Jag tittade på mina grannar som höll på med sin gräsmatta.
Med kratta och spade jämnade de till jorden, sedan skulle de förstås så, slänga ut gräsfröna. Själv satt jag på balkongen och undrade lite om de fann sitt arbete meningsfullt, dvs värt mödan.
I nästa ögonblick kom jag fram till att det troligaste var att de inte hade ställt sig frågan. De ville väl ha en gräsmatta som alla andra. Men om de skulle ha problematiserat saken, vilka svar hade de då kommit fram till? Vad är en gräsmatta värd egentligen?
Plötsligt kände jag mig normal. Om mina grannar inte behöver ställa sådana frågor, så varför skulle jag? Då är det kanske okej att jag lägger fram mina ord och bilder utan att fråga mig själv om det är en meningsfull sysselsättning?
Kanske skall man inte stanna upp vid frågan om mening… eller också skall man bara göra det lite lagom, och sedan skynda vidare? För att inte fastna där.
Någon har sagt: Det gäller att älska livet mer än meningen.
Andra bloggar om: gräsmatta, arbete, värde, mening, liv
Jag tänker så här ungefär: att det är lika bra att göra det man vill, för mening det får sysslor mest ändå i efterhand. Då först kan man ju se vart de leder och man vet inget förrens det är för sent.
SvaraRaderaUlrika: Mm. Det var en konstig tanke, egentligen. Så länge som man vill något, har man kanske inte så stora problem med meningen? Man bara jobbar på. Det är väl i de ensamma händelselösa trötta stunderna, som man börjar fundera på vad allt har för betydelse.
SvaraRaderaÄndå kände jag en slags lättnad, när jag fick denhär tanken. En tillit kanske?
Du har rätt i att man ser bättre i efterhand.