En bra bok, välskriven… men kanske hade jag ändå väntat mig lite mera av en bok som har blivit så hyllad? Jag kollar lite på nätet och upptäcker en klyfta mellan ‘vanliga’ läsare och kritiker… och det är de senare som ger henne den högsta poängen. Då kan jag inte låta bli att tänka att Joan Didion redan var en välkänd skribent och mediapersonlighet, att det liksom var förutbestämt att hennes bok skulle bli mycket uppskattad.
Fast nu börjar jag ju låta missunnsam – och det var inte meningen!
Men jag undrar vad det är som gör att jag känner mig…kanske inte precis besviken, men så märkligt oberörd. Det är ju ändå en bok om sorg! Redan ämnet fick mig att tveka lite… skulle jag verkligen läsa denhär boken? Jag var rädd att jag skulle bli för berörd, kanske till och med upprörd.
Men så gick det alltså inte – och det är jag egentligen ganska tacksam för. Joan Didion skriver så sakligt och osentimentalt att jag faktiskt tror att jag skulle ha kunnat somna till denhär boken (jag brukar ibland lyssna på böcker före insomnandet).
Så vad är det då… vad är det jag tycker saknas i denhär boken?
Jag vet inte… kanske är den helt enkelt för smal?
Den handlar väldigt mycket just om Joan Didions situation… om mannens som dör av en hjärtinfarkt, om dotterns influensa som utvecklas till en livshotande sjukdom. Väldigt mycket om de medicinska fakta som hör ihop med dehär omständigheterna… Fast en del fakta var fascinerande, till exempel vad som händer med pupillerna, när döden har inträtt döden (de vidgas och stelnar, blir okänsliga) och varför lik blir likbleka (blodet rinner ner mot fötterna och stannar där). Men mycket var så svårt att man nog borde vara läkare för att hänga med.
Ibland hade jag en känsla av att man också borde ha varit amerikan. Boken är full av referenser, litterära och andra, som fick åtminstone mig att känna mig lite utanför.
Men känslan av oberördhet? Det avgörande var kanske ändå själva temat... det magiska tänkandet. Joan Didion blir så fascinerad, när hon märker att sorgen får henne att bli irrationell… att målet för hennes handlande har blivit att förneka vad som har hänt. Att handla så att hon kan behålla känslan av att hennes älskade make fortfarande är närvarande... Det tar sig uttryck som är ganska personliga, och ibland också motsägelsefulla. Hon säger till exempel ja till att maken obduceras (hon måste få veta hur han kunde dö), men nej i fråga om att ge bort hans kläder.
Men… för mig är dethär så välbekant, jag tror det är därför som jag inte kunde känna något djupare för denhär boken. För mig är det ganska självklart att det är såhär man uppför sig, när man har förlorat en närstående... eller drabbats av någon annan stor förlust. När verkligheten inte har tillräckligt mycket att erbjuda, då försöker man med magi....
Ändå kan dethär vara en viktig bok. Man kan kanske tänka sig att Joan Didion är en intellektuell som skriver om sorg för andra intellektuella... att hon i den miljön har precis det rätta greppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar