Vet ni vad...

...man vill bygga ett kärnkraftsverk på min tomt, i Sideby, i södra Österbotten, där jag har min sommarstuga... eller mycket mycket nära. Lösa ut mig och andra från våra sommarhem och bygga ett kärnkraftverk istället.

Jag skrev ett längre stycke igår, men det har jag raderat. När jag skulle sova, kom jag på att jag inte vet vad jag känner. Jag tror inte att jag helt kan föreställa mig att inte längre ha denhär stugan. Kanske skulle det bli som när min förra katt blev överkörd, att sorgen kom som en överraskning? Den var så stark och så fysisk, som om jag hade förlorat en bit av mig själv... och kanske är det så det är? Kanske är det därför som jag inte känner så mycket, för att jag ännu inte har mist denhär biten.

Så var det inte, när jag var yngre. Nära släktingar dog, men jag kunde inte känna någon sorg. Kanske var jag mera sluten på den tiden... eller också har man inte så starka känslor i ungdomen.

Men det har diskuterats ganska mycket, dethär kärnkraftverket. Markägare har skrivit på att de inte tänker sälja... och det finns också en protestlista på nätet. Kanske har ni hört något på andra sidan Kvarken också...?

Utsikt från mina klippor, sommaren 2007

Andra bloggar om: Fennovoima, Kilgrund, kärnkraft, kärnkraftverk, Sideby, Skaftung, sommarstugor, Österbotten

Introvert?

Det betyder väl att jag är större på insidan än på utsidan...?

Andra bloggar om: definitioner, introvert

Oj, oj, oj!

Här sitter jag och är sjukskriven och gör precis som jag vill... och ändå känner jag mig så stressad! Det känns som om... alla mina miljoner celler... skulle dra åt varsitt håll. Det finns inte det minsta lugn och ro kvar i denhär kroppen... och ändå är det inte något särskilt som har hänt.

Jo, jag skulle behöva komma mig iväg till gynekologen. Några tusentals celler försöker dra iväg med mig dit... medan några andra tusenden säger åt mig att det är väl inte så bråttom... och du avskyr ju dendär elektriska... förlåt, gynekologiska stolen.

Sedan har vi dedär tusentalen som tycker att jag skall skriva inlägg på carulmare, hålla igång bloggen.... och deras minst lika många motståndare som istället vill att jag skall arbeta med free1000s, min nya sajt. Den som skall göra mig rik, fort... innan sjukskrivningen tar slut...! Jag fick en idé, förstår ni, ännu en förbannad idé...!

Det var något slag... kärlekstrams med den. Vad kan du ge? frågade jag mig. Nu, när jag är sjukskriven, vill jag så gärna ge, känna att jag fortfarande kan bidra... och så kom jag att tänka på mina bilder. Mina egna bilder, men också mina bokmärken, alla konstverk och detaljer av konstverk som jag har sparat på, i många år. Dem skulle väl andra också kunna ha nytta av, särskilt om jag ordnar upp dem... och det borde väl jag kunna, jag som är bibbatant?

Jag skulle ordna bilderna så bra som jag kan... och sätta in lite reklam också (AdSense)... och så, kanske, skulle folk klicka på reklamen ibland, och då skulle jag tjäna lite pengar.... och sedan, småningom, skulle jag kanske få en liten biinkomst... eller kanske ännu mera än så...?? Ibland lät jag tanken skena iväg och såg framför mig hur jag levde enbart på reklaminkomster. Då skulle jag inte behöva vara sjukskriven längre...

Det kändes som ett experiment också... eller, en lek med universum. Kan man göra såhär? frågade jag rätt ut. Skulle inte dethär kunna vara en livsprincip? Man ger det man har... och tar emot det man behöver. För vem vet vad som är värt något, i det kosmiska perspektivet...?

Fast... Kanske är det bara kärlekstrams. Ännu har jag knappt tjänat något alls... och, när jag tänker på det, vet jag inte hur väl AdSense passar in i dethär sammanhanget...

Men det får vara. Jag skall inte tänka mera nu. Sluta stressa och vila hjärnan. Ge och ta? Ta och ge? Den som lever får väl se...

kattstress!
förfärliga matte öppnade inte dörren
utan började fota istället

Andra bloggar om: AdSense, bilder, bokmärken, free1000s, försörjning, kosmos, kärlekstrams, principer, reklam, stress

Vildänder

Jag talade om tomheten. Min känsla av att jag har lämnat bort så mycket, alla förhoppningar som jag hade.

En gång hade jag så många, sade jag. Man. Sex. Barn. Karriär. Konstnärsskap... Men sedan gav jag upp drömmarna, en efter en. Ville jag ha det så?

Det tror jag inte. Det känns inte som om jag skulle ha haft något val... Fast kanske skulle jag inte ha tänkt så mycket. Jag får höra det ibland. Du skulle inte tänka så mycket, Carulmare. Kanske var det på det sättet som jag blev av med mina drömmar. De tålde inte att jag tänkte på dem, att jag tog tag i dem och försökte ta reda på vad de innehöll. När jag gjorde det, då sprack de bara, precis som såpbubblor.

Nu finns det nästan ingenting kvar, utom det andliga. Ville jag ha det så?

Jag vet inte. Så kan jag känna det - ibland. Det andliga är det enda som jag bryr mig om...


Det var väl ungefär så jag uttryckte mig. Min vän lyssnade och så sade han: Men vad är det andliga egentligen? För mig är det inte att lämna bort utan att uppleva, på ett djupare sätt. Kanske är det mest när jag dansar... eller fotograferar, som jag känner mig andlig. Jag kan inte skilja det andliga från det som jag håller på med...

Och jag måste hålla med. Visst känner jag på det sättet också. Visst känner jag mig andlig, när jag skapar. Inte kan jag skilja mitt skrivande från min andlighet...

Sedan började vi tala om något annat, men jag kunde inte släppa dehär tankarna. Det kändes som om jag hade lämnat en dörr öppen, en som borde ha stängts... ja, till mitt tankehus, då. Andra behöver kanske inte få sina tankar att hänga samman... men för mig är det viktigt.

Så vad är andlighet? Varför tror jag att min känsla av tomhet, mina spruckna såpbubblor, har med andlighet att göra?

Igår kväll, innan jag somnade, tog jag mig tid att reda ut tankarna. Jag kom att tänka på Roland, revolvermannen i Stephen Kings tornsaga. Roland verkar hård. Han är beredd att göra vad som helst för att nå fram till Tornet. I ett skede offrar han en ung pojke, en som har tytt sig till honom, en som han säger sig älska. Den pojken offrar han. Men visst tar det på. Efteråt lovar han att aldrig mera göra något sådant... men inom sig är han inte säker. Tornet är så viktigt för honom. Hela hans varelse vill nå fram till Tornet. Den uppgiften är Gud för honom. Det är där han har sin största kärlek. För den är han villig att offra inte bara pojken utan också sig själv. Vad som helst som verkar stå i vägen för hans mål... Men för mänskor som inte har Tornet som mål verkar han hård... ja, skrämmande.

Är dethär andlighet? Jag tror faktiskt det hör till. Denhär hårdheten, en fokusering som närmar sig galenskap... Den är skrämmande... och jag vet att den finns i mig också.

Som tur är har jag ett motmedel. Jag kan se Tornet, jag är medveten om målet... men jag gör mig ingen brådska. När jag kommer dit, tänker jag göra det som en hel mänska. Jag beskyddar min Minsta, leder henne vid handen. Det är hon som bestämmer takten. Jag tar inte ett enda steg utan henne. Anden vill skynda på, men jag låter mig inte hunsas. Det är min Minsta som bestämmer. På det sättet håller jag skräcken och galenskapen på avstånd. På det sättet blir hårdheten till kärlek.

Jag tror det var därför som jag behövde gå i psykos, för många år sedan. Jag hade för bråttom. Jag lät Anden rusa iväg med mig. Här är jag, sade jag till Tornets väktare. Jag vill också hjälpa till. Visst har jag mina fel, men det gör väl inte så mycket? Säkert är jag inte värre än de flesta andra mänskor. Någon nytta borde jag väl ändå kunna göra?

Men jag hade fel. Jag fick inte komma in i Tornet. Tornet var Guds och änglars hemvist och kraven var skyhöga. Här skulle man vara fullkomlig, något annat dög inte. Så jag blev hemskickad. Änglarna jagade iväg mig, precis som de hade gjort med Adam och Eva...

Men... det var faktiskt en välgärning. Det var kallt däruppe, mycket kallare än på jorden. Gud själv frös... och bestämde sig för att komma ner från sitt elfenbenstorn. Det står ju om det i bibeln: Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son... Han sände sin son till jorden, lät honom bli mänska, lät honom lida. Gud själv blev mänska och på det sättet kom kärleken till jorden... och till mig. På det sättet lärde vi oss medkänsla, Gud och jag. Vi lärde oss att älska den Minsta... eller... vi håller på att lära oss det. Ja, jag säger vi, Gud och jag. För Gud kan aldrig bli större än vad jag är. Det går inte. Han kan bara komma till uttryck genom oss mänskor.

Så... andlighet är att uppleva mera, djupare... men också dethär andra. Ödmjukhet. Medkänsla. En kärlek till det lilla och ofullkomliga. En kärlek som inte låter sig förminskas av klarsyn. Det beror på att den har härdats i Tornets skarpa och avslöjande sken.

Men hur kan jag längta tillbaka? frågar jag mig till sist. Jag skrev ju redan att jag är tacksam för att jag fick lämna Tornet... Hmm. Egentligen tror jag inte att Tornet finns kvar längre. När Gud blev mänska, förändrades allt, både på jorden och däruppe. Tornet har rasat ihop. Det kalla skenet är borta. Guds ögon är varma nu, fulla av medkänsla, och Han finns överallt. Himmel och jord har förenats, med kärlek som enda lag. Detta är det heliga äktenskapet.

Så... vad jag längtar efter är inte Tornet utan kärleken, den som får mig att känna mig trygg. Den som bakbinder Guds händer, tvingar honom att vara snäll...! Kärlek... och sammanhang, det är vad jag längtar efter, mer och mer. Jo, jag behöver förstå också, jag är väl den sortens mänska. När jag ser sammanhangen, då tror jag och då kan jag känna mig trygg.

Och kanske, kanske... är min längtan så stor... att jag offrar, precis som Roland... eller Abraham. Bibelns berättelse om Abraham och Isak finns faktiskt med i Stephen Kings tornböcker. Pojken är din Isak, får Roland höra, om och om igen. Kanske är det därför som jag har gjort som jag har gjort, lämnat bort det ena och det andra. Sådant som har kommit i vägen, som har skymt min sikt. Kanske är det så, men jag vågar inte säga säkert.


Så, kära vän, här är mitt svar. Såhär tänker... eller känner jag... för det andliga just nu. Eller... dethär är i alla fall ett försök att lägga ord på vad jag känner... Fast jag vet inte om jag vågar lägga fram dehär tankarna. Jag är rädd för att låta inbilsk... eller att någon skall tycka att jag är helt från vettet... Fast det är jag ju, i alla fall är min Ande det. Den är faktiskt spritt språngande galen. Man måste ha den i koppel för att den inte skall rusa iväg.

Men min Ande vågar. Det är med den som jag skriver här. Den är vild och ansvarslös, men också storslagen. Den saknar sinne för verklighet och proportioner. Vem skulle behöva det, trallar den, när man inte har någon kropp....!

Dessutom tror jag inte att jag är ensam, säger min Ande. Det finns andra där ute, andra.... vildänder...! fnittrar den, halvt hysterisk.

Jaha, suckar jag. Hör på då, vildänder! Denhär texten är bara för er.

William Blake: When the morning stars sang together, 1820

Andra bloggar om: abraham, andlighet, fantasy, galenskap, gudssyn, Isak, kärlek, offer, psykoser, revolvermän, Roland, Stephen King, torn, vildänder

Do you bridle?

The man bridled. Jag har läst det många gånger, utan att riktigt förstå, så denhär gången slog jag upp ordet, i Dictionary.com. Där fanns åtta olika betydelser, men jag förstod att det var den sista som gällde. Mannen drog upp huvudet och in hakan, som i förakt eller vrede, blir det på svenska. Jag fick tänka länge. Ett tag var jag nära att dra slutsatsen att detdär är ett ansiktsuttryck som helt enkelt inte finns hos oss.... Men så kunde jag se det framför mig. Kan ni göra det? Do you bridle... now and then? Och hur skulle man säga det på svenska?

Andra bloggar om: bridle, carulmare, engelska, språk, översättningar

Behovet av spänning

En regnig dag. Varken katterna eller jag vill gå ut.

Ändå är det en bra dag. Jag har sovit gott, djupt, länge... och när jag steg upp, var katterna där. Igen rörde de vid mig, väckte de min kärlek, bara genom att vara katter. Jag misstänker att jag kommer att fästa mig vid dehär båda, mycket...

Men det var inte det jag skulle säga. Jag har en liten undran idag, om mönster. Vet ni, jag klarar nästan inte av att följa mönster. Jag kan förstå att det är vilsamt, att det skulle vara bra för mig. Nyttigt. Att inte behöva tänka hela tiden. Men ändå tar det så emot. Tråkigt! skriker det inom mig.

Ta till exempel mitt stickande. Jag har stickat massor med tröjor, framför allt när jag var yngre, men bara två efter mönster. Ni förstår väl vad det innebär? Jag har misslyckats hur många gånger som helst, dragit upp eller helt enkelt slängt bort... för att resultatet inte blev som jag hade tänkt mig, inne i huvudet. Så mycket bortslösad arbetstid...

Så varför gör jag på det sättet?

Jag har kommit fram till att det handlar om spänning. Fast jag hela tiden talar om att vila, så är det kanske inte för att jag är en så vilsam person. Det är väl snarare för att jag inte är det. Jag säger att jag handarbetar för att få tankarna att lugna sig... men också nu söker jag spänning. Vilka färger? Vilken form? Kommer det att bli som jag har tänkt?

Det är väl därför man skapar, för spänningens skull. Få se om jag kan få min tanke att materialisera sig...

Men varför behöver jag spänning? Vad handlar det om... egentligen?

Jag har några lösa tankar. Kanske kan man tänka på denhär spänningen som ett slags attraktion? Det oskapade längtar till det skapade. Min tanke vill materialisera sig. Död vill bli liv. Jag ser ett par som älskar med varandra. Deras tanke och handling kan bli ett barn. Kanske handlar det om livskraft.

Men om jag har så mycket livskraft... hur kan jag vara så trött? Eller är det just därför?

Eller är det något som jag ännu inte ser...?

Andra bloggar om: carulmare, frågor, livskraft, mönster, skapande, spänning, vila

En händelserik dag...

...eller egentligen har jag bara besökt en psykolog...!

Inte min terapeut, men en psykolog på arbetsförmedlingen. En yrkesvägledare... som jag väl kommer att se mera av senare, i något skede. Men jag råkade ändå ha en tid till henne... och det blev ett långt samtal, om sådant som är både känsligt och mycket viktigt... och det är väl därför som jag känner som jag gör, att det har varit en händelserik dag.

Nu sitter jag här och funderar. Skall jag skriva om dethär - och i så fall hur? Jag vill inte halka in i min gamla ’reda ut-vana’, så mycket vet jag. Denhär hösten, när jag vilar så mycket som jag kan, gör jag mitt bästa för att tro att jag inte behöver förbereda mig. När det är dags att tala, kommer jag att veta vad jag skall säga, intalar jag mig själv. Jag försöker ha tillit – till mig själv, till andra mänskor, till livet. Om jag inte har det, då kan min hjärna inte komma till ro.

Så hur skall jag skriva? De senaste dagarna har jag haft en liten, liten... vision. Jag har sett mig själv sitta här i stolen med min bärbara i famnen och det har varit vilsamt att skriva. Idag kan jag lägga ännu en detalj till bilden: När jag börjar skriva, känner jag mig stressad. Huvudet är fullt av röster från dagens samtal. Vad jag sade, vad hon svarade, vad jag sade till det... Och dessutom, mina tankar efteråt. Hon verkade förstå, men hur mycket förstod hon egentligen...? Så känns det innan, men när jag har har skrivit klart, då kommer lugnet. Sådan är min vision. Jag har skrivit så att tankarna kommer till ro.

Så skulle jag vilja skriva, men hur gör man...?

Igen handlar det om tillit, antar jag. Jag behöver inte reda ut, inte förklara mig. Inte imponera heller. Den som har tillit behöver inte göra intryck.

Jag vill skapa ett lugn, hos mig själv - och hos andra. Det är också viktigt. Jag skriver för andra på samma gång som jag skriver för mig själv... Och när jag tänker det, då blir det klart för mig vad jag skall skriva, vad som är viktigt.

Någongång måste du börja söka arbete...

Kommer ni ihåg de orden? Det var ju min psykiater som hade sagt dem, som hade velat påminna mig... om livets realiteter. Nu berättade jag för psykologen... vad han hade sagt och framför allt hur jag hade reagerat på hans ord, vilket tryck de hade skapat inom mig. Det började med en idé, hur jag kanske skulle kunna tjäna lite pengar. Den kom som från ingenstans, jag visste fortfarande inte hur rädd jag var. Det enda jag visste var att jag hade fått en finfin idé... Men jag orkade ju inte ens med min entusiasm, blev bara sömnlös... och snart måste jag använda min viljestyrka till att sätta i backen istället. Fokusera på idéns svagheter. Inte tänka 'uppehälle' utan 'hobby'... nej, mindre än så, någonting helt och hållet betydelselöst. Något som man inte behöver ligga vaken för.

Jag berättade - och psykologen tycktes förstå. Jag behöver inget tryck utifrån, sade jag. Det klarar jag inte. Mitt eget tryck är alldeles tillräckligt. Jag vill bidra, jag vill betyda något. Vem vill inte göra det...?

Vi talade om mycket annat också – andlighet, psykoser, rädslor, självtvivel. Kanske, antagligen, har jag ännu inte hunnit smälta allt som blev sagt, men jag tror dethär var det viktigaste. Att vi talade om ’vill’ och ’måste’. Det känns som om jag har plockat upp något ur en mörk vrå och lagt upp det på bordet, i solskenet... och så kunde vi båda andas ut. Det var inte så farligt som det hade verkat.

solsken en midvinterdag

Andra bloggar om: arbete, blogga, händelserik, lugnande, press, samtal, skriva, sjukskriven, söka arbete, vill och måste

Glad katt

Jag har insett att katter och stolar har mycket gemensamt.

Medan jag googlade på stolar och katter, insåg jag något annat också. Jag är inte den första som har kommit till samma slutsats. Lite synd, kanske, för ett tag trodde jag nästan att jag var lika fiffig som Picasso (se tjurhuvudet till vänster)...!

Ser man bakåt i tiden, verkar det emellertid mest vara stora katter som snickarna har skådat i sina stolar. Stolar med lejontassar finns det massor av. Har man en sådan stol, tänker jag mig, så känner man sig säkert tryggare. Något av djurets kraft överförs från stolen till den som sitter där. Ännu bättre känns det väl om man också har tillgång till lejonets käft. Det är väl därför som karmstöden på många tronstolar har snidats som lejonkäftar? Om ni försöker störta mig, så bits jag!

Dethär är bara tänkt som en glad katt. En med svansen i vädret.

Stolen heter Black & Tan och är designad av Libby Schrum

Andra bloggar om: collage, katter, stolar, tankekorn