En gång hade jag så många, sade jag. Man. Sex. Barn. Karriär. Konstnärsskap... Men sedan gav jag upp drömmarna, en efter en. Ville jag ha det så?
Det tror jag inte. Det känns inte som om jag skulle ha haft något val... Fast kanske skulle jag inte ha tänkt så mycket. Jag får höra det ibland. Du skulle inte tänka så mycket, Carulmare. Kanske var det på det sättet som jag blev av med mina drömmar. De tålde inte att jag tänkte på dem, att jag tog tag i dem och försökte ta reda på vad de innehöll. När jag gjorde det, då sprack de bara, precis som såpbubblor.
Nu finns det nästan ingenting kvar, utom det andliga. Ville jag ha det så?
Jag vet inte. Så kan jag känna det - ibland. Det andliga är det enda som jag bryr mig om...
Det var väl ungefär så jag uttryckte mig. Min vän lyssnade och så sade han: Men vad är det andliga egentligen? För mig är det inte att lämna bort utan att uppleva, på ett djupare sätt. Kanske är det mest när jag dansar... eller fotograferar, som jag känner mig andlig. Jag kan inte skilja det andliga från det som jag håller på med...
Och jag måste hålla med. Visst känner jag på det sättet också. Visst känner jag mig andlig, när jag skapar. Inte kan jag skilja mitt skrivande från min andlighet...
Sedan började vi tala om något annat, men jag kunde inte släppa dehär tankarna. Det kändes som om jag hade lämnat en dörr öppen, en som borde ha stängts... ja, till mitt tankehus, då. Andra behöver kanske inte få sina tankar att hänga samman... men för mig är det viktigt.
Så vad är andlighet? Varför tror jag att min känsla av tomhet, mina spruckna såpbubblor, har med andlighet att göra?
Är dethär andlighet? Jag tror faktiskt det hör till. Denhär hårdheten, en fokusering som närmar sig galenskap... Den är skrämmande... och jag vet att den finns i mig också.
Som tur är har jag ett motmedel. Jag kan se Tornet, jag är medveten om målet... men jag gör mig ingen brådska. När jag kommer dit, tänker jag göra det som en hel mänska. Jag beskyddar min Minsta, leder henne vid handen. Det är hon som bestämmer takten. Jag tar inte ett enda steg utan henne. Anden vill skynda på, men jag låter mig inte hunsas. Det är min Minsta som bestämmer. På det sättet håller jag skräcken och galenskapen på avstånd. På det sättet blir hårdheten till kärlek.
Jag tror det var därför som jag behövde gå i psykos, för många år sedan. Jag hade för bråttom. Jag lät Anden rusa iväg med mig. Här är jag, sade jag till Tornets väktare. Jag vill också hjälpa till. Visst har jag mina fel, men det gör väl inte så mycket? Säkert är jag inte värre än de flesta andra mänskor. Någon nytta borde jag väl ändå kunna göra?
Men jag hade fel. Jag fick inte komma in i Tornet. Tornet var Guds och änglars hemvist och kraven var skyhöga. Här skulle man vara fullkomlig, något annat dög inte. Så jag blev hemskickad. Änglarna jagade iväg mig, precis som de hade gjort med Adam och Eva...
Men... det var faktiskt en välgärning. Det var kallt däruppe, mycket kallare än på jorden. Gud själv frös... och bestämde sig för att komma ner från sitt elfenbenstorn. Det står ju om det i bibeln: Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son... Han sände sin son till jorden, lät honom bli mänska, lät honom lida. Gud själv blev mänska och på det sättet kom kärleken till jorden... och till mig. På det sättet lärde vi oss medkänsla, Gud och jag. Vi lärde oss att älska den Minsta... eller... vi håller på att lära oss det. Ja, jag säger vi, Gud och jag. För Gud kan aldrig bli större än vad jag är. Det går inte. Han kan bara komma till uttryck genom oss mänskor.
Så... andlighet är att uppleva mera, djupare... men också dethär andra. Ödmjukhet. Medkänsla. En kärlek till det lilla och ofullkomliga. En kärlek som inte låter sig förminskas av klarsyn. Det beror på att den har härdats i Tornets skarpa och avslöjande sken.
Men hur kan jag längta tillbaka? frågar jag mig till sist. Jag skrev ju redan att jag är tacksam för att jag fick lämna Tornet... Hmm. Egentligen tror jag inte att Tornet finns kvar längre. När Gud blev mänska, förändrades allt, både på jorden och däruppe. Tornet har rasat ihop. Det kalla skenet är borta. Guds ögon är varma nu, fulla av medkänsla, och Han finns överallt. Himmel och jord har förenats, med kärlek som enda lag. Detta är det heliga äktenskapet.
Så... vad jag längtar efter är inte Tornet utan kärleken, den som får mig att känna mig trygg. Den som bakbinder Guds händer, tvingar honom att vara snäll...! Kärlek... och sammanhang, det är vad jag längtar efter, mer och mer. Jo, jag behöver förstå också, jag är väl den sortens mänska. När jag ser sammanhangen, då tror jag och då kan jag känna mig trygg.
Och kanske, kanske... är min längtan så stor... att jag offrar, precis som Roland... eller Abraham. Bibelns berättelse om Abraham och Isak finns faktiskt med i Stephen Kings tornböcker. Pojken är din Isak, får Roland höra, om och om igen. Kanske är det därför som jag har gjort som jag har gjort, lämnat bort det ena och det andra. Sådant som har kommit i vägen, som har skymt min sikt. Kanske är det så, men jag vågar inte säga säkert.
Så, kära vän, här är mitt svar. Såhär tänker... eller känner jag... för det andliga just nu. Eller... dethär är i alla fall ett försök att lägga ord på vad jag känner... Fast jag vet inte om jag vågar lägga fram dehär tankarna. Jag är rädd för att låta inbilsk... eller att någon skall tycka att jag är helt från vettet... Fast det är jag ju, i alla fall är min Ande det. Den är faktiskt spritt språngande galen. Man måste ha den i koppel för att den inte skall rusa iväg.
Men min Ande vågar. Det är med den som jag skriver här. Den är vild och ansvarslös, men också storslagen. Den saknar sinne för verklighet och proportioner. Vem skulle behöva det, trallar den, när man inte har någon kropp....!
Dessutom tror jag inte att jag är ensam, säger min Ande. Det finns andra där ute, andra.... vildänder...! fnittrar den, halvt hysterisk.
Jaha, suckar jag. Hör på då, vildänder! Denhär texten är bara för er.
William Blake: When the morning stars sang together, 1820
Andra bloggar om: abraham, andlighet, fantasy, galenskap, gudssyn, Isak, kärlek, offer, psykoser, revolvermän, Roland, Stephen King, torn, vildänder
Wow, vilken häftig text! :-) Tack för att du försöker beskriva din andlighet... jag har ju så svårt för att förstå det där... med andlighet, den som har med Gud att göra. Jag vet inte om jag är, eller har, någon vild-and(e)... men jag läser och försöker förstå ändå.
SvaraRaderaJag tror att drömmar tål att man tänker på dem. Jag tror inte att tänkande, som sådant, påverkar vad det blir av drömmarna... det som spelar roll, är vilka tankar man tänker. När tankarna på någon nivå handlar om "jag kan inte/törs inte/duger inte"... medvetet eller omedvetet, jag tror att det är då som man dödar sina drömmar. Jag tror att uppgivandet, eller dödandet, av drömmarna, kan vara både destruktivt och befriande... kanske t o m samtidigt, jag vet inte säkert. Vad tror du?
Och... i slutänden har du inte andligheten kvar heller...? Eller, du har gjort om den till något annat, något varmare och mindre skoningslöst? Det låter bra att du låter den Minsta få bestämma... och det låter... säkert, som ett fast beslut som du inte kommer att ändra på.
Tack för att du bidrar till nya tankar! :-)
Åh, jag blir alldeles tagen av din text. Vet inte om jag har ord, det är svårt att skriva om det. Jag far själv lätt iväg i anden, den tänker inte på att kroppen inte klarar det samma som den. Många gånger har jag haft svårt att hantera det. På senare tid har jag tänkt på att utmaningen för mig är att leva på jorden, att förankra min ande i verkligheten på något sätt.
SvaraRaderaDet är så svårt att skriva om detta, orden räcker inte till. Precis som du är jag rädd för att verka knasig eller nåt. Jag ser också på något sätt att skapandet och andligheten hänger ihop, men jag vet inte hur.
Kanske jag ska skriva om det själv. Om jag vågar. Det är stort. I vilket fall kommer jag tillbaka och läser igen. Tack för att du skriver om det!
Tack för kommentarerna! Ni förlåter väl att jag är långsam med att svara? Beräkna ett par dagar för leverans! :) Jag behöver ta det långsamt... och också låta dem sjunka in. Också er uppskattning behöver jag låta sjunka in... så jag inte flyger i taket! :)
SvaraRadera*ler*... Ta det så lugnt du behöver, du... och håll Anden i ett stadigt tag, i kopplet... :-)
SvaraRaderaNå, nu skall jag försöka svara lite. Jag har sovit så gott inatt och känner mig lugn och stabil... ganska.:)
SvaraRaderaJag är inte säker på att jag förstår dig helt rätt, Visionary... eller att jag själv kan formulera hur jag tänker och känner, om detdär dödandet av drömmar...
Men om jag försöker såhär: Under psykosen handlade det nog om att inte duga... fast inte på det vanliga sättet, utan på metaplanet. Det är därför det krävs fullkomlighet... eller förlåtelse... för det handlar om att känna sig trygg inför livet och inför döden. Ett alldeles speciellt 'duga'.
Dödandet av drömmarna kom senare... och inte för att jag inte skulle duga, för nu hade jag inte längre så stora krav på mig själv... utan för att jag blev mera medveten om vad de innehöll, på vilket sätt de höll mig fången, på vilket sätt de fick mig att lida... och då gick det märkligt lätt att bli fri... Jag begär inte så mycket längre, inte alls som förr, men ibland känns det ensamt, att inte vilja ha det som andra vill. Du kommer kanske att tänka att jag är inbilsk... men jag drömmer till exempel inte om den ovillkorliga kärleken... för jag lever i den. Ganska långt är det på det sättet. Annars skulle jag nog inte stå ut med det liv jag har.
Tomheten är ett annat problem. Att begära verkar vara det vanliga sättet
att fylla tomheten... och när begären inte är så starka längre, blir det svårt att hålla tomheten på avstånd. Det är kanske där du är, Visionary? Kanske är det därför som du längtar så starkt efter den ovillkorliga kärleken?
Om det tredje stycket, det är precis som du skriver. Jag har gjort om andligheten till något varmare och mindre skoningslöst. I kristendomen talar man om nåd och förlåtelse. Jag gillar det engelska ordet grace. Elegans. Lätthet. Nåd. Tänk att man i engelskan har förstått att använda samma ord för alla tre...!
Miranda, jag återkommer...! Ser fram emot att läsa om dina erfarenheter också! Men som du också inser, får vi ta det lilla lugna...
Det om att "inte duga", under psykosen... menar du att du hade en känsla av att inte ens duga till att få leva? Eller få dö? Jag tänker att "självförtroende" ju handlar om att uppleva att man duger inom ett visst område, t ex att känna att "jag kan laga mat så att det duger", och så oroar man sig inte så mycket för det. Men det du menar, handlar det om att du hade en känsla av att inte duga som människa överhuvudtaget, inte riktigt ha existensberättigande? Har jag förstått dig rätt på den punkten?
SvaraRaderaI ditt ursprungliga inlägg skriver du om drömmarna att du nog inte ville ge upp dem... jag tolkar det som om du menar att det inte var ett aktivt val eller beslut, att ge bort drömmarna. I ditt svar låter det mer som om du tycker att det var något positivt, att ge upp drömmarna... är du ambivalent kring detta, eller är det bara jag som missförstår någonstans? :-)
Såklart tycker jag inte att du är inbilsk som känner att du lever i ovillkorlig kärlek. Det måste ju vara en väldigt skön känsla, som jag verkligen unnar dig. Jag förstår nog inte riktigt vad det innebär, dock... kanske för att jag har ett så konkret förhållningssätt till livet, eller att jag behöver fler ord för att beskriva min känsla av att leva i kärlek... om JAG skulle försöka beskriva hur det är för MIG. Kanske är det så att det som du beskriver som "ovillkorlig kärlek", är ett tillstånd som jag skulle kalla för "acceptans"?
Du skriver: "och när begären inte är så starka längre, blir det svårt att hålla tomheten på avstånd. Det är kanske där du är, Visionary? Kanske är det därför som du längtar så starkt efter den ovillkorliga kärleken?" Det förstår jag inte, kan du utveckla vad du menar? Annars blir det svårt för mig att svara på det...
Jag tror, men vet inte säkert, att du och jag är ganska olika i hur vi upplever värdet av att leva sitt liv oberoende eller beroende av andra. Jag uppfattar att det finns människor som försöker undvika sin existensiella ångest och sin känsla av ensamhet i tillvaron, genom att fästa alla sina känslor hos en annan människa, dvs genom att "leva för kärleken"... i stället för att se att många av de där egenskaperna som man tillskriver den man är förälskad i, egentligen finns i en själv. Jag tror att man gör så för att ens egen självkänsla är så låg att man inte klarar att tro att man skulle kunna vara en sådan "bra" människa som man tror att föremålet för ens förälskelse är. Det finns alltså en... ohälsosam fixering vid förälskelse, hos en del människor.
Men därifrån är steget väldigt stort till att acceptera att "ingen människa är en ö". Att livet, i alla fall under vissa perioder, är för tungt för att man ska orka bära allt det praktiska och känslomässiga ensam. Jag tycker inte att det innebär en svaghet eller att man har ett sug i sig, bara för att fylla en känsla av tomhet, att man accepterar att livet blir lättare att bära om man kan få dela det med någon som man tycker om och som tycker om en. För mig handlar det inte om begär, utan om praktisk och konkret verklighet. En människa skulle inte ha kunnat bygga en pyramid i Giza - det är en konkret realitet, inte en filosofisk fråga. På motsvarande sätt kan t ex inte en nyförlöst mamma gå ut och jaga för att få mat till sig själv. Det är en realitet att människor behöver varandra. Så ser jag det, och jag vet inte om det var den frågan som du var ute efter...?
Tack för dina tankar, Visionary... När jag svarar, skall jag kanske först säga att jag inte har något tankesystem som jag går efter. När jag skriver något, söker jag i mig själv... utan att tänka på om det går ihop eller inte. Ändå har jag en mycket stark känsla av att det verkligen gör det... Min son brukar klaga på det. En gång, när jag hade försökt förklara något i en halvtimme, sade han plötsligt. Vad du vill säga är ju att det är skillnad på samvete och lag. Varför kunde du inte säga det med detsamma? Men nej, det kunde jag inte. För jag hade bara känt efter, bland mina egna erfarenheter, inte letat arkivet för filosofiska problem...!
SvaraRaderaMen till första frågan. Inte riktigt så. Det handlade mera om trygghet... eller bristen på trygghet. Jag kände mig inte trygg i mitt förhållande till livet och döden, till existensen. För att kunna göra det, tror jag, måste en mänska veta att hon är fullkomlig, att hon inte har brutit mot ett enda av samvetets bud, eller också måste hon tro att hon har förlåtelse... och egentligen finns ju bara det andra alternativet... Nåja, ett tredje alternativ är väl att man är 100% övertygad att medvetandet inte överlever den fysiska döden. Då behöver man inte ställa dehär frågorna. Men det var inte jag. Jag var osäker.
Ett tecken på att något verkligen hände är att min rädsla för döden mer eller mindre försvann... Hur känner du i fråga om döden, Visionary?
Din andra fråga. Ja, hur skall jag få ihop det? :) Det handlade mera om insikter, tror jag... än om aktiva beslut. Jag insåg att dethär leder till dethär... och det är inte riktigt bra... och då började jag göra annorlunda. Men jag sade inte till mig själv: Nu skall jag aldrig göra så igen. Jag lovade ingenting. Det bara blev så. När man verkligen förstår något, inom sig, då är det som om behovet också skulle försvinna.... Men en viss ambivalens finns. Det känns snopet...! Tomt. Konstigt.
Om den ovillkorliga kärleken. Jag har tänkt skriva mera om den, någongång. Acceptans låter inte helt fel... men jag behöver mera tid och utrymme. Igen vill jag känna efter... noga... inom mig själv.
Om tomheten och begären. Du skriver ofta om att du inte orkar tro, inte längre förvänta dig något av livet... Det är det jag avser med tomhetskänsla och att begären har minskat i styrka... Här tror jag den skulle passa bra, dendär diskussionen som jag hade med sonen, fast nu skulle jag inte vilja kalla den samvete och lag... utan andligt tänkande och världsligt tänkande. Att vi har så svårt att förstå varandra, ibland, tror jag kan bero på att vi blandar ihop dehär båda. Jag talar ganska sällan om praktiska frågor, tar dem mera för självklara. Visst behöver vi varandra, jag tar själv emot mycket hjälp... Men när du talar om ovillkorlig kärlek, då tror jag att vi är inne på andens område. Som jag ser det, kan mänskor älska ovillkorligt... bara då och då, kanske oftast i förhållande till sina barn. Man kan leva i ovillkorlig kärlek (som jag upplever att jag gör, ganska långt, mycket längre än förr) men inte utöva den, inte på något varaktigt sätt. Förr eller senare måste vi sätta oss själva i centrum, helt enkelt för att vi har så många oavvisliga behov. För att vi är mänskor... Här har vi också olika definitioner, verkar det som. Ibland skriver du som om ovillkorlig kärlek skulle vara något uppnåeligt.... eller hur?
Jag funderar på att ta upp en sak till, men jag vet inte om jag eller vi klarar av att hålla i så många trådändar.... hur intelligenta vi än är! :) Nåja, det hänger i alla fall lite ihop. Jag hade tänkt kommentera på ditt senaste inlägg, just utifrån dethär med två olika synsätt... men nu får det bli här istället. Du skrev om hur orimligt det kan bli, om man hela tiden måste skylla sig själv. Det är mitt eget fel om jag blir våldtagen, etc. Också här tror jag att man måste skilja på världsliga och andliga synsätt, inte dra slutsatser från det ena till det andra. Ur andlig synvinkel handlar det inte om att ta på sig skulden. Det är en världslig aspekt. Juridisk. Det andliga synsättet handlar inte om skuld utan om möjligheten att komma vidare. Åtminstone ser jag det på det sättet. Om jag blir misshandlad gång på gång, skulle det kanske löna sig att flytta över fokus från misshandlarna till mig själv. Det är fortfarande de som skall straffas, men jag kan ändå fråga mig vad det är i mitt beteende som gör att jag hamnar i sådana situationer. Har jag bara otur eller är det något annat? När jag var ung, var det mycket viktigt för mig att klara mig själv, i alla situationer, och jag sökte upp farliga lägen, bara för att visa mig självständig... och jämlik också. Idag har jag inte det behovet längre.... Jag har upplevt dethär många gånger, på olika områden i livet... och det har väl du också? Man kan se det som att vi som andliga varelser har problemområden som vi arbetar med.
Hur känns dehär tankarna? Är de mycket främmande att läsa?
Vilken intressant text... den var väldigt bra och fängslande.
SvaraRaderaHa det bra!
Jag skriver lite ändå... som sagt, så tror jag att en hel del av mina tankar kring de här områdena, framgår av mitt eget inlägg igår...
SvaraRaderaJag försöker verkligen förstå det du kallar för andlighet, jag förstår att det är en alldeles särskild aspekt på livet för både dig och andra. Jag inser att jag inte gör någon åtskillnad, i mig, mellan min yttre och inre värld... alltså, jag vet såklart att en massa av mina tankar är fantasier på olika sätt och att jag tolkar den verklighet jag ser, men jag känner nog att min kanal mellan inre och yttre, det som jag tror att du kallar för "andlighet" och "världslighet", är så öppen och konsekvent att jag inte behöver hålla isär dem för att känna... sammanhang i livet.
Jag har tänkt på att du använder ord som "förlåtelse", "duglighet", "hårdhet"... jag får ofta känslan av att du tycker att du tar dig för mycket plats, att du gör dig "märkvärdig", att din stolthet är för stor för att du ska kunna få hållas med det... att du liksom känner att du behöver göra avbön. Det känns som om du och jag funderar mycket kring samma saker i livet, men att våra utgångspunkter när vi tittar på livet är nästan rakt motsatta. Jag tror att min utgångspunkt är att... alla vi människor är ofullkomliga, och därför ska vi inte straffas så hårt, vare sig av oss själva eller av andra, när vi inte lyckas perfekt med allt. Visst håller jag med dig om att man bör försöka lära sig att se om det finns mönster som man kan förändra, om det är så att man går på samma slags hårda smällar igen och igen... men risken är stor att man flyttar över ansvaret från förövaren till offret, om man lägger för mycket fokus åt det hållet. Jag tror att människors slumpmässigt "onda", eller egentligen "platstagande", beteende, har större betydelse för om människor far illa i världen, än offrens eventuella valmöjligheter kring att befinna sig i utsatta situationer eller ej... Jag tänker att det enda som man verkligen kan ta ansvar för att styra över, är sitt eget tänkade och handlande. Och med förändrat tänkande kan det hända att man hamnar i färre potentiellt farliga situationer, men... det är inte alls säkert. Det mesta av våldet är godtyckligt, och ansvaret för det ska därför placeras hos den som utför det. Oavsett om den i sin tur förmår förstå eller ta ansvar för vad den gör mot andra eller ej... för det blir helt absurt om man kräver att offret ska kliva ur sin egen hjärna och in i en annans, för att lära sig förutse om den andra kommer att bli fysiskt eller psykiskt våldsam eller ej. Tycker jag.
Jag har också tänkt på att du använder uttrycket "ovillkorlig kärlek", medan jag pratar om "villkorslös kärlek"... och kanske är det helt enkelt bara en skillnad mellan våra språk, vilken valör man lägger in i respektive ord. För mig är det dock väldigt stor skillnad mellan "ovillkorlig" och "villkorslös"... i "ovillkorlig" ryms, för mig, ett krav, en otålighet och någon slags skoningslöshet... medan "villkorslös" är en öppen hand. "Villkorslös" innebär frivillighet, massor av luft och utrymme, frihet, för mig. Gör du en sådan åtskillnad mellan begreppen, eller menar du egentligen samma sak som jag, med den villkorslösa kärleken?
Vill du att vi släpper detta helt, så är det helt okej. Jag tror som sagt att vi inte ska ta ut oss, någon av oss... och jag tror att det kanske inte är meningsfullt att vi hamnar i att försvara våra respektive ståndpunkter, i de fall där vi ser helt olika på saken. Vad tror du?
Tack, Patricia... och välkommen hit! Vad roligt att du tyckte att det var en intressant text.
SvaraRaderaVisionary: Jo, det är sant. Du lade ju fram din syn på den ovillkorliga / villkorslösa kärleken. En öppen hand tycker jag är ett mycket bra uttryck. Jag ser framför mig en öppen hand som tar emot och ger utan att ställa villkor. Men jag ville inte kommentera där. Jag är glad att du har C att tala med. Det verkar som om ni har 'talat in er med varandra' under många år och att det nu finns ett stort förtroende. Så jag ville inte komma in med några resonemang just där.
Det känns som om vi två också har mycket att säga varandra. Det finns en spänning mellan oss som leder till tankeutbyten. Men jag tror att vi skall vara försiktiga, så att vi bygger upp istället för att bryta ner.
En tanke som jag har är att inte debattera så mycket. Hur mycket vi än anstränger oss, så finns vi ändå i våra liv just där vi är... och det behöver vi få göra. När man debatterar, blir det för skarpt på något sätt. Det ligger kanske i debattens natur. Man försvarar de egna synsätten och ifrågasätter den andra personens tankar... och allra helst skulle man väl vilja övertyga och komma till enighet, för det skulle kännas så tryggt... och kanske som en vinst också. Men så vill jag inte att det skall gå till. Sådana här samtal kan nog inte vinnas. De skall vara... villkorslösa, som en öppen hand. Vi kan läsa varandra och ta det vi vill...
Jag följer med spänning det du berättar, du är ju en sådan bra berättare! Ibland skäms jag för att jag tycker att det är spännande, hur det skall gå... men det var inte det jag skulle säga.:) Jag ville komma fram till att det är något visst med romaner. Där är det också en öppen hand. Man har ett tankeutbyte med författaren, men utan att han eller hon vet om det. Kanske har författaren en aning om vad man tänker, men det är inte säkert. Berättelsen är uppdiktad... så författaren behöver inte ens själv veta vad han tänker, det verkar ofta vara det undermedvetna som får en mänska att börja berätta historier. Och själv svarar jag, på ett mer eller mindre medvetet sätt, men utan att gå i närkontakt med författaren. Kanske blir det ett samtal med en god vän... eller ett inlägg på bloggen.... eller kanske till och med en ny roman! Poängen är att jag och författaren inte ifrågasätter varandra på ett direkt sätt. Vi får utvecklas... på ett mjukare sätt, var och en för sig.
Så... nu tänker jag inte försöka reda ut våra skillnader. Kort kan jag väl säga att efter psykosen blev jag mera avvaktande... också i förhållande till mig själv. Det har att göra med att mina psykiska processer är mera medvetna nu. Jag ser fallgroparna och försöker att akta mig... Jag kan känna mig mycket säker på mig själv... och det kan vara skrämmande. Jag är inte bara rädd för vad andra skall tänka... utan för mig själv också. Jag känner att jag är både stor och mycket liten... och min lösning är ju, som jag skrev förut, att inte gå ett enda steg utan den Lilla. Minstan.... Men dethär är nog svårt att förklara. Kanske måste man ha varit i psykos för att kunna förstå?
Men du har säkert rätt i att det skall heta villkorslös kärlek. Det är kanske svårt att tro, men jag läser inte andlig litteratur... och ännu mindre brukar jag använda sådana uttryck i mitt dagliga liv. Men för några år sedan hade jag flera diskussioner på nätet, på engelska och då talade vi om unconditional love... så jag tror att jag helt enkelt har gjort en lite för bokstavlig översättning. Men jag har också en personlig historia som anknyter till dethär ordet, som jag har tänkt berätta... snart. Det kan hända att det finns en poäng i min felsägning. :)
Jo, dethär vill jag nog tillägga: Du har rätt i, Visionary, att mycket självgranskning leder till en stor ansvarsbörda... men du inser väl att en 'godtycklig livssyn', där det mesta händer av en slump, också har stora konsekvenser för ens 'inre klimat'...? Den verkar leda till rädsla, en känsla av utsatthet, det finns inget jag kan göra för att skydda mig, och till en känsla av meningslöshet. Det finns inga sammanhang... Vad är balans... och på vilken filosofisk grund vilar den? Jag misstänker att det inte finns någon sådan grund, bara praktisk erfarenhet. Balans är bra... för att balans är bra. :)
SvaraRaderaJag håller helt med dig, när det gäller både debatterandet och att vi har många beröringspunkter. Att vi ska försöka att inte... gå i clinch med varann. Inte för att någon av oss är en fegis, utan för att vi inte kan få varann att byta infallsvinkel... men jag tror att vi kan lära oss av varandras infallsvinklar. I alla fall känner jag att jag lär mig, får nya tankar, nya lärdomar, på något vis... :-)
SvaraRaderaDet du skriver om romanläsandet som ett slags öppen dialog, fast ensidig, på sätt och vis... det tangerar det vi har pratat om tidigare, om bloggandets likheter och olikheter jämfört med att läsa romaner. Kan det vara så att många människor läser en blogg som om den vore en bok? Och då blir kommenterandet väldigt likt hur de skulle "debattera" inombords, med författaren eller med bokens karaktärer? Kan det vara en förklaring till en del av de irriterade kommentarerna som en del skriver, och som jag tycker är så obegripliga eftersom jag inte förstår varför man vill säga något till en människa som man inte gillar men som inte ens vet att man finns? Kanske tänker de där människorna högt, på något vis... kanske är de inte helt medvetna om att "författaren" beskriver sig själv och sitt riktiga liv, och genom de irriterade kommentarerna dessutom får höra läsarens inre dialog... som egentligen inte var menad att sägas högt? Vad tror du, låter det som en trolig hypotes?
Jag vet inte om man måste ha varit i en psykos för att förstå din beskrivning av att du känner dig både väldigt stor och väldigt liten... men kanske behöver man ha delat upp sin bild av andra, och därmed även sig själv, på något liknande sätt som jag beskrev i mitt inlägg igår, i "onda" eller "goda" karaktärer...? Jag menar, alla människor är såklart både starka och svaga, ibland samtidigt, men oftast i olika omgångar, efter varandra. Kan det vara så att man får svårare för att hantera sin egen svaghet och styrka, om man inte som barn lärde sig att integrera sina bilder av människor (föräldrarna) som både - och, samtidigt? Jag vet inte, gissar bara... Jag tänker på det som Håkan beskrivit som "Lillebror och Storebror", på sin blogg... jag får känslan av att det du beskriver, med din Ande och din Minsta, är något liknande. I vilket fall så tror jag att alla människor har en sida som är driftig, tar för sig, tar initiativ och vågar... och en annan sida som är den lilla sårbara, ibland rädda, den som behöver få bli omhändertagen. Och jag undrar om inte det avgörande för om man upplever dessa sidor nästan som två olika personer hos sig själv, är om man har lyckats lära sig eller ej, som barn, att föräldrar kan vara både onda och goda, men att de ändå är samma människa? Vad tror du...?
Jo, jag förstår att det kan kännas mer tryggt att "hitta på" att man själv är skyldig, när man drabbas av orättvisa kränkningar, än att leva med uppfattningen att det inte finns några system eller samband i det som händer... det måste nästan vara det som är förklaringen till att människor hellre gör sig till hemska och värdelösa, i sina egna världsbilder. Hellre lite förutsägbar skit i de egna hörnen, än ett rent men helt oförutsägbart helvete... ;-) Människan behöver känna sammanhang, som jag skrev om igår... eller, det är mycket mer otryggt att leva utan en känsla av sammanhang. Man behöver vara ganska stark för att orka leva med kaos och oförutsägbarhet - och jag tror att för den som vuxit upp med godtyckligt agerande föräldrar, så blir det helt olidligt att leva med tanken att "onda saker händer mig nu, som vuxen, men helt utan anledning eller mönster, bara av slumpen"... Jag förstår vad du menar, och håller med. Balans är bra! :-)
Visionary: Jag hade gäster igår, bror och brorsbarn ville hälsa på kattifnattarna, som de uttryckte det... så jag har behövt lite extra tid att svara.
SvaraRaderaJo, jag har också stor behållning av det du skriver. Dels handlar det om igenkännande, de frågor som du ställer dig har jag också ställt mig... och det är nog delvis därför som jag känner spänning. Vilka lösningar skall du komma fram till? Men jag får också nya tankar av dig. Det du skrev för ett par dagar sedan, till exempel, om jobbet, fick mig att tänka till. Att man kan komma i ett läge där det inte längre spelar så stor roll hur det går till att man byter arbete - bara man gör det... Fast också här måste man ta Minstan med i beräkningen. Kanske borde jag byta arbete... men orkar jag just nu?
Jag tror nog att det råder en viss förvirring i fråga om hur man skall... uppträda... i bloggvärlden. Bloggar är ju så olika också. Många tänker sig att bloggen skall ha en slags... demokratiserande... funktion. Den skall vara en motvikt till den styrning av tänkandet som kommer 'uppifrån', via etablerade kanaler som tv, tidningar, skolor, etc. Kort sagt att bloggen är till för debatt. Den andra stora gruppen är ju dagboksbloggarna... där man verkligen behöver följa andra regler.... men det är kanske inte så lätt att förstå? Också här uttrycks ju åsikter... och den som bloggar har tryckt på 'publicera'-knappen, för att göra sina tankar kända för världen. Så, jag kastar tillbaka bollen, skulle det inte lika gärna kunna vara bloggarens förvirring som läsarens? Man kan fråga sig, varför man publicerar sina tankar, om man inte vill att de skall få väcka debatt. Svaret är sannolikt att man istället söker stöd, att man behöver medhåll. Men kan man fordra att mänskor bara skall hålla med, när man ger sig i kast med så många viktiga frågor...? Nu uttrycker jag mig bara allmänt, för jag vet inte vad du har fått för anonyma kommentarer. Det finns säkert en gräns här också. Bara det att man skriver anonymt är kanske att gå över gränsen. Dethär blev inte så mycket om romanläsning... men jag tror inte att det är romanläsarna som skriver de värsta kommentarerna. Romanläsare lever sig in i det som händer... och, tror jag, visar därför en större förståelse...
Hm. Kanske skulle du också kunna ta dehär kommentarerna som ett tecken på att du tar upp frågor som engagerar många mänskor...? Och... kanske försöka skriva på ett mera öppet sätt...? Eller... faktiskt göra det till en roman, börja skriva i tredjeperson. Det är faktiskt ett bra sätt att lägga ut sina tankar på. Det ger både läsarna och dig själv mera frihet. Dessutom har du talang för det. :)
Om dethär med uppdelning i god och ond. Såhär tror jag det går till, lite schematiskt: Ett barn vill två saker, dels vara föräldrarna till lags, dels följa sin egen väg. Om föräldrarna inte ger stöd för det som barnet själv vill, så kommer barnet ibland att tänka att det är föräldrarna som är själviska och elaka... och andra gånger att det onda finns hos barnet självt. Denhär uppdelningen finns säkert hos alla, i någon mån... men hos somliga är den starkare, kan bli en viktig orsak till psykisk sjukdom.... Men God och Ond är inte samma uppdelning som Stor och Liten. Den första... klyver mänskan, gör henne till sin egen fiende. Den andra gör henne hel igen... När jag läser dig igen, slår det mig att du kanske ändå tänkte såhär...?
Håhå. Dethär blev långt. Till det sista stycket vill jag bara säga att man behöver inte känna sig hemsk och värdelös bara för att man försöker se sin egen del i det som händer. Gör man på det sättet, tror jag att man är inne i God och Ond-tänkandet. Man kan också välja att ta ansvar och försöka se sin egen del i det som händer helt enkelt för att få ett bättre liv. Ett liv med mera frid och glädje.
Härligt - du väcker flera nya, fräscha tankar i min skalle, med dina funderingar! Jag tackar för det! :-)
SvaraRaderaJag tar saker i den ordning du tar upp dem. Om hur man ska förhålla sig till att byta jobb - helt riktigt, det är en balansgång där man måste lyssna på sin Minsta... för egen del har jag inte alls orken att skapa mig en ny karriär just nu, vilket är vad som kommer att behövas om jag blir uppsagd. Då är det bättre att harva runt på kortare uppdrag inom min verksamhet, uppdrag som sinsemellan är väldigt olika och där jag får utveckla kompetenser som jag haft bara till dels, tidigare. Även om det också egentligen är lite för slitsamt för vad jag klarar, just nu, med dotter-situationen... men. Ibland (för det mesta) händer ju saker i livet som man inte alls eller bara delvis kan styra över själv, och det är väl i de lägena som man får försöka hitta förhållningssätt som gör att det blir mindre jobbigt... om möjligt.
Och jag kan faktiskt verkligen känna att... till slut har en arbetsplats eller -situation blivit så... utsliten, nedskitad med konflikter eller bara allmänt dålig förvaltning av de ledande, att jag tycker synd om dem som måste vara kvar och försöka fortsätta hålla liv i de strukturerna.
Om bloggkulturen... Jag tror att jag egentligen inte har skaffat mig någon genomtänkt bild av vilka drivkrafterna bakom bloggandet är, ifall det finns några generella sådana. Det är klart intressant, det du säger om strävan efter att inte låta "Storebror" (i betydelsen "samhällets ledande krafter") bestämma vad man ska få tycka...
Jag tänker nog så här... att det som jag i första hand har problem med, med en del av kommentarerna som jag får, är bristen på respekt i attityden i det som skrivs. Folk behöver absolut inte tycka som jag, och det är givande för det mesta när folk kommer med andra perspektiv på något som jag har skrivit om. När jag berättar om djupt personliga saker som händer i min familj eller med andra för mig närstående människor, så kan jag tycka att folk borde kunna förstå att de kan ta det lite varligt med vad de har synpunkter på...
Jag tror inte att det är en tillfällighet att de kommentarer som har en otrevlig ton, nästan hundraprocentigt skrivs anonymt. Jag tror att de här människorna vet att de träder över en gräns... att de brister i respekt. Det kan säkert också finnas en del människor som annars kommenterar med namn, men när de har retat upp sig på något jag skrivit så vågar de inte stå för sitt eget sätt att uttrycka sig, gentemot mig... de vet att de inte gör det "schysst".
Egentligen landar nog mitt problem med hur folk uttrycker sig i kommentarer, i "vanligt hyfs". Det handlar om hur man kommunicerar med människor i olika slags sammanhang, inte innehållet i det som man tycker. Ett jättebra exempel på vad jag menar, är Benazir Bhuttos brorsdotter, som har gått ut med att hon sörjer sin älskade faster djupt, samtidigt som hon är lika kritisk mot fasterns politiska aktiviteter som hon var medan fastern levde. Ett underbart exempel på en människa som klarar att skilja mellan sak och person - det gör mig så glad när jag får se den sortens... förebilder, faktiskt! Det jag menar är att de flesta av oss förstår nog egentligen, i våra vardagliga möten med människor, när det passar bra att argumentera med en "politisk", distanserad och generell "ton", och när ett ämne är mer privat och därför bör bemötas mer med medkänsla.
Tack för att du säger att du tycker att jag har någon slags förmåga att... skriva mer i romanform. Visst har jag funderat i de banorna, för fler har sagt det till mig, men... jag är inte säker på att det jag helst vill, är att "frälsa" eller skapa debatt. Jag gillar att kommentera eller reflektera över nya böcker, nya teser, nutidsfenomen... men har nog inget "ämne" som jag brinner så mycket för att jag vill ta bara det och fördjupa mig i. Det är nog lite mitt dilemma, och samtidigt min "gåva" - att jag är så mycket generalist. Nå, det om det. Tack för tips, ändå.
Jag håller verkligen med dig om att Ond och God är något alldeles annat än Stor och Liten. Jag menade att Ond och God, är barnets bild av föräldrarna... inte barnets bild av sig själv, i första hand... kanske i ett senare skede i livet, att barnet börjar tillämpa samma synsätt på sig själv som på föräldrarna i det avseendet.
Förstår jag dig rätt, syftar du på Stor och Liten när du skriver: "Den första... klyver mänskan, gör henne till sin egen fiende. Den andra gör henne hel igen... "? I så fall är det ett intressant synsätt... vill du utveckla ditt perspektiv i den frågan, ifall jag nu har förstått dig rätt? :-)
Jag håller med dig om att det är två helt skilda saker, att försöka se sitt ansvar i sånt som händer, respektive att göra sig värdelös. Jag tror dock att det för de flesta är en oerhört svår balansgång, att se vilka saker som man KAN ta ansvar för själv och försöka förändra, och vilka saker som faktiskt ligger på andras bord... och i den balansgången tror jag att den som inte är oerhört stark i sin självbild och självkänsla, kan gå under av bara sina egna tankar... det är därför som jag tycker att ska vara väldigt försiktiga när vi pratar om ansvar, i de sammanhang där människor har utsatts för psykiskt Och/eller fysiskt våld. Det är en känslig fråga, helt enkelt... tror jag.
Bra! Dethär känns som en fin avslutning på debatten! :)
SvaraRaderaApropå ämnet för romanen, så hade jag tänkt mig att du skulle skriva ungefär som nu... men i tredje person... kanske bara för att skapa ett avstånd mellan dig själv och läsarna. En buffertzon! :) Men det var förstås bara en tanke. Ofta kan man inte välja så mycket hur man skall skriva. 'Flytet' kommer bara på ett visst sätt.
Om klyvandet och helandet. Jag menade att perspektivet God och Ond klyver, för att det är så värdeladdat. Det andra perspektivet, Stor och Liten, är däremot helande. Då har man slutat att förklara och försvara sig och godtar att man är både och, utan att för den skull känna sig värdelös. Nu hårdrar jag förstås igen. Båda perspektiven finns säkert hos alla, men i olika grad... Jag känner att jag är alldeles för kortfattad... och jag är osäker på hur långt jag kan gå med dehär tankarna, skulle behöva känna efter väldigt noga... men du förlåter väl om jag stannar här, just nu?
Håller helt med dig om din slutreplik. Man kan tycka att man vet precis vad som borde hända i andra mänskors liv... men man kan missta sig... och också om man skulle ha rätt, så går det inte att driva på. En mänska är där hon är. Om man försöker dra henne med sig, i koppel, så gör hon som katten, slår klorna i marken och stretar allt vad hon kan. Och det tycker jag hon gör rätt i!! :)
Jaha, då förstår jag vad du menade med klyvandet och helandet, tack för att du klargjorde! :-) Jag håller med dig, orden har så väldigt olika värdeladdningar, och Stor och Liten ger utrymme för en... ömhet, för det mänskliga.
SvaraRaderaJag tror att det ibland kan vara helt rätt att försöka pusha på en människa, i hennes utveckling... när hon verkar ha fastnat i ett tänkande som helt uppenbart inte går framåt. Eller inte rör sig åt något håll överhuvudtaget, utan bara konserverar dåligt mående. Men det är en oerhört vansklig uppgift man tar på sig, när man pushar på... för precis som du säger kan man aldrig veta exakt på vilka punkter man kan driva på så att det leder till en positiv utveckling (efter det första klorna-i-backen-bromsandet! ;-)), och när ens pushande kan få rakt motsatt effekt... och just det där med ansvar och skuld är en otroligt känslig och het potatis som kan springa iväg åt vilket håll som helst (det var nog den konstigaste liknelsen jag har åstadkommit någonsin! ;-))
Ja, tack för bra tankeutbyte, med nya tankar som extra bonus! :-)
WOW!!!
SvaraRaderaVilken text, läste den fast jag knappt hann och skriver lite till var fast jag itne kan.
I'll be back och ta den till mig.
Intressant. Måste läsas igen när jag har tid och ro att fundera själv. Just nu tar jag med mig den nya - och enastående tänkvärda - innebörden av "vildänder".
SvaraRaderaTack, Bless och Tant! Kom gärna igen med tankar, om ni skulle ha lust... Själv har jag lite paus... från Vildanden. Pysslar mest med mina bilder, sätter ut bildlänkar på nätet. Kolla här, den som lyster!
SvaraRadera