Egna behov och andras

Tänker fortfarande lite på de båda flickorna…

På söndagkvällen, när jag cyklade hem från stan, blev jag hejdad av två okända flickor… som frågade om de fick komma hem till mig och sova. Det var faktiskt det första de sade, utan någon som helst inledning.

Jag började förstås fråga ut dem. Det visade sig att de var från en stad längre inåt landet, Seinäjoki, och femton resp. sjutton år gamla. De hade fem euro på fickan och visste som sagt inte var de skulle övernatta.

Men jag ville inte. Jag kunde inte tänka mig att tillbringa kvällen och natten och kanske följande dag tillsammans med dehär flickorna. Hur skulle de förresten ta sig hem på måndagen? De skulle ju inte ha mera pengar då.

Flickorna var okända, finskspråkiga… och dessutom så litade jag inte riktigt på den äldre av dem. Hon var lite aggressiv, försökte spela på min ansvarskänsla, få det till att jag måste låta dem övernatta: Det skulle ju inte vara så bra om vi måste övernatta i en park, eller hur?

Nä, det skulle det inte… men jag ville nog helst hitta ett tredje alternativ. Hur mycket pengar var jag villig att lägga ut? Femtio euro, kom jag fram till, det kunde jag ha råd med… men det skulle inte ha räckt. Inte till ett vandrarhem, inte till en taxi till Seinäjoki.

Dessutom verkade det som om de inte ville resa hem, inte genast. Hur var det den äldre flickan uttryckte det? Det var inte läge att komma hem just nu.

Hon uttryckte sig förresten så svävande om var hon bodde att jag kom på tanken att det kanske var på ett skolhem. Men jag frågade inte. Den yngre flickan menade att hennes föräldrar kanske kunde vara på sommarstugan.

Kanske kunde man få polisen att hjälpa till? funderade jag. Eller någon på sjukhuset? Men det ville de förstås inte.

Vad skall vi göra då? frågade de ännu en gång. Det var när jag hade gjort ett uppehåll med mina frågor och bara stod där, handfallen, och inte ville.

Jag vet inte! utbrast jag. I det skedet var jag till och med lite arg: Men varför skulle ni komma hit då, utan pengar och allt?!

Båda flickorna log, det var ett erkännande. De visste mycket väl att det inte var mitt fel att de befann sig i Vasa utan pengar. Nu hade vi en äkta kontakt helt plötsligt.

Vi gick igenom alternativen en gång till, men måste sedan ge upp. Ingen av flickorna försökte fråga om att sova över igen. Jag hade inte sagt nej, inte rakt ut, men ändå tydligt visat hur lite jag tyckte om den idén.

Fast de verkade inte ha tagit illa upp. Innan de gick, försökte de rentav trösta mig: Tack i alla fall… och var inte orolig, vi kommer nog på något.

Men orolig var precis vad jag var. Jag såg länge efter dem, när de gick… och de vände sig också om flera gånger. Frustrerande var det, att inte ha kommit på någon lösning.

Ett par minuter senare kom jag ändå på en sak som jag kunde göra, nämligen att ringa nödcentralen. Så det gjorde jag. Jag berättade om min oro och jourhavande sade att de skulle be att polisen kollade upp de båda flickorna.

Flickorna skulle inte bli glada, det visste jag… men själv kände jag mig ändå lite lugnare.

Tänker på flickorna och undrar hur det gick. Men mest av allt tänker jag kanske på det dilemma som jag (igen) ställdes inför: Hur mycket hänsyn skall jag ta till mig själv och mina behov - och hur mycket till andras?

Hur man väljer beror säkert på vem man är, ens personlighet. En annan mänska skulle kanske ha funnit det självklart att låta flickorna övernatta.

Kanske känner jag mig ändå lite nöjd med att jag lät mig själv vara som jag är…

Andra bloggar om: övernatta, jag, andra, hänsyn, ansvar, behov, dilemma, moral, personlighet