En regnig dag. Varken katterna eller jag vill gå ut.
Ändå är det en bra dag. Jag har sovit gott, djupt, länge... och när jag steg upp, var katterna där. Igen rörde de vid mig, väckte de min kärlek, bara genom att vara katter. Jag misstänker att jag kommer att fästa mig vid dehär båda, mycket...
Men det var inte det jag skulle säga. Jag har en liten undran idag, om mönster. Vet ni, jag klarar nästan inte av att följa mönster. Jag kan förstå att det är vilsamt, att det skulle vara bra för mig. Nyttigt. Att inte behöva tänka hela tiden. Men ändå tar det så emot. Tråkigt! skriker det inom mig.
Ta till exempel mitt stickande. Jag har stickat massor med tröjor, framför allt när jag var yngre, men bara två efter mönster. Ni förstår väl vad det innebär? Jag har misslyckats hur många gånger som helst, dragit upp eller helt enkelt slängt bort... för att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig, inne i huvudet. Så mycket bortslösad arbetstid...
Så varför gör jag på det sättet?
Jag har kommit fram till att det handlar om spänning. Fast jag hela tiden talar om att vila, så är det kanske inte för att jag är en så vilsam person. Det är väl snarare för att jag inte är det. Jag säger att jag handarbetar för att få tankarna att lugna sig... men också nu söker jag spänning. Vilka färger? Vilken form? Kommer det att bli som jag har tänkt?
Det är väl därför man skapar, för spänningens skull. Få se om jag kan få min tanke att materialisera sig...
Men varför behöver jag spänning? Vad handlar det om... egentligen?
Jag har några lösa tankar. Kanske kan man tänka på denhär spänningen som ett slags attraktion? Det oskapade längtar till det skapade. Min tanke vill materialisera sig. Död vill bli liv. Jag ser ett par som älskar med varandra. Deras tanke och handling kan bli ett barn. Kanske handlar det om livskraft.
Men om jag har så mycket livskraft... hur kan jag vara så trött? Eller är det just därför?
Eller är det något som jag ännu inte ser...?
Andra bloggar om: carulmare, frågor, livskraft, mönster, skapande, spänning, vila
Innan jag läst hela ditt inlägg tänkte jag just på skapande.
SvaraRaderaFör mig är det en kraft i sig. Behovet av att skapa. Som en röst på något sätt. Har aldrig funderat på varför, mer än möjligtvis om det jag ägnar mitt liv åt är till någon nytta för andra. Fast för min egen del så handlar det nog faktiskt om uttryck, ett behov.
Livskraft... Jag har tänkt på det som det ibland. Eller kanske som ett inre engeagemang. Kanske kan man bli trött av kraften, om den inte hittar rätt väg eller uttryck. Det är något jag funderat på.
Jag är nog lite omöjlig, Miranda. :) Gräver och gräver som en annan mullvad! Visst har jag ett behov av att skapa... men varför har jag det...? Jag tror jämt att det finns något bakom... och det var där jag hittade spänningen: Få se om det går, få se om det går, tamtadamtadam...!:) Den spänningen.
SvaraRaderaMen du talar om en röst? Typiskt för en musiker! :) Jag talar om en inre bild!
Tror att man kan bli trött av den kraften, också om man hittar precis rätt. Inte medan man håller på, då är det bara tamtadamtadam... men efteråt, när man har förbrukat kraften. Känner du igen dig nu...?
Det är intressant! Jag har tänkt så mycket på varför det ofta tar emot så att göra det jag vet att jag mår bra och (i alla fall ibland) blir lycklig av. När jag tänkte på det nu så kan jag känna igen spänningen du beskriver. Kanske man också kan kalla det för nyfikenhet. Kan man göra så här? Hur gör man för att få det så?
SvaraRaderaEn person, som lever på sitt skapande, sa en gång till mig apropå att jag inte var nöjd med en sak, jag tyckte inte att jag lyckats förverkliga min idé. Han sa att jag skulle försöka igen och igen. "Det värsta som kan hända är att du misslyckas igen, men till slut kommer du att lyckas. Jag lovar!"
Det modet har jag inte. Eller jag har i alla fall inte haft det hittills. Det tror jag beror på att jag varit så präglad av prestationen och att det tagit tid att göra mig fri från det.
Men behöver tröttheten vara fel? Jag tänker, om den kommer av skapande? Det är ju ett hårt arbete emellanåt. Jag vet inte om det är samma slags trötthet som du menar, men för mig är det viktigt att det är både inflöde och utflöde. Ofta blir det bara det ena och då tömmer jag ut mina krafter. Själv tänker jag nu att det är viktigt med balansen, att jag också lägger vikt vid de övriga bitar i mitt liv som är viktiga. Äntligen har jag upptäckt vilka de är.
Jag vet vad du menar med att vara bunden till prestationen. Så var det för mig också.... men jag tror det har lättat lite. Kanske har det lättat mycket, till och med. Det skulle kunna vara därför som idéerna ibland... eller ofta... står på kö. Då känns det inte roligt längre, bara som att livet är för kort och kroppen för ynklig... Hur borde man tänka då...?
SvaraRaderaJo, den person som du talar om har kanske rätt... Men det finns också en ödmjukhet i skapandet: Jag kommer att kunna bättre, men dethär är vad jag kan just nu... och våga släppa det ifrån sig, stå för det... Annars blir man lite som som mannen i Camus' roman, filar på samma mening ett helt liv. Man gör sitt bästa... och sedan gör man nya försök, om och om igen.
Jag har fått jobba mycket med dethär... och gör det fortfarande.
Nej, tröttheten är ju naturlig... om man bara kan se det så. Precis som du skriver, så finns det ju också andra bitar i livet som man behöver bry sig om. Rädslan är att man inte hinner med allt. Det ÄR svårt, visst?
Jag slutade också med en bit om balans... eller kanske snarare rörelse... fast sedan tog jag bort den, ville lämna frågan öppen. Men jag skrev något om att det är lätt för oss mänskor att tänka skapande, kraft, liv = bra, men så är det ju inte i naturen. Där är det rörelse. Från liv till död till liv igen. Tröttheten är naturlig, hör till. Det är bara att acceptera...
Nu skrev jag en kommentar till ditt inlägg om andligheten. Kanske jag rör ihop det nu, men det känns som att det hänger ihop med skapandet. Just det där med allt man vill och hur lite man hinner och orkar.
SvaraRaderaJag har tänkt att för mig är inte utmaningen att utveckla andligheten, jag behöver ta hand om den, det är viktigt, men mer behöver jag förankra mig på jorden.
Jag tänker nog som så, att skapandet finns, andligheten finns, jag behöver inte söka dem. Min uppgift i mitt liv är att hitta ett sätt att leva där jag kan vara andlig och skapande, att förankra de båda på jorden.
Det är svårt att förklara och blir kanske flummigt. Kanske är det så att vi människor inte hinner allt vi vill och det är kanske så det ska vara. Det vi gör borde vi ändå göra med kärlek. Jag har inte formulerat det förr, men så vill jag nog tänka själv.
Hur jag talar om det här beror också vilket perspektiv jag har. Nu blev det nog litegrann andens perspektiv, blev så påverkad av din text. Det var så fint skrivet!
Jag tycker det låter bra, det du säger, Miranda. Detdär gäller nog mig också, tror jag. Har man kropp, så behöver man säkerligen en förankring i jorden! :) - Mera verkar jag inte kunna säga idag. Jag börjat på flera olika svar... men alla blir för snäva, får mig att känna mig instängd. Tack för att jag fick veta att du tyckte om min vildand-text!
SvaraRadera