På ytan är det inte mycket som händer hemma hos familjen Brontë. I ett rum sitter pappan och funderar, i ett annat rum sitter hans fyra barn, med sina tankar.
Barnen ritar kartor och bygger länder, befolkar dem med personer, karaktärer. Medan de fantiserar, blir de skickliga skribenter. Man måste ju skriva upp det man tänker för att kunna komma ihåg det. Så är det inte bara med barnens fantasivärld utan med alla kulturer. Utan anteckningar skulle man få börja på nytt hela tiden.
Men det är verkligen ett speciellt hem. Barnen växer upp bara med sin pappa, prästen... som verkar vara av den filosofiska sorten. Ganska frisinnad, men också lite avlägsen. Jag tänker mig att han är mycket fäst vid sina barn, men ändå håller han sig mest för sig själv, uppe på sitt rum. Så skulle det ju vara med pappor på den tiden.Där sitter han och skriver sina predikningar, försjunken i tankar om Gud och livet… medan barnen får sysselsätta sig själva, med sin fantasivärld.
Om man vill, skulle man kanske kunna säga att dethär är ett fantiserande hem... var och en med sina fantasier.
Ett speciellt hem, kanske för speciellt? Idag skulle vi kanske komma fram till att barnen Brontë är alldeles för mycket ensamma, att de blir försummade, att de måste omhändertas? Jag är inte säker på att vi är mindre trångsynta nu än då, det går ju inte att se klart på sin egen tid. Man vet ju aldrig hur det kommer att gå. Ingen visste att tre av dehär barnen skulle bli berömda författare, att deras verk skulle räknas som litterära klassiker.
Man kan fråga sig om de faktiskt skulle ha kunnat bli så berömda, om de hade vuxit upp i ett vanligt hem?
Och eftersom jag nu riktigt har kommit igång: Hur mycket lidande är en stor talang värd egentligen? Mera än en liten talang??
Säkert kan man säga att barnen Brontë var missanpassade. Jag tror inte att någon av dem egentligen ville ge sig ut i livet, inte lämna sitt trygga hem - eller den fascinerande inre värld som de hade byggt upp åt sig. Jag menar, också jag har levt mycket i mina fantasier, men här är det fråga om fyra barn som fantiserade tillsammans. Deras skapelser måste ha haft en stark känsla av verklighet.
Bara Charlotte gifte sig, till sist. Jag tänker mig att hon var den mest praktiska av de fyra syskonen, den som ändå hade en viss hand med det vardagliga livet och samhället. Säkert skulle det ha varit en lättnad för hela familjen, om det var hon som hade fötts till pojke.
För det var ju Branwell, sonen, som det gick mest illa för. Flickorna fick vara ifred med sina fantasier och sitt skrivande, pappan verkar ju inte ens vilja ha dem bortgifta...! Men Branwell skulle göra karriär, det var vad både pappan och han själv förväntade sig.
Men han orkade bara inte. Kanske blev det ett för stort avstånd mellan vad han hade drömt tillsammans med sina systrar och vad han verkligen kunde åstadkomma. Han var liksom dömd att alltid bli besviken.
The Brontes of Haworth (Miller, 1973)
Les soeurs Brontë (Téchiné, 1979)
The Brontë Family (Wikipedia-länkar)
Andra bloggar om: fantasier, fantasivärldar, drömmar, barndom, Brontë, missanpassning, talang, besvikelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar