En händelserik dag...

...eller egentligen har jag bara besökt en psykolog...!

Inte min terapeut, men en psykolog på arbetsförmedlingen. En yrkesvägledare... som jag väl kommer att se mera av senare, i något skede. Men jag råkade ändå ha en tid till henne... och det blev ett långt samtal, om sådant som är både känsligt och mycket viktigt... och det är väl därför som jag känner som jag gör, att det har varit en händelserik dag.

Nu sitter jag här och funderar. Skall jag skriva om dethär - och i så fall hur? Jag vill inte halka in i min gamla ’reda ut-vana’, så mycket vet jag. Denhär hösten, när jag vilar så mycket som jag kan, gör jag mitt bästa för att tro att jag inte behöver förbereda mig. När det är dags att tala, kommer jag att veta vad jag skall säga, intalar jag mig själv. Jag försöker ha tillit – till mig själv, till andra mänskor, till livet. Om jag inte har det, då kan min hjärna inte komma till ro.

Så hur skall jag skriva? De senaste dagarna har jag haft en liten, liten... vision. Jag har sett mig själv sitta här i stolen med min bärbara i famnen och det har varit vilsamt att skriva. Idag kan jag lägga ännu en detalj till bilden: När jag börjar skriva, känner jag mig stressad. Huvudet är fullt av röster från dagens samtal. Vad jag sade, vad hon svarade, vad jag sade till det... Och dessutom, mina tankar efteråt. Hon verkade förstå, men hur mycket förstod hon egentligen...? Så känns det innan, men när jag har har skrivit klart, då kommer lugnet. Sådan är min vision. Jag har skrivit så att tankarna kommer till ro.

Så skulle jag vilja skriva, men hur gör man...?

Igen handlar det om tillit, antar jag. Jag behöver inte reda ut, inte förklara mig. Inte imponera heller. Den som har tillit behöver inte göra intryck.

Jag vill skapa ett lugn, hos mig själv - och hos andra. Det är också viktigt. Jag skriver för andra på samma gång som jag skriver för mig själv... Och när jag tänker det, då blir det klart för mig vad jag skall skriva, vad som är viktigt.

Någongång måste du börja söka arbete...

Kommer ni ihåg de orden? Det var ju min psykiater som hade sagt dem, som hade velat påminna mig... om livets realiteter. Nu berättade jag för psykologen... vad han hade sagt och framför allt hur jag hade reagerat på hans ord, vilket tryck de hade skapat inom mig. Det började med en idé, hur jag kanske skulle kunna tjäna lite pengar. Den kom som från ingenstans, jag visste fortfarande inte hur rädd jag var. Det enda jag visste var att jag hade fått en finfin idé... Men jag orkade ju inte ens med min entusiasm, blev bara sömnlös... och snart måste jag använda min viljestyrka till att sätta i backen istället. Fokusera på idéns svagheter. Inte tänka 'uppehälle' utan 'hobby'... nej, mindre än så, någonting helt och hållet betydelselöst. Något som man inte behöver ligga vaken för.

Jag berättade - och psykologen tycktes förstå. Jag behöver inget tryck utifrån, sade jag. Det klarar jag inte. Mitt eget tryck är alldeles tillräckligt. Jag vill bidra, jag vill betyda något. Vem vill inte göra det...?

Vi talade om mycket annat också – andlighet, psykoser, rädslor, självtvivel. Kanske, antagligen, har jag ännu inte hunnit smälta allt som blev sagt, men jag tror dethär var det viktigaste. Att vi talade om ’vill’ och ’måste’. Det känns som om jag har plockat upp något ur en mörk vrå och lagt upp det på bordet, i solskenet... och så kunde vi båda andas ut. Det var inte så farligt som det hade verkat.

solsken en midvinterdag

Andra bloggar om: arbete, blogga, händelserik, lugnande, press, samtal, skriva, sjukskriven, söka arbete, vill och måste