Andra bloggar om: blåbär, vändag, valentin, valentina, vändagskort

Lama i Jakobstad

Lilla Jakobstad skall få besök av en tibetansk lama, vid namn Lakha Lama, den 19-21 februari.

För er som bor nära och tycker att dethär låter intressant, se mera uppgifter om tilldragelsen. Kort sagt skall han berätta om sitt liv och och diskutera temata som stress och förväntningar.

Ni andra vill kanske läsa vad min bror skriver om Lakha Lama?

Han var nämligen med, när Lakha Lama besökte klosterbyn Mundpud i Indien för något år sedan. Plötsligt var Lakha inte längre en dansk familjefar utan andlig ledare för hundratusen tibetaner.

Fast… Lakha Lama har brutit sin munklöften. Han har aldrig känt sig bekväm med lamarollen. Numera bor han i Danmark, har en dansk fru och också barn.

Läs mera om dethär i brors artikel.

Läs också om munkarnas diskussioner som lät som hockeypuckar…!

Andra bloggar om: lakha, lama, jakobstad, yogaways, mundpud, indien, tibetaner, munkar

Joan Didion Ett år av magiskt tänkande

En bra bok, välskriven… men kanske hade jag ändå väntat mig lite mera av en bok som har blivit så hyllad?

Jag kollar lite på nätet och upptäcker en klyfta mellan ‘vanliga’ läsare och kritiker… och det är de senare som ger henne den högsta poängen. Då kan jag inte låta bli att tänka att Joan Didion redan var en välkänd skribent och mediapersonlighet, att det liksom var förutbestämt att hennes bok skulle bli mycket uppskattad.

Fast nu börjar jag ju låta missunnsam – och det var inte meningen!

Men jag undrar vad det är som gör att jag känner mig…kanske inte precis besviken, men så märkligt oberörd. Det är ju ändå en bok om sorg! Redan ämnet fick mig att tveka lite… skulle jag verkligen läsa denhär boken? Jag var rädd att jag skulle bli för berörd, kanske till och med upprörd.

Men så gick det alltså inte – och det är jag egentligen ganska tacksam för. Joan Didion skriver så sakligt och osentimentalt att jag faktiskt tror att jag skulle ha kunnat somna till denhär boken (jag brukar ibland lyssna på böcker före insomnandet).

Så vad är det då… vad är det jag tycker saknas i denhär boken?

Jag vet inte… kanske är den helt enkelt för smal?

Den handlar väldigt mycket just om Joan Didions situation… om mannens som dör av en hjärtinfarkt, om dotterns influensa som utvecklas till en livshotande sjukdom. Väldigt mycket om de medicinska fakta som hör ihop med dehär omständigheterna… Fast en del fakta var fascinerande, till exempel vad som händer med pupillerna, när döden har inträtt döden (de vidgas och stelnar, blir okänsliga) och varför lik blir likbleka (blodet rinner ner mot fötterna och stannar där). Men mycket var så svårt att man nog borde vara läkare för att hänga med.

Ibland hade jag en känsla av att man också borde ha varit amerikan. Boken är full av referenser, litterära och andra, som fick åtminstone mig att känna mig lite utanför.

Men känslan av oberördhet? Det avgörande var kanske ändå själva temat... det magiska tänkandet. Joan Didion blir så fascinerad, när hon märker att sorgen får henne att bli irrationell… att målet för hennes handlande har blivit att förneka vad som har hänt. Att handla så att hon kan behålla känslan av att hennes älskade make fortfarande är närvarande... Det tar sig uttryck som är ganska personliga, och ibland också motsägelsefulla. Hon säger till exempel ja till att maken obduceras (hon måste få veta hur han kunde dö), men nej i fråga om att ge bort hans kläder.

Men… för mig är dethär så välbekant, jag tror det är därför som jag inte kunde känna något djupare för denhär boken. För mig är det ganska självklart att det är såhär man uppför sig, när man har förlorat en närstående... eller drabbats av någon annan stor förlust. När verkligheten inte har tillräckligt mycket att erbjuda, då försöker man med magi....

Ändå kan dethär vara en viktig bok. Man kan kanske tänka sig att Joan Didion är en intellektuell som skriver om sorg för andra intellektuella... att hon i den miljön har precis det rätta greppet.

Andra bloggar om: joan didion, ett år av magiskt tänkande, recensioner, läsare, kritiker, sorg, irrationell

Fred på jorden

Goda kommer vi väl aldrig att bli, men om vi bara kunde bli lite mera bekväma av oss - då kommer det att bli fred på jorden, jag lovar! Alla stridslystnad kommer att övergå i tomma hot och halvhjärtat smågnäll... Vilken idiot! Jag borde verkligen... Men det är så kallt idag... kanske en annan dag? Eller... vem bryr sig? Raap...

Sedan kom jag att tänka på denhär musiken, Draft Dodger Rag av Phil Ochs. Har alltid gillat den, hans sätt att sjunga, den lite retsamma tonen.

Och jo, förresten. YouTube-videon har inga bilder, så jag tyckte att det kunde räcka med cd-spelarstorlek...

Sarge, I'm only eighteen, I got a ruptured spleen

And I always carry a purse

I got eyes like a bat, and my feet are flat, and my asthma's getting worse

Yes, think of my career, my sweetheart dear, and my poor old invalid aunt

Besides, I ain't no fool, I'm a-goin' to school

And I'm working in a DEE-fense plant

I've got a dislocated disc and a wracked up back

I'm allergic to flowers and bugs

And when the bombshell hits, I get epileptic fits

And I'm addicted to a thousand drugs

I got the weakness woes, I can't touch my toes

I can hardly reach my knees

And if the enemy came close to me

I'd probably start to sneeze

So I wish you well, Sarge, give 'em Hell!

Kill me a thousand or so

And if you ever get a war without blood and gore

I'll be the first to go

Hela texten här

Andra bloggar om: fred, jorden, bekvämlighet, phil ochs, draft dodger rag

Om ni inte håller andan

Idag har vi solsken och det ändrar ju på allt... eller hur?

Dethär, till exempel, är inte längre något vanligt höghus. Det har ingen tyngd, materian har lösts upp i ljus och luft. Trädens grenverk går rakt igenom det. Om ni inte håller andan, kommer det att sväva upp mot himlen...!

En nästan obearbetad bild. Det enda jag gjorde var att minska lite på det guldgula, i hopp om att skapa ett starkare intryck av lätthet... eller kanske sprödhet. (Om ni klickar på bilden, så ser ni bättre vad jag menar... hoppas jag.)

Ååå... jag är så hopplöst förälskad i sådana här bilder, med ljus och speglingar och en känsla av overklighet... ni får förlåta om jag tar i för mycket!

Andra bloggar om: bild, träd, kvistar, höghus, solsken, reflektioner, spegelbilder, speglingar, lätthet, overklighet

Det skulle kunna gå...!

Andra bloggar om: teckning, vingar, flyga, sol

Rak som en fura

brukar man säga.

Här har jag försökt framhäva det majestätiska i vår vinterskog.

Jag tyckte att ramen, framför allt de vita linjerna, gjorde en hel del för att förstärka det vertikala i bilden.

En lantlig sorts katedral, kan man kanske säga.


Andra bloggar om: furor, tallar, vinter, skog, vertikal, katedral

I väntan på den andra bröstundersökningen

De senaste dagarna har jag igen tittat på mig själv, med en viss fascination. Jag tycker nog att jag är lite konstig...!

Eller hur reagerar ni, när ni får en andra kallning till bröstundersökning... när ni förstår att man har hittat något misstänkt?

Jag... jag blir väldigt väldigt stilla.

Jag kan känna att kroppen har fått en chock och att jag förlorar energi, så mycket att jag inte kan fortsätta med mitt vanliga liv.

Jag får svårt att äta, det är bara min trygghetsmat som duger (fyrkornsflingor). Har ni någon trygghetsmat, förresten?

Introvert är jag från förr, nu blir jag det till hundrafemti procent. Jag vill inte träffa någon, för tänk om de skulle begära något av mig? Jag vill inte utsätta mig för påfrestningen att förklara mig och säga nej... för det är nog vad jag skulle göra.

All verksamhet som riktar sig utåt verkar omöjlig - eller kanske skulle jag hellre säga all verksamhet där jag har en aktiv roll? För jag vill inte göra bilder, inte spela datorspel… som jag annars tycker är en ganska lugnande sysselsättning. När man gör det, tävlar man ju bara med sig själv… och ofta tycker jag att det är lika jobbigt att vinna över någon som att själv förlora. Jag anar att det är något som jag skulle behöva lära mig, att kunna vinna… att låta andra förlora, utan att känna mig skyldig. Jag fattar ju inte varför jag har tagit på mig ett så absurt ansvar för andra mänskors känslor - och skulle gärna vilja minska på det, om jag kan.

Många i min situation skulle kasta sig på telefonen… eller kanske skriva några inlägg i bloggen. De skulle tala om vad som har hänt, hur rädda de känner sig och andra mänskor skulle rusa till deras hjälp, trösta och råda, komma med synpunkter.

Men jag, jag sätter mig ner och virkar rutor. Eftersom jag inte vill skapa något, inte förbinda mig till någon på förhand uttänkt plan (vilket skulle öka den inre spänningen), försöker jag komma på ett sätt att virka rutor utan att klippa av tråden… antagligen så att jag senare kan ändra mig utan att behöva känna att jag har slösat med garn. Detta är inte lätt, för jag är inte så bra på att virka, egentligen föredrar jag den mjukare känslan i en stickning, och jag har också rätt höga krav på att det skall se snyggt ut, både från framsidan och baksidan.

Dethär håller jag på med i tre dagar… medan jag väntar på att få göra den andra bröstundersökningen. Jag är märkligt fascinerad av denna lilla uppgift och försöker på tusen olika sätt… ja, ni minns väl vad det var frågan om? Att få rutorna att sitta ihop utan att klippa av tråden, och det skall se snyggt ut, både från fram- och baksidan. Ibland tänker jag att slutresultatet kanske skulle kunna bli en diskhanduk! Jo, för jag föredrar diskhanddukar framför virkade spetsar… som inte riktigt passar ihop med mitt hem, eller med mig. Förmodligen är det också en del av min personlighet som ännu inte är helt utvecklad.

Tre dagar… men jag är inte lika chockad hela tiden, det är mest de första timmarna. Egentligen har jag det ganska bra… nästan trevligt. Medan jag virkar (och stickar ibland, hur kan man förresten kombinera virkat och stickat?), lyssnar jag på talböcker. Fyra talböcker på tre dagar… fast den andra boken består bara av en enda skiva.

Conn Iggulden Bergens väktare

Tomas Tranströmer Den stora gåtan

Emily Brontë Svindlande höjder

Nick Hornby En god mänska

Det var bra böcker, verkligen ett gott sällskap. Hornbys bok är förresten en av de roligaste böcker jag har läst… och så träffsäker!

Men nu skall jag inte tala om dem. Den första kvällen ringer jag mamma också - och jag mår inte alls så dåligt att jag inte kan skratta. Eller… kanske mår jag just så dåligt att jag använder varje tillfälle att skratta… och skrattar så högt och bullrigt som jag bara förmår? Det brukar kännas extra bra vid sådana tillfällen… håller ni med om det?

Mamma: Jag är så gammal att de har slutat att kalla mig till mammografi… det är meningen att vi skall dö nu. (Skratt)

Jag: Men det tänker vi inte. Vi skall leva jättelänge… bara för att retas! (Mera skratt… högt och bullrigt!)

Mina katter är också till tröst, särskilt den ena - Tass. Jag har aldrig haft en katt som är så avslappnad i famnen som han, han liksom bara smälter. Jag sticker in näsan i hans päls, han luktar så gott, och så får jag en slick på näsan tillbaka. Det roar mig en hel del… och så tänker jag på hur han verkar uppfatta livet, att han aldrig oroar sig. Om jag skulle trampa honom på svansen, så piper han till… men han oroar sig aldrig i föväg. Oro… det är mänskans förbannelse, inte katternas… och vad är det egentligen för mening med att oroa sig? Vad tjänar det till?

Så jag försöker att efterlikna mina katter och oroa mig så lite som möjligt… men det är klart att det är långt kvar, jag menar till deras mästerskap. Man är ju bara mänska…!

Den andra dagen hade jag tid hos tandläkaren… ett ganska viktigt besök. Det fanns också med som en orsak till det kokongliknande tillstånd jag hade hamnat i… vilket blev ännu mera tydligt sedan tandläkarbesöket var över och allt hade gått bra. Jag märkte det som att en del av min energi kom tillbaka… och också som ett ökat självförtroende… jaha, jag klarar tydligen av sådana här saker.

Så på tredje dagen … haha, då ‘uppstod jag från de döda’. Den misstänkta vita fläcken på mitt högra bröst visade sig vara en godartad cysta, jag hade förresten flera sådana.

Ännu en utvikelse, jag vill gärna säga några ord om sjukvårdspersonalen. Trevliga mänskor! Röntgensköterskan svarade så rart på alla mina frågor och lät mig också få veta vad hon själv trodde om fotografierna. Och läkaren, han hade nog en rätt stark poetisk ådra. Jag begrep inte allt som han sade, han använde massor av metaforer… det var pepparkorn, och sönderslagna tallrikar, damm och flisor… och då tror jag han beskrev de elakartade cystorna. Men mina cystor, de var ju inte alls på det sättet!!

Mamma sade att han nog måste vara hemma från Kokkola, där pratar de på det sättet… staden heter förresten Karleby på svenska, men vem kan låta bli att säga Kokkola? Det är ju ett mycket roligare ord.

Och nu, nu är jag så lättad… att jag håller på att bli förkyld! Tror ni att jag hade kunnat slippa det, om jag hade kunna släppa ut mina känslor, sådär som folk brukar göra…? Om jag kunde låta bli att… liksom spinna en kokong runt mig?

Andra bloggar om: mammografi, bröstundersökningar, cystor, introvert, extrovert, virka, lappar, talböcker, katter, avslappning, oro, kokonger

Och nu måste jag bara ha en öl...

jag är så sluuut!

Medan jag dricker, skall jag virka ännu en fyrkant och lyssna till sista delen av Conn Igguldens serie om Djingis Khan...

och sen skall jag själv ut och slåss... jag har nämligen börjat med ett nytt datorspel, Dungeon Siege II.

Ojoj... så mycket man skall hinna med! :-)

Äntligen blev det till nå't

Idag har jag gjort många bilder, utan att bli riktigt nöjd.

Så, till sist, kom denhär bilden som jag egentligen hade tänkt använda som lager (som ett slags hjälpbild).

Jag anar att det är min bästa bild idag... men mina känslor är lite kluvna. Den kom ju till av ett misstag, snabbt och enkelt... efter att jag hade slitit i timmar med de andra bilderna.

Är det inte ganska typiskt egentligen?

Andra bloggar om: bild, brändö, vasa, hus, gult, svart, ljus, skugga, känslor

En liten bit rödmålad vägg

från det gamla tullhuset i Kristinestad, en ljusstark sommardag 2009.


Andra bloggar om: gammal, rödmålad, vägg, trä, ådring, kristinestad, tullhuset

Kan någon tala om för mig...

varför jag tillbringar dagen med att göra en sådan bild?

Här är några tänkbara förslag... numreringen har inget med viktighet att göra... eller också blir förslagen bara bättre ju längre ner på listan de dyker upp.

1) Någon slags symbolism, av jord är du kommen... etc.

2) Kanske är det ett kungahuvud och då skulle det gröna kunna betyda många barn och goda skördar... för hela landet.

3) Krusidullerna i skägget på den gamle assyriern liknade knottret i barken på mitt träd.

4) För att det bara blev så, trädstammen var en av de första bilder som jag såg idag.

5) Det är intressant att se hur det blir, när man provar på allt möjligt.


Andra bloggar om: fotomontage, assyrien, trädstam, mossa, knotter, experiment, motivation

Gran med fönster

Hm... kanske håller det på att ändra nu?

Hela hösten har det mest bara varit konsthistoria, men nu har jag igen lust att göra egna bilder och att lägga fram dem också.

Det kan hända att jag har samlat på mig tillräckligt med energi nu...


Andra bloggar om: gran, fönster, konsthistoria, egna bilder, energi

Träd i olivgrönt...

fast utan oliver.

Denhär bilden finns nu också på Wikimedia Commons (länken går till min sida där). Därmed har jag laddat upp 37 bilder, så jag börjar kanske få en viss vana. Fast det är inte så lätt att komma på bra kategorier.

Såhär började det se ut till sist, med kategorierna för 'Träd i olivgrönt' :

Vaasa | Winter in Finland | Made with Paint.NET | Green | Tree trunks | Digital painting


Technorati Tags: träd, olivgrönt, bilder, wikimedia, commons, ladda upp, kategorier

Promenad i ett frostigt Vasa

För muspekaren över bilderna så blir det nästan som en berättelse.
Se gärna bilderna i större format också, för allt såg så annorlunda ut idag. Jag brukar tycka att det är stökigt i stan, med all reklam och alla bjärta ljus. Men idag kunde jag bara njuta...

Farmor, Nathan och min sömn

Inatt blev det inte mycket sömn.

Jag tillbringade det mesta av natten med Farmor, vår Herre och delar av den Borckska släkten. Ja, ni vet, Hjalmar Bergmans roman, från 1921… om maktmänskans tragedi.

Först hade jag tvekat, skulle jag verkligen ha Hjalmar Bergman som nattsällskap, en talbok att somna till? Jag trodde att jag hade läst honom förut och att han kanske skulle göra mig upprörd.

Men de första nätterna gick allt bra. Jag njöt av hans rytmen i hans språk, de fina formuleringarna, ordglädjen, den milda ironin - och Farmor fick ju hålla på som hon ville, länge fick hon göra det, och därför var det ganska lugnt i boken. Lugnt nog att somna.

Men så vände allt, i och med att Nathan kom tillbaka. Vid det tillfället hade han fått jobb som clown, och det är nog hans funktion i boken också. Han är upptågsmakaren, man vet inte vad man kan vänta sig av honom. Han är den som kan få allt att vända.

Nathan vänder upp och ner på Farmors värld – och med ens är det inte någon lugn bok längre. Farmor är upprörd, jag är upprörd, det finns inte en chans att jag skulle kunna somna innan boken är slut. Och sedan måste jag ändå ta en sömntablett, alldeles för uppskruvad var jag.

Men jag var glad också, jag tycker mycket om Hjalmar Bergmans sätt att ta sig an dethär temat. Han överger aldrig Farmor, inte ens i hennes svartaste stunder, det finns ömhet i boken.

Andra bloggar om: farmor, nathan, sömn, sova, talböcker, hjalmar bergman, farmor och vår herre, makt, maktmänskor, ömhet

Hej Kilpisjärvi!

Jag sitter och tittar på väderlekskartan. Här i Vasa är det –6, men uppe i ‘finska armen’ har de 3 plusgrader!

Jag blir lite nyfiken och söker söker upp Kilpisjärvi väderleksstation. Där är det 2,2 plusgrader - och solen går inte alls upp eller ner idag! Det är fortfarande kaamos, det finska ordet för polarnatt eller midvintermörker. Men kaamos låter ju helt annorlunda, som ett ord från tidernas begynnelse...

Med ens öppnar sig en dörr (i mitt sinne) och en Kilpisjärvi-bo tittar ut, spanar ut i det svarta (fast jag nog vet att det är inte helt mörkt i Kilpisjärvi heller). Sedan vänder han sig om, ropar in i stugan: Mamma, det är varmt idag!

Fast kanske är det jag själv som står där i dörren, för jag kan nästan känna det fuktiga mörkret i mina näsborrar...

Andra bloggar om: väder, vasa, kilpisjärvi, plusgrader, kaamos, polarnatt, fantasi

Varenda liten björkegren

är frusen och ingår i ett fint och frostigt broderi.

Vinternatten är mörk, men det finns många och starka ljuskällor. Ljus från höghusfönster, gatlampor och juldekorationer störtar ner mot lysande vita snödrivor och studsar sedan upp igen...!

Jag blir alldeles snurrig, detta går ju inte att fatta... än mindre att rita av.

Andra bloggar om: vinter, natt, frost, björkar, grenar, broderi, ljus

Varsågod och sitt

Stolarna är förresten från Kilens Hembygdsgård i Sideby. Fast det var ju inte riktigt såhär de såg ut, när jag först fann dem.

Andra bloggar om: stolar, gamla, kilen, kilens hembygdsgård, sideby

Här bor jag

Här lyser det nästan hela natten...