I morse vaknade jag upp med en dröm. Särskilt en bild i drömmen gjorde intryck på mig, det var när den blå pojken kröp ner i min säng. Jag är inte säker på vad drömmen handlade om, det kan vara flera saker. Att vara annorlunda. Att sluta vara barn. Att ha fantasi och sedan börja skämmas för det...
Den blå pojken
Så jag tyckte om honom.
Han var så rolig, så påhittig. Med honom hände det fantastiska saker. Alla bara stod och gapade.
Fast ibland var han jobbig. Man vill ju vara ifred också, inte bara ha uppmärksamhet. Men inte han, jämt skulle han göra sig så märkvärdig.
Sedan var det inte roligt längre, inte det minsta. Jag började känna mig pinsam i hans sällskap och ville dra mig undan, men han verkade inte förstå. Fortsatte bara att hänga efter mig.
Han var väl helt enkelt för annorlunda? En dag tog han sig rentav för att krypa ner i min säng! Ta hand om mig, sade han och drog täcket över huvudet. Han nästan grät, när han sade det.
Så ömkligt... Men så kan man väl inte bete sig? Jag sade till honom att ge sig av - och det gjorde han. Faktiskt har jag inte sett till honom sedan dess.
Inte en enda gång under alla dessa år.
Jag undrar... tänker han aldrig komma tillbaka?
Har han inte saknat mig?
Min dikt handlar inte om Antoine de Saint-Exupérys lille prins... men kanske är det ändå en av de mest passande bilder jag kan hitta?
Andra bloggar om: dikter, prosadikter, drömmar, blå, pojke, fantasi, skam, barn, vuxen
I nattens teater spelar vi själva alla rollerna, sägs det... :-)
SvaraRaderaVad är det hos dig själv som du jagade iväg men nu längtar efter?
qi, olegitimerad drömtydare... ;-)
Ja, så är det väl, med rollbesättningen.
SvaraRaderaI övrigt kan det hända att jag dramatiserade denhär drömmen lite för mycket. Slutet fanns ju inte alls med i drömmen... Där fanns däremot en känsla av ömhet, kanske rentav ett välkomnande. Kanske var det så att jag stod där och tittade på något som hade hänt förut... då jag hade jagat bort den blå pojken. I alla fall var det inte någon känsla av slutgiltighet, att jag skulle ha förlorat något helt.
Men det mesta av drömmen har ju blåst iväg, inte lätt att säga något mera. Jag tror att den blå pojken står för det barnsliga, barnets sätt att vara, den frihet som det innebär. Att vara närvarande i stunden, att inte vara uppbunden av någon plan. Också att inte vara så medveten om sig själv, att inte vara så säker på vad man kan och inte kan och därför våga kasta sig ut i äventyr... Någonting sådant. Kanske. :)
Tack, Qi, för att du ville ge mig en tolkning! Den hjälpte mig att bli medveten om att det fanns en skillnad mellan min dramatisering och min känsla för drömmen.
Det är spännande med drömmar! Jag skriver ner dem jag minns direkt i en liten "drömbok" jag har. Ibland kan jag se ett mönster.
SvaraRaderaOch de ger ju både kunskap om en själv och det dolda eller gömda inre livet...
Du skriver att du skapat slutet sjölv när du skriver ner om drömmen - kanske är det så man kan (ska?) göra, en form av egenterapi.
För övrigt är 'Lille Prinsen' en stor favorit.
Inkan: har du drömboken vid sängen då?
SvaraRaderaJag har också haft tider då jag antecknar, men nu är det inte så ofta. Det har blivit lite så att jag prioriterar att få sova... :)
Men drömmar kan vara både vackra och intressanta. Visst är det bara man själv som talar, men vilket språk man har om natten! Alla färger, alla symboler.
Jag tycker om drömmar för att de är så poetiska... fast jag skulle inte vilja gå så långt som till att säga att drömmarna har rätt och mitt vakna jag fel. Det händer faktiskt att jag 'rättar till' drömmar, när jag har vaknat upp: Nej, riktigt sådär vill jag inte ha det med mig själv.
Fast denhär drömmen hade en bra känsla... även om jag kanske inte riktigt fick med den i dikten. Lusten att skapa en berättelse tog visst över. :)
Fast det är klart att det finns en sorg i att bli vuxen... att jag saknar att vara barn. Men lite barnslighet hoppas jag ju ändå att jag har kvar!
Tack för dina tankar, Inkan. Lille Prinsen är en favorit för mig också.