edan blev allt bara mera invecklat. En enkel middag, hade Wiba sagt, men det var just det enkla som gav dem huvudbry. Hariberth och han brukade ju äta i Adalias stora matsal, tillsammans med alla andra. Det var enkelt för dem. Men säkert var det inte så hon hade tänkt sig denhär midagen. Så mycket förstod de ju. Men vad annat hon kunde ha menat med detdär ordet var de inte säkra på. Var det maten som skulle vara enkel – eller var det just detdär att hon bara ville äta med familjen som var det enkla...?eller vad livet har lärt mig...När jag förstod vilken hycklare jag var, var det inte lika roligt att vara det längre...
När jag lade märke till mina tarvliga böjelser, blev livet genast roligare igen...
För några år sedan kom jag själv över en sådan 'tröskel'. Jag skall försöka säga något om hur det gick till. Det var en lugn tid i mitt liv. Inte mycket hände på det yttre planet. Det tror jag faktiskt är en förutsättning. Jag hade ingen annanstans att vända blicken, så jag blev tvungen att se mig själv... Det var inte så roligt. Jag var inte något glatt sällskap. Inte glad. Inte nyfiken. Inte det minsta intresserad. Jag hade en känsla av att jag redan visste allt. Det fanns inget kvar att undersöka. Alla möjligheter var slut. Det enda som återstod var att dö. Det var den enda erfarenhet som jag inte redan hade. Denhär känslan var så stark att jag fick för mig att det faktiskt skulle hända. Fast jag fysiskt sett var helt frisk, började jag läsa allt jag kom över som handlade om döden. Jag försökte förbereda mig...Vad är då kontentan av dethär? På vilket sätt belyser denhär erfarenheten den fria viljans problem? - Jag tycker den visar så tydligt på hur tankar och framför allt värderingar påverkar vår möjlighet att välja. Hur de sätter upp gränser för vad som är möjligt i en viss situation. Om man inte ser dörren, så hur kan man välja att öppna den? En möjlig slutsats skulle kunna vara: Ju mera medvetande, desto mera valfrihet.
Nu dog jag ju inte, men kanske hade jag ändå inte så fel? I efterhand tycker jag att mina känslor ger en ganska bra beskrivning av mitt läge just då. Jag befann mig i ett rum som jag var färdig med. Jag hade undersökt varje vrå av det. Det fanns inget mer att göra där. Jag var utled på detdär rummet och ville nog lämna det, men jag såg ju ingen utväg... Jag ville lämna det, men inte tycker jag att man kan tala om någon fri vilja här. För att kunna välja måste man förstå och det gjorde jag ju inte. Jag trodde ju att jag skulle dö. Att det var därför jag kände som jag kände. Inte kunde jag se något annat rum eller ens dörren till det rummet.
Varför kunde jag inte se någon utväg? Jag tror det beror just på dendär säkerheten som jag hade. Jag var så van vid dethär rummet, kände det så väl. Jag hade mina tankar om allt som fanns i dethär rummet. Om mig själv och alla andra och om inredningen också. Jag hade utvecklat en god smak och visste vad som var bra och vad som var dåligt. Jag hade god översyn också. Ingen kunde lura mig och säga att något fanns i detdär rummet som inte också gjorde det. Jag visste vad som fanns och som inte fanns. Vad som var verkligt. Jag visste allt om dethär rummet - och jag var innerligt trött på det. Jag bara måste komma därifrån. Men det kunde jag inte. All denhär säkerheten som jag hade uppnått, som jag hade haft en sådan nytta av, den blev nu ett hinder. Det var den som gjorde att jag inte kunde se dörren. Inte komma in i det andra rummet. Inte se möjligheten till förnyelse.
Så hur händer det? Hur öppnar man en dörr som man inte ens kan se? En troende skulle säkert säga att det var Gud som gjorde det. Gud ledde mig över tröskeln. Men kanske går det lika bra att säga att jag gjorde det själv, fast på ett omedvetet sätt. Det var jag som kände mig utled och som började förbereda mig på att dö. På ett dimmigt sätt visste jag vad det var fråga om. Men inte tycker jag att man kan tala om en fri vilja. En fri vilja måste väl vara medveten?
Det var ju en chock, detdär. Ett trauma. Att lämna det gamla utan att se någon framtid. Det började med livsleda, men fortsatte med skräck. Igen trodde jag att jag skulle dö - eller kanske bli galen. Väggarna rasade, men jag såg ingen utväg. Golvet smulades sönder under mina fötter och fortfarande visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det tog så länge, innan jag började förstå något...
Jag hoppas att tröskelerfarenheter är unika. Att de bara kan hända en gång under ett mänskoliv. På ett sätt tror jag att det kan förhålla sig så. Det är väl inte möjligt att vara lika oförberedd en gång till? Man blir ju liksom lite misstänksam av sig...
På Petras blogg diskuteras det 'arvssynd', detdär att man som en följd av vad ens föräldrar har gjort mot en själv, kommer att handla på ett visst sätt mot sina barn. Jag försökte med att tänka tvärtom, att vi för vidare också det positiva som våra föräldrar har gjort mot oss... Det är väl inte så mycket att säga om det. Bara att det väl inte borde heta arvssynd utan kanske arvsförtjänst eller något i den stilen.
Men där ingick också tanken att vi alla kanske gör vårt bästa, utifrån det arv som vi har fått med oss (vår unika kombination av arv- och miljöfaktorer). Den tanken leder ju snabbt vidare till den fria viljans problem. Måste vi handla på ett visst sätt, med just vår speciella kombination av arv- och miljöfaktorer? Kan vi inte ändra på villkoren?
Jag vet inte så mycket om vad filosoferna säger om den fria viljans problem. Det är inte heller på det sättet som jag vill behandla denhär frågan. Numera försöker jag medvetet att inte läsa på, att inte förvirra mig själv med för mycket information. Att försöka känna mig fram istället. Vad har jag själv för erfarenhet av denhär frågan? Vilka är mina inre svar?
Men tillbaka till sak: Det verkar bli både ja och nej.
Ja, till att förändring är möjlig. Vad skulle jag annat kunna säga? Jag har ju själv upplevt det, Sett hur somliga av mina mönster har försvunnit. Sett hur mönstren inom vår familj har ändrats. Blivit fri och utanför... Jag hade inte tänkt skriva detdär sista, men jag tror att det kan vara viktigt.
Fri och utanför. Både lättnad och... sorg. Det verkar handla om att ta ett steg tillbaka. Att sluta upp att vara med. En asocial handling, på sätt och vis. Räkna inte med mig längre. Jag deltar inte längre i dethär mönstret. Jag tror att mycket av min nedstämdhet de senaste åren har med dethär utanförskapet att göra. Att mina bindningar till mina närmaste har blivit svagare. Jag betyder mindre för dem, de för mig. Ibland har jag en känsla av att jag svävar fritt, i luften. Det finns en dragning tillbaka också. Till gemenskapen, på gott och ont. Ja, det är något gott som man ger upp också. Inte bara känslan av... tillhörighet utan kanske en moralisk vinst också. Misshandlad, javisst, men jag tänker minsann inte göra på samma sätt. Jag är bättre... Ibland har jag en känsla av att det är våra mönster som håller ihop hela världen, på gott och ont. Att den väg som jag verkar gå leder till upplösning. Upplösning av individ, av samhälle...
Nej, nu går jag för långt. Inte var det dethär jag hade tänkt skriva. Inte riktigt... Var inte oroliga, vänner. Säkert har vi mönster kvar så att det räcker och blir över. Domedagen är ännu inte här, haha... Kanske är jag inte ens på rätt spår? Det skulle kunna vara tvärtom också. Att det var nedstämdheten som kom först, som gav upphov till dehär tankarna och känslorna...
Du måste vara modig. Är du inte modig, då är du inte min älskare.
Min älskare. Du vet ditt värde. Du har kämpat och nästan förlorat. Du är ärrad och märkt av striden. Men du vet vem du är. Du vet vad du kan. Inget kan ändra på det. Inga hårda ord. Ingenting.
Min älskare. Du känner livet och du känner döden. Du känner rädslan också, men den gör dig inte svag. För du har blod i dina ådror och eld i dina höfter. Du har lärt dig att kämpa och lärt dig att leva. Du flyr inte längre.
Min älskare. Du är en krigare. Du är en av de bästa. Du vågar möta vem som helst - till och med mig. Du är inte rädd för att såra, för du litar på mig. Du vet mitt värde. Du vet att jag vet mitt värde. Därför är du modig. Därför stannar du och slåss.
Min älskare. Du är inte något barn och jag är inte din mor. Jo, ibland kan det vara på det sättet. Jag tar ditt huvud i mitt knä och stryker dig sakta över håret. Talar lugnande till dig... Men aldrig, aldrig när vi älskar!
Min älskare. När det brinner, ut med barnen! Du och jag skall vara kvar ett tag. Du i mig och jag i dig. Brinnande.
Min älskare. Du måste vara modig. Är du inte modig, då är du inte min älskare.
edan i hallen väntade nästa överraskning. Också en kvinna, men inte okänd. Många år hade gått sedan sist, men visst kände han igen henne. Hur skulle han någonsin kunna glömma henne?
är han kom till baka från jakten, stod det fullt med vagnar på gården. Rådsmöte, kom han ihåg. Igen var det dags för det. Nå, han behövde inte låta sig störas. Rådets herrar och enstaka damer rörde sig mest i den andra flygeln, långt borta från hans egna kvarter. Han behövde inte ens hälsa på dem.
Så var det väl i våras också, med detdär långa samtalet. När Hariberth hade sin stora utfrågning med honom. Det var Hariberth som piskade på. Det var han som styrde deras samtal, som visste - eller trodde sig veta - vart de var på väg.
