Farmor, Nathan och min sömn

Inatt blev det inte mycket sömn.

Jag tillbringade det mesta av natten med Farmor, vår Herre och delar av den Borckska släkten. Ja, ni vet, Hjalmar Bergmans roman, från 1921… om maktmänskans tragedi.

Först hade jag tvekat, skulle jag verkligen ha Hjalmar Bergman som nattsällskap, en talbok att somna till? Jag trodde att jag hade läst honom förut och att han kanske skulle göra mig upprörd.

Men de första nätterna gick allt bra. Jag njöt av hans rytmen i hans språk, de fina formuleringarna, ordglädjen, den milda ironin - och Farmor fick ju hålla på som hon ville, länge fick hon göra det, och därför var det ganska lugnt i boken. Lugnt nog att somna.

Men så vände allt, i och med att Nathan kom tillbaka. Vid det tillfället hade han fått jobb som clown, och det är nog hans funktion i boken också. Han är upptågsmakaren, man vet inte vad man kan vänta sig av honom. Han är den som kan få allt att vända.

Nathan vänder upp och ner på Farmors värld – och med ens är det inte någon lugn bok längre. Farmor är upprörd, jag är upprörd, det finns inte en chans att jag skulle kunna somna innan boken är slut. Och sedan måste jag ändå ta en sömntablett, alldeles för uppskruvad var jag.

Men jag var glad också, jag tycker mycket om Hjalmar Bergmans sätt att ta sig an dethär temat. Han överger aldrig Farmor, inte ens i hennes svartaste stunder, det finns ömhet i boken.

Andra bloggar om: farmor, nathan, sömn, sova, talböcker, hjalmar bergman, farmor och vår herre, makt, maktmänskor, ömhet