Carulmare-linjen

Lyssnar till Bodil Malmstens Mitt första liv.

Tänker på de senaste dagarnas dramatik och undrar om jag skulle kunna göra en Bodil-historia av det. Hur skulle dehär händelserna se ut med mera humor och avstånd? Tror inte jag skall försöka mig på det… ännu.

Bodil Malmsten tycks verkligen känna att livet är en gåva.

Jag tror jag håller med henne i fråga om självmord. Mitt liv är egentligen inte mitt. Tar jag mitt liv, tar jag det från alla andra också. Jag tar något ifrån dem som de hade haft förut. En del av dem får en verkligt svår erfarenhet.

Fast jag kan nog inte se dethär som något absolut. Egentligen går det inte att leva utan att påverka andra mänskor, på gott och på ont. Inget av vad jag gör är bara mitt. Tankar, ord och gärningar går ut från mig och sprider sig som ringar på en vattenyta. Detsamma gäller förstås alla andra. Tankar, ord och gärningar sprider sig som ringer på en vattenyta, möts och mäter sina krafter mot varandra på livets hav.

Men tillbaka till livets gåva. Jag är så glad för att jag lever, säger Bodil Malmsten och verkar mena det. Hon vill inte hellre vara död!

Dethär måste jag vrida och vända på.

Det är klart. Jag skulle nog kämpa emot, om jag kom i livsfara. Det är inget fel på mitt adrenalin, märkte jag alldeles nyss. När adrenalinet rinner till, blir jag fem meter hög och mäktig som en gud. Jag är verkligen beredd att kämpa för mitt liv.

Men är det detsamma som att se livet som en gåva… det är det väl inte?

Att se livet som en gåva… det är kanske som att se det som en möjlighet… och inte som en omöjlighet. Inte som en samling omöjliga villkor… som man dagligen bör utgjuta sin ilska över, bara av princip.

Med ens ser jag mig själv uppe i himmelen, det är innan jag föddes. Jag sitter med en stor bok i famnen, bläddrar i den. På pärmen står det Utbildningar, från A till Ö. Jag tittar på utbildningarna under C, läser lite om dem. Det som står under Carulmare får mig att stanna upp, något inom mig ger gensvar. - Jag tror jag skall söka till Carulmare-linjen, säger jag högt. En röst svarar: – Det är en ganska svår utbildning, men du kan klara det. Jag tror att du har förutsättningar både för att komma in och för att klara av själva utbildningen. Fast du kommer nog att få lägga manken till.

Jag sökte till Carulmare-linjen och kom in. Jag är där nu. Så nu borde jag ju vara nöjd. Man brukar ju bli glad, när man kämpar och uppnår det man vill… Fast det får ju inte vara för svårt. Tänk om jag bara kom in med nöd och näppe? Tänk om jag tar min examen med sämsta möjliga betyg? Tänk om jag hoppar av och börjar med något annat?

Nej, det sista är inte längre något alternativ, har inte varit det på många år. Jag tror för mycket på Bodil Malmstens tankar om självmord. Mitt liv är inte bara mitt. Jag tror… att det var ett av proven på Carulmare-linjen och att jag faktiskt klarade det, fast kanske inte precis med bravur.

Andra bloggar om: carulmare, livet, gåva, självmord, linjer, skolor, utbildningar, bodil malmsten