär vintern?

Jag blev ganska ivrig med kameran. Äntligen kunde jag fotografera utan att förfrysa fingrarna.

Försökte använda zoomen också, men den är nog ganska värdelös på min telefonkamera. Bilder skall väl inte bli oskarpa, bara för att man har zoomen på...?

Andra bilder fick jag slänga för att jag inte kunde se vad jag tog. Det var för mycket ljus överallt. Jag kunde bara måtta med kameran in the general direction.

Fast det var ändå ljuset jag ville fånga

Varje gren hade en ishinna
som blänkte så vackert


Högt uppe
var skyn klarblå
lägre ner
lätta vita moln

Sol och skugga
så dramatiskt det blev
krokiga strandträd
och så granen
som kanske har fått
fnatt

Andra bloggar om: fotografier, grenar, is, ljus, träd

En del is ser god ut

som vaniljglass

med mycket grädde på

Annan is
ser ut att vilja mumsa på dig
'och den hade en mun
som gick från sida till sida'

Ankan Kalle
kan ha ett förfärligt humör
men idag
sade han inte ett kvack

Därför
lite kvackmusik
Billy Joel och Movin' out

Andra bloggar om: Billy Joel, fantasier, fotografier, is, isfantasier, kvack, Movin' out, musik

Leaves of Grass

Poesi och jazz. Fred Hersch har läst Walt Whitmans diktsamling Leaves of Grass och satt musik till de stycken som han kände mest för. Stillsamt svängig musik, högstämd ibland, till och med jublande. En hyllning till mänskan och naturen. En existentiell lovsång.

I celebrate myself, and sing myself
And what I assume you shall assume
For every atom belonging to me as good belongs to you

---
Clear and sweet is my soul
and clear and sweet is all that is not my soul

A child said
What is the grass?
fetching it to me with full hands
How could I answer the child?
I do not know what it is any more than he

Andra bloggar om: Fred Hersch, Leaves of grass, mp3-filer, musik, Walt Whitman