Curling...

Jag har tänkt lite på curling de senaste veckorna. Kan det verkligen vara så farligt att curla bara lite grann...?

Ämnet är så känsloladdat att jag bestämde mig för att göra en tankekarta. Jag ville inte skriva precis hur jag tänker, det vet jag kanske inte heller... utan bara lyfta fram de ord och begrepp som jag tror är viktiga, när man diskuterar curling.

En upptäckt som jag gjorde är att curling verkar ha en nära anknytning till en annan debatt, den om vårt samhälle är för mycket eller för lite individcentrerat.

Min slutsats blev kanske att det inte är så viktigt om man curlar eller inte curlar. Det viktiga är att man är ärlig mot sig själv. Att man gör det man gör, inte av rädsla för vad grannen skall tycka utan för att det känns bra.

Vill ni se hur jag tänkte? Här har jag mina färgglada knappar

Andra bloggar om: curling, curlingföräldrar, tankekartor, individ, samhälle

Möte!

Hej, medmänska! Tänk vilket möte! Att vi råkar leva i samma tid och på samma plats! Jag kunde ha varit en stenåldersmänska och du kunde ha fötts först om tusen år, kanske på en annan planet. Men så är det inte. Vi lever samtidigt. De korta ögonblick som är våra liv har råkat sammanfalla. Så märkligt. Kan det verkligen vara en tillfällighet?

Ja... bara en tanke idag. Fast en tanke som fick mig att spraka till, av energi. Jag funderade lite på vad som är konst, på konstens anknytning till de stora och obesvarade frågorna om mänskans existens.

Kanske ett slags prosadikt.

Andra bloggar om: möten, tillfälligheter, sammanträffanden, liv, konst, prosadikter,

Snöstorm idag

Den ser så snäll ut, på bilden - lite som en julprydnad. Men det råkade bara bli så, när jag höll på med bilden.

Ljudet kommer närmare sanningen: Iiiiiiii....

Trodde inte att jag hade tur, när jag stretade hem från stan, i motvind... men då hade det ännu inte börjat snöa.

Andra bloggar om: snöstorm, ljud, stjärna

En blågrå dag

Kallt och ruggigt... men ett ganska fint väder för fotografering. Alla bilder fick en stämningsfull blågrå ton.

'Min' holme och den nya bron. Hit brukar jag gå med katterna. Catwalk...



Dethär är på andra sidan holmen. Ett ispussle håller visst på att läggas...


Andra bloggar om: holmar, hav, snö, is, november, mönster, blå, grå

Mjölkkanna

På hemvägen kastade jag en blick in i D-porten och hittade denhär mjölkkannan. Jag har bara lagt på lite sken, minskat på färgens mättnad... och kanske satte jag till lite värme också? Meningen är (ifall det inte syns!) att det skall se lite nostalgiskt ut. Lite overkligt också, kanske.

Så att jag kan få tänka tillbaka.

När jag var liten, fick vi ännu mjölk i mjölkkanna. Jag minns en gång när mjölken hade frusit i kannan och hur den då smakade. Sött och gott, tyckte jag.

Sedan kom mjölkpåsarna. De var gjorda i plast och svarta på insidan. Man behövde ha en skild behållare för att kunna hälla ur dem. Men de var inte alls praktiska, allra minst för barnhänder... och försvann också ganska snabbt.

Sedan kom de förpackningar som vi fortfarande har...

Andra bloggar om: mjölkkannor, blommor, blomsterarrangemang, nostalgi, minnen, mjölk, förpackningar

Flyers

to be someone perfect
or to be someone
or to be

to love someone perfect
or to love someone
or to love

__________

Andra bloggar om: höstlöv, rosa, genomskinliga, ljus, tankar

Trying

to live my life
with some care
and some carelessness

___________
Andra bloggar om: blad, gröna, ljus, skugga, balans, bry sig, försöka

Klok katt

Mina katter är klokare än jag trodde.

Nu har den ena av dem börjat sätta sig framför balkongdörren... när han vill gå ut genom tamburdörren. Han väntar tills jag möter hans blick (det händer ganska fort, eftersom jag sitter och tittar mot balkongdörren, när jag skriver på datorn) och så börjar han gå mot tamburen och ytterdörren och hoppas att jag skall följa efter.

Det är smart, eller hur?

Slutledningsförmåga! Jag vill gå ut genom tamburdörren, men då kan hon inte se mig. Men om jag sätter mig vid den andra utgången? Då kan hon se mig och så kan jag leda henne till dörren. Dessutom verkar det finnas ett slags förståelse av begreppet utgång...

Det är förstås Nos, katten som vill vara ute hela dagarna, som har tänkt ut dethär. Han har en stark motivation för att lära sig sådant som ökar hans möjlighet att gå ut när han vill.

Nos leder mig vid ett annat tillfälle också. Han är inte mycket för närhet, men av någon anledning tycker han om att jag ser på när han äter. Ja, han vill ha bordsgemenskap! Det var kanske en utgångspunkt för dethär andra tankearbetet. Jag kan leda henne!

Andra bloggar om: katter, intelligens, tänkande, gå ut, följa

Blå Tårar

En bok om mobbing och utanförskap, men också om mod och vänskap. En av huvudpersonerna är en flicka... som luktar fisk. Det har gett henne mycket problem i livet.

Historien vänder sig både till vuxna och ungdomar, och kanske mest till dem som har med skolan att göra. Författaren själv är också lärare. Han heter Robert Klåvus och verkar i Västerås.

Läs mera om honom på hans hemsida, om hans passion för skrivande och hans engagemang i elevvården. Här finns också boken Blå Tårar...

Ja, just det. Blå Tårar kan läsas på nätet. De fyra första kapitlen finns redan utsatta.

Andra bloggar om: blå tårar, robert klåvus, böcker, nätböcker, skolvärlden, skolan, läsande, mobbning, utanförskap

Blomprat

Andra bloggar om: blomprat, hängig, november

Lite som jag känner mig...

Någon slags förkylning har jag nog.

Men det gör inte så mycket, det har ändå varit en bra dag.

På morgonen ringde en dam från telefonbolaget och ville ställa allt tillrätta. Det har varit en hel del besvär med att få telefonräkningen att stämma.

Och så har jag fått respons på mina bilder.

Ja... alla är ju inte precis mina, men visst är det roligt när folk tycker om mina editeringar också. Denhär ängeln är nu med i en rysk tidningsartikel om Notre Dame i Reims... och min version av Rodins Kyssen skall få komma in i en diktbok! Jag försökte föreslå denhär istället, som jag själv tycker lite mera om... men den unga italienska poeten ville ha denhär.

Detdär sista var inte idag, utan för kanske två veckor sedan. Men jag skall inte glömma mina egna bilder, idag har jag fått kommentarer på dem också, på Ipernity. Jag har till och med chattat om dem, på engelska, med en vilt främmande holländare!

Rysk. Italiensk. Holländsk. Lite kul är det allt...

Och allt detta har ackompanjerats av katternas 'jag vill in' och 'jag vill ut'... i en sömngångaraktig rytm. Ja, för jag känner mig faktiskt hängig.


Andra bloggar om: förkyld, hängig, blommor, november, respons, bilder, trevligheter

Galenskap... som en tillgång

Jag har tänkt på galenskap de senaste dagarna. Galenskap som en tillgång. Man säger eller gör något som verkar helt galet, men som ändå hjälper en vidare. Det är fråga om oöverlagda handlingar, förstås... för skulle man tänka först, så skulle man nog hejda sig. Såhär kan man väl inte göra? Det är ju inte förnuftigt.

Ett exempel är det som jag sade till denhär djurvännen nyss. Det var ju hur galet som helst, inte ville jag att hon skulle ta min katt till katthuset... Men vad jag egentligen sade är väl: Jag är inte rädd. Jag vill inte vara rädd. Jag vill inte handla utifrån min rädsla.

Sedan så blev jag ju rädd i alla fall. Jag aktade mig i nästan två veckor, försökte uppföra mig så att ingen skulle kunna klandra mig... ända tills galenskapen räddade mig igen. En känsla av 'nu orkar jag inte längre, nu får det gå som det vill' uppfyllde mig - och så började jag göra på mitt eget sätt igen.

Vinsten lät inte vänta på sig. Plötsligt trivdes jag med mina katter igen, kände att vi har det bra tillsammans. Katterna verkade också känna det. Ett lugn spred sig i vårt hem.

Man kan inte vara alla till lags. Man kan inte kontrollera allt som händer.... Igen handlar det kanske om nåd. Nåden att få leva som man vill och kan.

Andra bloggar om: galenskap, tillgång, rädsla, kontroll, nåd

Dendär känslan

när man stiger ut ur en biograf. Själsligen är man fortfarande inne i det som hände på bioduken. Man ser sig förvirrat omkring. Är dethär den verkliga världen? Filmens värld känns ännu mera levande. Man känner kanske en viss yrsel...

Så kände jag mig idag - fast det bara var en bensinstation som jag steg ut ur. Jag hade druckit en kopp kaffe och läst tidningen, utan någon större inlevelse. Faktiskt lade jag ifrån mig tidningen, innan jag hade kommit till sista sidan.

Ändå kändes det som om jag kommit in i en ny värld. Jag stannade upp ett tag, blinkade mot solen och kände luften mot min kind, precis som om det skulle ha varit första gången. Tveksamt satte jag ner foten på asfalten. Skulle den hålla att stå på?

Hmm. Jag är rädd att jag håller på att bli förkyld. Kanske borde jag gå och lägga mig?

Andra bloggar om: känslor, film, verkligt, overkligt, förkyld

En och annan katt

Min svarta katt, min följeslagare i natten... Igår natt, klockan var över ett, var vi ute och gick. Gatorna var tomma och vi gick precis var vi ville, till och med mitt på gatan. Hederligt folk hade gått och lagt sig för länge sedan. Inte en enda bil i sikte. Frihet! Makt! Staden var vår! Jag skrattade högt och vilt... och det tror jag han gjorde också. Fast tyst.

Gud, vad det är lätt med en sådan katt! Han är självständig... och ändå så tillgiven. Ibland funderade han på andra vägval, han såg längtansfullt bort mot stranden... men så bestämde han sig för att följa med mig, att vi skulle få vara tillsammans denhär stunden. Han är ju ändå så mycket ute på egenhand.

Ja, det fungerar, med min svarta katt. Han kan få vara ute nästan som han vill. Han vet ändå var han hör hemma. Det finns en stark känsla av samhörighet mellan oss... fast vi för det mesta gör våra egna saker. När han kommer tillbaka, verkar han vilja berätta för mig. Han 'talar' mycket, denhär katten, och jag lyssnar gärna, i alla fall en liten stund... och mera behöver han ju inte. Vi förstår varandra, bekräftar varandra... och samhörigheten bara växer.

Men med den andra katten kan det krisa till sig. Jag klarar inte av att ge honom den uppmärksamhet han vill ha. När jag försöker, slutar det snart med att jag själv börjar känna mig trängd (var är mitt hem?) och så ger jag upp, mer eller mindre... och katten börjar söka sig till andra mänskor, andra dörrar.

Det får han gärna, i sig är det inget problem... men det kan betyda att jag förlorar honom, att han så småningom hamnar på katthuset. Att han skiljs från sin bror. En kväll ringde... en nitisk djurvän... och undrade om hon inte skulle föra katten dit. Jag hörde ett hot i hennes röst och blev tvärarg. Gör som du vill, fräste jag. Jag tänker inte gräla med dig.

Jag kan inte påstå att det var ett rationellt svar... men hon bytte genast ton, blev mycket vänlig... och undfallande. Säkert ville hon inte ha något mera att göra med en sådan vettvilling...

Jag begrep nog inte ens själv vad jag menade. Ville jag att hon skulle föra katten till katthuset (låter lite som fattighuset, gör det inte?)? Det ville jag väl inte?

Det kan också hända att det handlade om makt. Hon ville kanske att jag skulle bli rädd och börja akta mig för henne (så blev det också, men först senare, när vi hade lagt på) och jag ville inte riktigt finna mig i den rollfördelningen...

Möjligen kan jag också ha menat vad jag sade, på något plan.

De senaste veckorna har jag nämligen försökt att 'sköta mig'. Först följde jag med katten varje gång den ville gå ut, sedan fick den gå ut själv i tio minuter och fick godis varje gång den kom genast, när jag stod i dörren och lockade... Men det fungerade inte i längden. Herr Katt började komma och begära ut sisådär tjugo gånger varje dag... och själv höll jag på att gå upp i limningarna av alla avbrott. Ut och in och in och ut. Vid ett tillfälle blev jag så arg att jag började bete mig lite som Kalle Anka... Har jag sagt det någon gång, att jag identifierar mig med vissa ankor också?

Så nu får kattrackaren vara ute en halvtimme i taget. Kommer den, när jag lockar - så fint! Kommer den inte, så försöker jag igen om en halvtimme... och sedan igen och igen. Om dethär inte fungerar, så tänker jag inte ändra mig. Grannarna får lära sig att kasta ut honom, så att han måste söka sig hemåt. Hem trista hem - ja, det får han lov att acceptera. Jag är bara villig att ändra mig... till en viss gräns.

Och om denhär djurvännen prompt vill föra honom till katthuset - då får det väl bli så. Vem vet? Kanske leder det till att han får ett bättre hem? Han skulle passa i en barnfamilj. Det skall vara mycket action, tycker han.

Andra bloggar om: katter, introvert, extrovert, katthus, djurvänner, nitiskhet