Jag har haft så många tankar den senaste tiden. Bra tankar, tror jag, mestadels. Men till sist blev jag ändå stressad, började sova mindre. Blev nervig.
Första maj blev därför en ganska märklig dag. Hög himmel, hög känsla… och allt jag såg på var så underbart vackert. Förfärligt vackert. Det var svårt att komma över att batteriet på kameran tog slut. Jag satte mig i en gunga i ett hörn av den ännu tomma campingplatsen… och såg och såg, i timmar.
Till höger hade jag en mycket ljusstark bild. Vassen var ljusgul, fjolårsgräset på marken hade en lite mörkare ton. Björkstammar lyste vita mot en molnfri himmel. Men den var nästan också vit, så starkt var ljuset denhär dagen.
Till vänster hade jag skogen. Barrskog, mörkt grön, men med inslag av lila. Det var björkarna, deras ännu kala grenverk. Där dröjde mina ögon länge. De ljust lila ‘fickorna’ instoppade i det mörka gröna… och så den mörka jorden. Åkrarna som skiftar i brunt och svart… och lila igen! Färgskalan var verkligen fascinerande.
Men det var för mycket. Till sist visste jag inte åt vilket håll jag skulle se. Det sköna fanns överallt, det lockade och slet i mig.
Ilskan kom som vanligt till min hjälp. Fuck you! sade jag och visade fingret. Don’t even think to touch me!
Och så gick jag hem och drog för gardinerna.
Andra bloggar om: första maj, skönhet, nerver, ilska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar