Cava

Denhär blomman kallar jag Cava, efter vinet som jag dricker. Om linjerna är lite skakiga, så vet ni vad det beror på. Det låter illa och ännu värre blir det, om jag också säger att jag hade omkull ett halvt glas. Men kanske skall ni inte börja oroa er? Jag hade faktiskt inte druckit mer än ett halvt glas. Om jag blev påverkad, beror det på att jag för det mesta dricker öl. Vin är mycket starkare, som vi alla vet. Att det blev Cava denhär gången, kan ni förresten skylla på min chef. Flaskan är en julklapp från henne. Men det är ju sant, förstås. Jag gillar att dricka, inte bara i sällskap utan ensam också. Det talar lite emot mig, kan man säga. Men frågar ni mig, så är det bara fråga om tacksamhet. Vin och andra starka drycker är ju gudarnas gåva till mänskan. Som alla andra gudagåvor är den förstås inte så lätt att handskas med. Man kan till exempel spilla...


Vill ni veta mera om vad jag dricker, så läs här

Andra bloggar om: bilder, carulmare, Cava, dumblommor, gudagåvor, skumvin

Walk the line (Mangold, 2005)

Denhär gången vill jag kommentera med en sång. Den spelas i filmen också, men jag har inte hittat någon bra musikvideo med Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon. Men att låta Johnny Cash själv sjunga sången kan väl inte vara helt fel? Texten i sången tycker jag är en sådan bra kommentar till hela filmen:

Love is a burning thing
and it makes a firery ring
bound by wild desire
I fell in to a ring of fire...

I fell in to a burning ring of fire
I went down,down,down
and the flames went higher.
And it burns,burns,burns
the ring of fire
the ring of fire.

The taste of love is sweet
when hearts like our's meet
I fell for you like a child
oh, but the fire went wild...

Om ni vill höra Joaquin och Reese sjunga, kan ni lyssna på denhär musikvideon istället. Faktiskt är jag mera förtjust i den. Jag gillar musiken och texten och kanske allra mest utbrytarkänslan i denhär sången. Man kan tänka sig att de båda har varit gifta ett tag... I'm goin' to Jackson, I'm gonna mess around... Låter det inte härligt, så säg?



Andra bloggar om: filmdagbok, filmer, James Mangold, Jackson, Johnny Cash, Joaquin Phoenix, June Carter, Reese Witherspoon, Ring of fire, Walk the line

Karol - the man who became pope (2005)

Vad skall jag skriva om denhär filmen? I tre timmar satt jag och tänkte att jag skulle ta en öl, men det blev aldrig av. Jag var för spänd - och efteråt kände jag mig helt slut. Om det var Karol Wojtyla, senare påven Johannes Paulus II, som jag fick lära känna, det vet jag inte. Det tror jag knappast. Denhär mannen var liksom alldeles för mycket. Men spännande var den, denna skildring av kampen mellan det goda och det onda, inte i något fantasiland utan ett historiskt Polen. Först är det nazisterna och sedan kommunisterna som härjar, men ni förstår ju att det inte är någon politisk film. Det är inte polacker på ena sidan och förtryckare på den andra utan skiljelinjen mellan gott och ont går genom varje mänskohjärta.

Två meningar vill jag lyfta fram. Den ena är kanske ett slags ordspråk? I alla fall har jag hört det förut. Evil devours itself. Jag har hört det förr, men varje gång klickar det till inom mig. Ja, så är det. Bara med kärlek kan man verkligen vinna. Om man inte längre kan älska, då hjälper det inte att besegra sina fiender. Man har ändå inte vunnit något. Det onda dyker snart upp igen, i en ny förklädnad.

Den andra meningen är som en kommentar till mig. Personligen! Jag som just har skrivit en lång rad inlägg om min tomhetskänsla. Man is in the middle between God and nothingness, and he must choose. Hmmm.

Andra bloggar om: Evil devours itself, filmer, filmdagbok, Giacomo Battiato, Johannes Paulus II, Karol - the man who became pope, Karol Wojtyla, Piotr Adamczyk

Rädslan

Jag skall fortsätta på mitt tema. Tomheten, lättheten - och nu rädslan. Den handlar om att ta fel, att gå för långt, att göra mig av med för mycket. Det är nämligen det jag tycker att jag har gjort, att jag har släppt taget om det mesta. Jag har slutat att försöka göra om världen.

I min ungdom hade jag ett visst samhällsengagemang. Långt vänsterut, fast ändå med en viss, kanske typisk försiktighet: Inga organisatoriska band. Jag bara hängde med, lite grann. Men jag tyckte om att vara kritisk, att veta bättre. Jag identiferade mig starkt med 1800-talets tankar. Allt skulle bli bättre. Utveckling var en rak linje, från framgång till framgång. Kanske måste det till en revolution, men allt skulle bli bättre. Såhär fungerade jag inte bara i samhällsfrågor utan överlag. Jag var kritisk mot allt och alla. Lärare. Föräldrar. Mot mitt eget barn. Mot mig själv.

Och hur fungerar jag nu? Nyckfullt, kanske.

För det mesta tänker jag inte alls på världsnöden. Men om jag får höra att tusentals barn dör av svält, så tänker jag att varje barn ändå bara har en enda död. Dessutom skall vi ju alla dö och ingen av oss vet på vilket sätt. Eftersom jag inte kan se någon mening med livet, kan jag inte riktigt relatera till dethär. Att dö som barn verkar inte så hemskt...

Men ibland gör jag det ändå. Ibland kommer lidandet så nära. Hans pulpet stod tom, läste jag och fick tårar i ögonen. Det var en situation som jag kunde se framför mig. Likadant var det med denhär tvååringen som gick ner sig i älven. Det tog också på. Det var inte långt härifrån och jag känner till dendär älven. Lidandet kom nära. Det är frågan om enskilda individer. De behöver inte vara oskyldiga och goda. Jag hade obehag av Saddam Husseins död också, kanske ännu mera. Jag visste ju en del om hans liv. Jag kunde relatera.

Livet är meningslöst. Lidandet berör mig, men bara när det kommer nära - och kanske inte mycket nog. Inte så mycket att jag skulle kunna göra det till ett mål för mig. Jag är inte precis någon hjälpartyp. Inte den som springer fram och erbjuder sig. Och ju äldre jag blir, desto mera tvekar jag. Skulle jag kunna göra någon nytta - eller bara ställa till det ännu värre? Varje mänska har sin väg att gå, sina svagheter och sin styrka. Vad är att hjälpa egentligen...?

Men ni märker hur det är? Nu funderar jag till och med på sådant som jag inte har den minsta dragning till. Min ivriga lilla hjärna är ständigt verksam. Har jag missat något viktigt? Borde jag göra tvärtom? Vilken är formeln för ett meningsfullt liv? Om jag kommer på den, då får jag nog nobelpriset, tror ni inte...?

Mål och mening. Det är två ord som hör ihop. För att känna mening måste man ha mål som man tror på. Men det har jag inte. Mer och mer har jag det inte. Jag försöker inte förbättra världen, jag lämnar mänskor ifred - och nu har jag kanske gett upp boken också...

Bindningar. Kanske skall jag använda det ordet? Förut hade jag många starka bindningar. Konfliktfyllda också. Ja, kanske är det de konfliktfyllda bindningarna som är starkast och svårast att komma ifrån. Själva konflikten håller en kvar. Men nu har jag det ganska lugnt omkring mig. Jag har släppt taget om flera svåra konflikter. När jag har släppt taget, har det lossnat för den andra parten också. Det är sant som det sägs, det behövs två personer för ett gräl. Men det det finns en annan sanning också - och det är att allt har ett pris. Vad jag fick var ett större lugn och en känsla av lätthet. Frihet. Makt över mitt eget liv. Men priset var ensamhet, denhär tomhetskänslan.

Ibland längtar jag tillbaka. Jag funderar på att bli världsförbättrare igen eller kanske inleda ett förhållande med någon man. Skapa mig en bindning, vilken som helst. Men det verkar inte finnas någon väg tillbaka. Man går inte ut och skapar sig en bindning... Jo, det är precis vad man gör, men man tänker det inte. Man gör det omedvetet, eller hur...?

Jag tycker det har gått för fort. Det är där någonstans som min rädsla sitter. Alltför fort har jag gjort mig av med alltför många bindningar. Nu kan jag se att till och med grälandet har sina fördelar. Vem tänker någonsin på meningen med livet, när man grälar?

Andra bloggar om: carulmare, livet, meningen, tomheten, rädslan

Lättheten

Nej, jag stänger av musiken. För att skriva dethär behöver jag tystnad.

Tomheten. Det var den som jag skulle tala om. Försöka beskriva. Men jag suddar och suddar. Varje ord som jag använder verkar vara så laddat med känslor. Tunga känslor. Rädda känslor. Men det var inte så jag hade tänkt tala om dethär. Egentligen mår jag ju ganska bra. Det är bara det att orden är så laddade. Tomhet. Det måste nästan betyda depression. Vad kan det annat betyda?

Kanske är det ett slags depression? Såhär står det i Wikipedia om depression: "Ofta känns livet meningslöst och man ser ingen väg ut ur mörkret." Det stämmer precis, bortsett från de sista orden. Jag upplever inte något mörker. Jag är inte ledsen - och ingen verkar uppleva mig på det sättet heller. Jag är dendär kvinnan som skrattar och är glad - och som i nästa stund säger att nu tog krafterna slut. Nu måste jag gå hem.

Jag är lugn och glad, men hela tiden med en underliggande känsla av meningslöshet. Faktiskt tror jag det är därfrån som min lätthet kommer. Det är inte mycket som jag tar på allvar. Jag tror helt enkelt inte på vad vi alla håller på med. Arbetet. Samhället. Kulturen. Världen. Livet. Jag är bara med ändå.

Andra bloggar om: carulmare, livet, meningen, tomheten, lättheten

Tomheten

Dethär är något som kommer till mig, när jag skall gå och lägga mig. Just då, i den stunden, är det som om allting skulle bli tyst. Under dagen är jag så verksam, jag känner antagligen inte efter hur jag mår. Säkert är det något som jag har lärt mig också. Inte stanna upp och känna efter. Man kan må bra genom att bara hålla på. I alla fall kan man få sig att känna på det sättet. Bara man kommer igång med något, så blir man engagerad. Göra. Göra. Göra. Det är väl så vi lever våra liv, överlever dem. Men till natten kommer den andra känslan. Tomheten - och hur skall jag fylla den. Vad vill jag göra med mitt liv? Vad är viktigt? Om jag inte skall skriva Boken, vad skall jag då göra...?

Nu skall jag i alla fall ta en promenad. Meteorologiska institutet säger att det är femton grader kallt, men det tror jag inte riktigt på. Inte på min balkong, inte vid mina knutar. Dessutom är det sol och vindstilla. Snart vågar jag nog gå ut på isen...

Andra bloggar om: carulmare, livet, meningen, tomheten

Skriva om att skriva

Skriva om att skriva... Det är visst det som jag gör mest nuförtiden. Se bara mina många inlägg på entententen - och här också, fast här försöker jag visst att blanda lite mera. Men man kan undra varför jag lägger ner så mycket tid på en sådan... fruktlös? sysselsättning. Det är i alla fall vad jag nu skall göra - ställa mig den frågan.

Försöka skulle jag väl tillägga. Jag har en känsla av att dethär inte blir så lätt. Jag tror jag går och tar en kopp te nu...

Andra bloggar om: livet, meningen

Pojken och ängeln (1)

Med ens fick han syn på den. Ängeln - eller vad det var. Med ens stod den bara där, alldeles nära. Nej, han kunde inte förstå hur det hade gått till. Den var ju så stor också! Större än den största man han hade sett. Säkert ett huvud högre.

Kanske hade han blundat ett tag. Kanske var det därför som han inte hade märkt den förut. Han hade ju inte hört något heller. Kanske hade den kommit flygande? Om den var en ängel, så kunde den kanske flyga?

Men den hade inga vingar - och nu flög den ju inte. Fast man kunde knappast säga att den gick heller. När den närmade sig, var det med långa mjuka språng. Ljudlösa. Han kunde inte höra något nu heller. Den rörde sig så lätt, så lätt, som om den aldrig behövde nudda marken.

Nej, inte visste han om det var en ängel. Men det stod som ett ljus omkring den och det var så starkt att han nästan måste vända bort blicken. Först tänkte han att det bara var ett återsken. Tyget i varelsens kläder var kanske så blankt. Men så kom han ihåg att det var natt. Inte ens månen var uppe.

"Vad... vad... är du för något?" Han förstod inte hur han vågade. En så främmande varelse! Men den var ju så vacker också. Det var väl därför. Inte kunde väl en så vacker varelse göra honom något illa?

Jo, den var vacker. Skön som den skönaste kvinna - och ändå såg den inte mänsklig ut. Huden var för blek, nästan blåvit. En mänska med en sådan hudfärg skulle ha sett sjuk ut. Men det gjorde inte denhär varelsen, inte alls. Det var väl detdär ljuset igen. Det verkade lysa upp huden, inifrån. Huden skimrade.

Tunna blålila läppar drogs upp till ett leende. Vackert, fast det inte borde ha varit det. "Precis det du tror", sade varelsen.

Men han hörde nästan inte på. Igen kom han att tänka på en kvinna. Den lät som en kvinna. Fast kanske ändå inte. Han ändrade sig nästan genast. Ingen kvinnoröst kunde väl låta på det sättet. Egentligen lät det mest som musik.

"Jag har kommit för att föra dig hem", sade den också.

"Men det vill jag inte!" Först då blev han faktiskt rädd.

Samtidigt hände något med ängeln också. Ögonen mörknade. De hade varit gröna förut. Lysande också, som en katts ögon. Men nu mörknade de. Ljuset försvann ur dem. "Då kommer du att dö, mänskobarn", sade den. Den lät sorgen - och så säker. Den trodde inte bara att han skulle dö. Den visste.

"Kan jag inte få komma med dig istället?" Han ångrade sig, så fort han hade sagt det. Så dumt det lät. Inbilskt. Varför skulle en ängel vilja ha något med honom att göra?

Men ängelns ögon började lysa igen. "Vill du det? Jag skall gärna visa dig mitt land, om det är det du vill. Det blir ett riktigt äventyr!"

Den lät så ivrig. Kanske var det det som varnade honom? Något var inte som det skulle. En ängel ville visa honom sitt land? Vad skulle det betyda? Skulle den ta honom till himlen, kanske?

"Du är bara en dröm", kom han fram till. När han hade sagt det, väntade han sig att den skulle försvinna. Blekna bort. Han hade ju avslöjat den.

Men ängeln log bara. "Nå, då finns det väl inget att vara rädd för." Den räckte honom en väldig, men på samma gång smal och förfinad hand, med långa långa fingrar.

Han tvekade nästan inte. Han ville veta hur det skulle gå - och ängeln hade ju rätt. En dröm var väl inget att vara rädd för.

Andra bloggar om: berättelser, bok, böcker, pojkar, psykoser, skrivande, änglar

Untamed heart (Tony Bill, 1993)

Caroline, after Adam's death: And I was good at loving him.


Andra bloggar om: Baboon heart, Christan Slater, enmeningsrecensioner, filmer, kärlek, Marisa Tomei, Tony Bill

Ord

Vi var så lika
Ingen kunde skilja
våra hjärtan från varandra

Men jag kunde inte hålla tyst
Jag kan höra ditt hjärta klappa
sade jag till dig

Du såg på mig
med oförstående ögon
Vad menade jag egentligen?

Ingen av oss visste säkert


Andra bloggar om: dikter, hjärtan, ord, närhet, tystnad

Finding Neverland (Marc Forster, 2004)

En vacker och välbalanserad film, där fantasi och verklighet ställs emot varandra, vilket leder fram till något nytt och mera moget, en syntes...



Andra bloggar om: Emma du Maurier, enmeningsrecensioner, filmdagbok, filmer, Finding Neverland, Freddie Highmore, James Barrie, Johnny Depp, Julie Christie, Marc Forster, Peter Llewelyn Davies, Peter Pan

Tur eller otur

En bonde i det gamla Kina hade en häst så gammal och svag att den nästan inte gick att plöja med. En dag rymde dessutom denhär hästen. Bondens grannar tyckte synd om honom. "Vilken otur!" utbrast de. Men bonden var inte lika säker. "Tur eller otur", sade han fundersamt. "Vem kan egentligen veta?"

En vecka senare kom den gamla hästen tillbaka, nu i sällskap med några vildhästar. Igen fick bonden besök av sina grannar, denhär gången för att de ville gratulera honom. "Vilken tur du har!" sade de. Men bonden var tveksam nu också. "Tur eller otur", sade han igen. "vem kan så noga veta?"

Någon tid senare, när bondens son försökte tämja en av vildhästarna, ramlade han av och bröt benet. Igen kom bondens grannar och beskärmade sig. "En sådan otur!" Men bonden svarade på samma sätt igen. "Tur eller otur. Det är verkligen inte lätt att avgöra."

Några dagar senare marcherade en armé in i byn och tvingade alla unga män att ta värvning. Men bondens son ville de inte ha. Han hade ju brutit benet...

Så vad tycker ni? Var det en tursam händelse eller inte?

Jag är inte säker på denhär historiens ursprung. Kanske är det en zenhistoria. Den låter som en sådan. Vidare är den översatt från engelskan, av mig och ganska fritt dessutom. Jag tyckte att den engelska versionen hade för mycket onödiga detaljer...

Andra bloggar om: carulmare, otur, tur, vetande, zen, zenhistorier

Förtydligande

Igår natt låg jag en stund och tänkte på vad jag menade med mitt senaste inlägg. Vad ville jag säga egentligen?

Det var nog bara detdär att jag i början av 90-talet redan visste vart jag var på väg, på ett undermedvetet sätt. Bertholds nederlag och förödmjukelse skulle jag också få uppleva. Likadant var det med Hariberths upphöjning. Efter psykosen började jag förstå att mina huvudpersoner i en viss mån var sinnebilder för de delar av mänskan som jag brukar kalla personligheten och själen. Med Jungs terminologi skulle det väl bli jaget och självet. Det var därför som jag kände en sådan stark dragning till dem.

Naturligtvis är de mycket annat också, men dethär är kanske deras huvuduppgifter. Bertholds personlighet var för inskränkt. Den hade sin grund i rädslor och därtill omedvetna sådana. De hade ett starkt grepp om honom, så starkt att den förändring som han genomgår nästan är livshotande. Hariberth är själen, men det betyder inte att han står utanför på något sätt. Han är en sårad själ. En skadad ängel. Kanske skulle jag hellre säga att han är både själ och en egen personlighet, med sina egna rädslor. Han har också gått igenom mycket, men det skall jag återkomma till. I alla fall behöver Berthold och Hariberth varandra. De kan ge varandra läkning.

Andra bloggar om: Berthold, boken, Hariberth, jaget, Karl Gustav Jung, personligheten, själen, självet, skrivande

Det tredje mötet

Så konstigt det känns. Skall jag verkligen inte fortsätta med nästa avsnitt? Men om jag gör det, då får jag inte reda på hur det känns att inte göra det - eller hur?

Jag skulle ju kunna berätta lite mera om Berthold. Det har jag ofta tänkt på, men inte tyckt mig ha tid. Jag är mycket förtjust i Berthold, skall ni veta, men i början var det inte meningen att han skulle vara med... Jo, han skulle vara med, men inte som nu, inte som den besegrade, men överlevande königen. Inte som den tänkande mogna man som han nu har blivit.

Först fanns det bara två avsnitt med Berthold. Ett som finns med nu också, se Hariberths första möte med Berthold 1.6.1 och ett annat som jag här på bloggen låter ingå i en erotisk eller halverotisk fantasi, se Königen och pojken: Bakgrund och en scen. Här är han fortfarande helt inne i sina storhetstankar och har föga förståelse för allt som inte passar ihop med dem - som till exempel en silvarisk systerson. Men redan i det andra avsnittet händer det något. Bertholds mur av fientlighet spricker upp, bara lite grann. Det beror framför allt på slumpen. När han träffar Hariberth denhär gången, är det oplanerat. Han hinner inte lägga upp sin vanliga mask och därför kan det bli ett riktigt möte, mänska och mänska. Det varar inte länge, bara just så länge att det hinner slinka ur honom en liten vänlighet. Hariberth kan aldrig glömma dendär lilla händelsen. Den ställer till stora problem för honom, fast mest på det omedvetna planet. Hans hat mot Berthold har redan fått honom att handla, men nu ser han att det kanske finns en annan väg också. Ett enda litet ögonblick ser han det, innan han intalar sig att deras möte var helt betydelselöst.

Dessutom hade jag en tredje scen, ett tredje möte mellan Hariberth och Berthold. Men den kunde jag inte alls få att passa in. Såhär mycket visste jag: Hariberth skulle gå till handling mot königen och därför måste han fly från Bertholia. Det hände bara någon dag efter deras andra möte, efter dendär lilla vänligheten. Men några år senare skulle han återvända, mycket förändrad. Hans erfarenheter skulle ha stärkt honom på något sätt, gjort honom säkrare. Jag minns en beskrivning från denhär första skissartade fantasin. Hariberth hade alvljus i ögonen... Det finns ett religiöst inslag i fantasyskildringar, skulle jag tro. Till en början trodde jag kanske att jag skulle skriva någon sorts fantasyhistoria. I alla fall var dethär ett sätt att säga att något hade hänt inom Hariberth, en mystisk förändring. Problemet var bara att jag inte kunde fortsätta. Jag visste att han skulle förändras, men jag kunde inte berätta hur det skulle gå till. Jag hade inte den erfarenhet som behövdes för att kunna skildra det. Dethär var före psykosen. Efteråt kunde jag.



Hariberth skulle bli starkare, Berthold däremot skulle försvagas. Det visste jag också. När Hariberth kommer tillbaka, möts de under helt andra förhållanden. En stor omvälvning har skett. Landet heter inte längre Bertholia utan Nya Silvaria och Berthold är avsatt och fängslad. Han är på ett våldsamt humör, mordisk och självmordisk om vartannat. Men Hariberth är inte rädd, han är förändrad på det sättet också. Han saknar nästan självbevarelsedrift. Envisas med att gå ensam in till Berthold. Anledningen till att han vill träffa honom är Bertholds lilla vänlighet några år innan. Han har försökt att glömma den, men aldrig lyckats. Han måste få veta vad som skulle ha hänt, ifall han hade ångrat sig då. Om han hade varnat königen för det överfall som han också själv var inblandad i.

Berthold är lika hånfull som förr. Han kan inte begripa att Hariberth vill tala om något så betydelselöst. Dessutom verkar han missförstå honom: Jaså, du funderade på att ange dem, i utbyte mot ditt eget liv. Men det var ju inte så Hariberth hade menat. Han hade inte tänkt köpslå. Han hade föreställt sig att Berthold skulle förlåta både honom och de andra. Berthold börjar gapskratta. Han kan inte förstå att Hariberth fortfarande är så barnslig. Hariberth får lust att slå honom. Han höjer handen, men det leder bara till att Berthold tar tag i honom. Nu skall jag döda dig, hotar han. Vad har jag egentligen att förlora? Ändå blir han inte rädd. På något sätt vet han att det inte är allvar. Berthold försöker bara skrämma honom och när han inte lyckas, släpper han honom. Berthold är nästan förlägen. Just innan han skall gå, ger han honom sitt svar också. Visst hade han tyckt om Hariberth, just i dendär stunden, men det skulle inte ha ändrat på något. Om han hade berättat för honom om överfallet, så skulle han ha sett det som ett tillfälle att göra sig av med både Hariberth och upprorsmännen.

Detta var Bertholds och Hariberths tredje möte, som det såg ut i början av 90-talet, några år före psykosen. Jag vet, för jag har fortfarande kvar mitt gamla manus. Det känns lite pinsamt att läsa det nu. Dels är det bara en skiss och dels tycker jag att jag har vuxit ifrån en del av vad som står där. Men det mesta stämmer fortfarande. Också i mitt nya manus finns en sådan här scen. Den största skillnaden är nog att nu ingår denhär scenen i ett större sammanhang. Det finns andra scener, både före och efteråt. Då var den helt fristående. Jag kände en stark dragning till denhär scenen, jag ville ha den med, men visste inte hur det skulle gå till.

Andra bloggar om: Berthold, förändringar, Hariberth, medvetet, möten, psykoser, scener, undermedvetet

Bloggenkäten

Tack för utmaningen, Qi. Den kan ju passa ganska bra, nu när jag har bloggat ungefär ett år. Som ett slags tillbakablick då.

1. Hur länge har du bloggat? Ja, det hann jag ju berätta redan. Egentligen började jag redan i december 2005, på Blogg.se, men sedan tog jag mitt pick och pack till Blogger istället.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga? Nej, jag hade ingen bild alls. Det första som jag stötte på var själva Blogger-programmet. Skaffa dig en blogg, stod det, och då gjorde jag det. :) Jag tänkte att det kanske skulle vara bra att ha sina texter på nätet, så att man kunde komma åt dem överallt, från vilken datoruppkoppling som helst. Men jag kom fram till att Blogger inte passade så bra. Nu finns ju Google Docs & Spreadsheets just för det ändamålet... Först några månader senare hörde jag ett radioprogram om en bloggare, jag tror det var Monika Fagerholm. Medan hon berättade, började det röra på sig inom mig och jag förstod att jag också skulle kunna ha användning för en blogg.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Nja, jag vet inte vad jag skall säga. Men de första bloggmånaderna var intensiva. Vi var några som just hade börjat blogga och som kanske sökte oss till varandra. Vi samarbetade ganska nära ett tag. Det var nästan som att spela pingpong, bollen studsade fram och tillbaka...

4. Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg? Ett par av dem har jag raderat. I början hade jag tänkt vara 100% anonym och skriva helt ocensurerat. Men så småningom märkte jag att jag hade fått andra mål. Att blogga är utvecklande! Man måste ta ställning till hur man bloggar, vad man egentligen vill. Fortfarande vill jag kunna skriva om vad som helst - men inte hur som helst.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet? Inte så många, då skulle det inte bli någon tid över för mitt eget skrivande. Men om någon kommer på besök, gör jag nog en svarsvisit. Ibland, när andan faller på, kan jag göra många bloggbesök, hos okända också, men jag försöker inte ha någon koll på vad det finns för bloggar. Inte alls.

6. Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)? Skriver jag en dagboksblogg? Jag förstår kanske inte dendär uppdelningen. Det är väl inte så många som håller sig till ett enda ämne och de flesta har säkert vissa teman som de återkommer till...

7. Nämn en bloggare som verkar vara väldigt, enormt jätteolik dig, vars blogg du tycker om. Jag kommer att tänka på Embryo, fast han har ju nästan slutat att skriva. Inte vet jag om han är så olik mig heller, bortsett från språket då. Stationsvakt gillar jag också, han är bra på att hitta infallsvinklar. Men igen vet jag inte hur olika vi är. På något sätt måste man väl känna igen sig för att kunna njuta?

8. Nämn en bloggare som verkar lik dig, vars blogg du tycker om. Det är många som jag gillar, kolla bloggar som jag läser. Om jag bara hade tid, skulle listan vara ännu mycket längre. Det finns så många bra bloggare...!

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Idag var mamma och pappa inne och läste...! Jag gav dem länken under julen, men jag trodde nog att de skulle glömma bort den...

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? En som känner mig väl påstår det.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg? Ja, det tror jag. Vad jag än skriver om, försöker jag göra det på ett sådant sätt att jag kan leva med det. Förut trodde jag att ärlighet var det viktigaste, man skulle reda ut vem som hade rätt och vem fel. Men nu försöker jag se framåt istället. Detta var kanske igår, men hur skall vi ha det tillsammans imorgon?

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det. Jag försöker att inte skriva sådant som sårar. Jag vill att jag själv och andra skall kunna känna sig trygga på min blogg. Trygghet gör mänskor goda och glada, skulle jag tro...

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse? Alla behöver säkert bekräftelse, på olika sätt. För mig var det viktigt att få tala om sådant som jag inte har kunnat göra IRL. Jag brukar kalla det mina tankar om 'sex, gud och livet, i ingen särskild ordning'. Att få lägga fram dehär tankarna och märka att ingen egentligen tar anstöt, det har känts bra. En viktig erfarenhet för mig, men knappast för någon annan. Så märkvärdig är jag ju inte - vilket också är en intressant erfarenhet. Befriande på sitt sätt.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Ja, det tror jag nog. Jag undrar om jag inte är mera Carul Mare än denhär andra mänskan, IRL-mänskan. Fast, å andra sidan, håller de på att närma sig varandra. Jag har medvetet lättat på min anonymitet, ett steg i taget, just för att få det att hända. Det verkar var ganska viktigt att också utåt vara den som man innerst inne är. Mycket kreativitet kommer kanske just därifrån.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? Nej, faktiskt inte. Det har bara varit andra vägen för mig. Folk som jag känner från förr har börjat blogga.

16. Kan det vara ”skadligt” att blogga? Inte mera än att leva. Om man bloggar utan eftertanke, så lever man väl på samma sätt. Jag antar att det är så man lär sig...

17. Har du blivit sårad av någonting som skrivits till eller om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Hur har du hanterat detta i så fall? Nej. Inget att tala om i alla fall. Men ibland är jag så överkänslig att jag ser spöken överallt. Mest gäller det mitt eget skrivande. Ibland låter jag texten vila ett tag, tar reda på hur den känns imorgon eller om några dagar.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar? Ååh, jag är alltid osäker...

19. Har ditt bloggande några nackdelar? Det tar på kroppen att sitta så mycket. Man kommer sig aldrig iväg någonstans heller...

20. Bloggar du om två år? I så fall: är ditt bloggande annorlunda då? Det kan nog hända att jag fortsätter. Jag är glad att leva i en tid, när ordet är såhär fritt.

21. Har bloggarna någon inverkan på vår kultur? Absolut. Inte bara bloggandet utan hela dethär 'nätlivet'. Själv är jag åt det äldre hållet, men kanske blev jag uppfödd på eter istället för modersmjölk, för jag visste ju genast att jag skulle ha en egen dator och fort kom jag ut på nätet också. Dessutom trivs jag med 'andan' på nätet. Kultur skall vara gratis. Man laddar ner och man laddar upp, ger och tar med samma självklarhet. Jo, det är i dethär sammanhanget som jag ser bloggandet också. Ingen behöver egentligen förläggare längre...

22. Vad har bloggskrivandet betytt för dig? En möjlighet att dela med mig av det jag har inom mig. En möjlighet att ta plats som mig själv.

23. Vad har bloggläsandet betytt för dig? Jag trodde inte att jag skulle bry mig det minsta om andra bloggare, men det gör jag...! När man börjar följa med en mänska, börjar man tycka om henne också...

Så långt det blev... Men nu slutar jag äntligen.

Andra bloggar om: blogga, bloggenkäten, utmaningar

En ström av medvetande

Min bok. Jag tror jag är mogen för att låta den vila ett tag. Jag säger inte att jag ger upp den. Hur skulle jag kunna glömma de personer som jag har levt med i mer än tio år? Men jag skall göra ett experiment. Ta reda på hur det känns att inte tänka på boken som något som nödvändigtvis måste göras, som hela tiden gör anspråk på att vara min första plikt.

Visst. Om jag vill, fortsätter jag på boken. Eller kanske väljer jag att skriva om boken, som i denhär stunden. Eller också lägger jag kanske ut något av det råmaterial som boken bygger på, de känslostarka halvvakna halverotiska drömmarna. Det finns många möjligheter - och det kan jag kanske börja ta till mig nu. Detta är 2007 och jag behöver inte skriva en bok för att berätta det jag vill. Jag behöver inte lägga fram en berättelse med en början och ett slut och däremellan ett antal avsnitt som skall läsas i en följd. Det är tungt att berätta på det sättet, inte bara för mig utan för läsaren också. Det är inte det enda sättet att berätta på och kanske inte det bästa heller, åtminstone inte på en blogg.

Att skriva en bok. Det är som att säga att nu är det sagt. Nu är jag klar med min berättelse. Men kanske är det inte den sortens bok som jag håller på med? I alla fall har jag börjat om flera gånger. Jag märker att jag börjar tänka på ett annat sätt och så ändrar jag i uppläggningen också. Efter psykosen har mina inre förändringar varit så stora och snabba att jag helt enkelt inte hinner med. Så kanske är det ett slags livsbok som jag håller på med? Jag tror att jag skriver en bok, men egentligen försöker jag väl uttrycka en livssyn som hela tiden förändrar sig...

Om det är på det sättet, då behöver jag hitta ett annat tillvägagångssätt. Att blogga är nog inte det sämsta. En blogg är en ström av medvetande, läste jag någonstans. Något föränderligt, precis som min livsbok. Jag börjar kanske förstå att jag tror för mycket på ordning och reda. En bibliotekaries typiska felsteg, no doubt. Jag gör gärna upp strukturer, men är inte alls så pigg på att sätta mig in i andras. Nejdå. Det är så kvävande, tycker jag. Är det inte så att man helst snappar upp en halv mening - och sedan bygger vidare själv? Det är kreativt.

Så jag tänker mig att jag skulle kunna blanda ihop allt. Tankar som tankar. Om Berthold och jobbet, om krämpor och naturupplevelser, om barn och erotik, allt i en enda röra. Kanske skulle jag tycka om att ha det på det sättet. Jag skulle få skriva om det som jag tänker och känner just för stunden. En ström av medvetande.

Kanske skulle jag känna mig lättare då? Inget ansvar. Vad ni gör av det jag skriver, det är inte mitt problem. Det är ert skapande! Låter det inte som ett ganska lättsamt och ändå skapande år 2007...?

Andra bloggar om: bloggande, bok, böcker, medvetandeström, skrivande, strukturer

Mansdrömmar

Jag ser på mina små hjältar på spelkartan. Det blev bara män idag, av någon anledning. Manliga män. Om jag bara kunde ge dem livet också, inte bara rida runt med dem i spelet. Det suger i magen eller kanske något längre ner. Ibland blir min längtan större, när jag känner mig svag. Jag längtar efter manlighet, men kanske inte sex, inte på männens(?) sätt i alla fall. Så vad är det jag längtar efter?

Jag försöker tänka mig det. Om jag hade en man här, så skulle han vara stark och varm och ha en självkänsla som få. Jag skulle inte kunna såra honom och få honom ur balans. Han skulle bara skratta och fråga mig vad jag nu håller på med. Men hans säkerhet skulle inte bottna i att han inte behöver mig. Nej, han skulle vilja ha mig, mer än något annat. Han skulle älska mig lidelsefullt och osvikligt.

Om jag hade en sådan man, då skulle jag kanske vilja ge mig till honom, förlora mig i honom, på alla möjliga vis. Men är det egentligen en man som jag söker...? Är det någonsin män och kvinnor som vi söker...?

Här är några av mina hjältar idag. Skrovliga naturvarelser, med bark istället för hud...!

ochoch

Andra bloggar om: carulmare, datorspel, erotik, Heroes IV, hjältar, livet, kvinnor, män