Klick?

Foto med stativ, lång slutartid. Tass har lärt sig det, när skall klicket komma?

Innerhamnen i Vasa

 

en eftermiddag i november.

Jag bar med mig mitt nya stativ, men hade ännu inte tagit upp det ur ryggsäcken. Ville först komma till en plats där jag kunde få testa det utan att behöva bli iakttagen.

Man kan kanske inte tro det, det råder en sådan stillhet i bilden - men folk kom och gick, joggade eller rastade hunden.

Visst är det en vilsam bild? Jag tycker ganska mycket om dethär vädret, varmt och mulet, regn och dimma, mycket fukt i luften.

Men nu börjar det bli kallare. Nästa gång kan det hända att nederbörden är vit... som snö.

Carulbook?

Undrar vad jag skall göra med carulbook, om jag fortfarande behöver min facebooksida.

De senaste dagarna har jag lärt mig mera om bloggteknik, men kanske kommer jag ändå att vilja återgå till facebooksidans opretentiösa sätt att säga saker på?

Det som är snyggt, är lite skrämmande också... tycker ni inte det?

Om man gör en riktigt fin sida, är det inte säkert att man själv vågar ta plats där, åtminstone inte jämt. Bara när man har finkläderna på.

Hur var det nu igen?

Jag vill inte bli medlem i en klubb som tar emot sådana som mig (Groucho Marx, tror jag).

Men Laleh gillar jag, både musiken och hennes naturliga sätt.

Umberto Eco och jag

Med Umberto Eco och mig är det så att jag troligen är en romantiker och därför inte kan låta bli att tycka om allt som ser lite medeltida eller gotiskt ut. Den känslan är så stark att jag tar mig igenom böcker och filmer (t.ex. Rosens namn) fast jag egentligen både har tråkigt och känner lite avsmak.

Nu är jag jätteglad att jag har tagit mig igenom Begravningsplatsen i Prag och får glömma allt som stod där. Visst är det tänkvärt att man skriver om antisemitismen - men så roligt är det ju inte. Inte det minsta mysigt...

Marianne Fredriksson och jag

Med författaren Marianne Fredriksson och mig är det så att jag kan läsa ett par böcker i följd - men i slutet på den andra boken börjar jag tröttna. Det är psykologiserandet (som jag annars är rätt svag för!) som jag till sist har fått för mycket av.

Vad jag publicerar!

Kanske blir det hundra inlägg i november?!

Men det beror på att jag övar mig. Jag vill kunna publicera lika snabbt på Blogger som på Facebook eller Google+. 

Jag vill inte ha någon hög tröskel för att säga något. 

Visste inte att Google Reader kunde vara ett så användbart verktyg för att snabbt sända iväg sina tankar!

Vill ni veta hur?

1) Man totar ihop sitt inlägg på Google+. Det går fort och blir bra mycket snyggare än på facebook.

2) När man publicerar till Google+, far det också iväg till Facebook. Det beror på att man har installerat en app som heter Publish Sync for Google+ and Facebook.

3) Man går till Google Reader och väljer Skicka till Blogger. Många inlägg blir så bra att man nästan inte behöver ändra på något alls.

Tänk, detta har jag inte fattat förrän nu!

Egentligen har jag inte alls förstått vad man skall ha RSS-flöden till. Det är ju mycket trevligare att läsa bloggar än standardiserade RSS-flöden. 

Simon och ekarna

Är inte säker på att jag har läst denhär boken av Marianne Fredriksson, fast jag har läst de flesta. Filmen vill jag i alla fall se, den ser så vacker ut...

Mark Zuckerberg och Sheryl Sandberg

om 'kriget' med Google. Läs mera på PC för Alla

En klar höstdag

med fina skuggor. För någon vecka sedan.

Brukar ni spela Kungen?

Min favoritpatiens när jag känner mig trött, helt enkelt för att den är så lätt att klara ut. För det är viktigt att vinna när man är trött, tycker ni inte det?

Ifall jag skulle råka på ett av de mera knepiga spelen, väljer jag ändå att spela på Windows 7. Där kan man ju gå tillbaka och ta om.

Så att jag ändå vinner till sist.

Denhär var inte så lätt, det blev ganska mycket Ctrl + z. Prova själv, det var spel nummer 24503.

Vildvin

Ja, jo, han har säkert rätt

men vad skall vi göra när en stor och kanske ökande del av befolkningen inte klarar av vårt arbetsliv? Det är ju först i det skedet som diagnosen blir nödvändig.

Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken

Nu tändas tusen juleljus

skulle man möjligen kunna säga.

Pojke på stranden

från Jurmala, igen.

Som ni märker har jag börjat experimentera med ett ... hihi, bloggformat för mina fotografier. Denhär bilden har förhållandet 1:4,5 och ser väldigt konstig ut på alla andra webbplatser än just bloggar. Vanliga foton har för det mesta förhållandet 3:4 eller 2:3.

Vatten och sand

på Jurmala-stranden

Lyssnar på en bok

som vill att jag skall förändra mitt liv.

Det vill jag väl själv också, annars hade jag inte börjat lyssna på den. Men kanske bara lite grann... eller kanske mest då jag känner mig lite nere?

Min vilja är nog ganska kluven.

Sedan ombads jag föreställa mig hur mitt liv såg ut i framtiden, om jag inte ändrar mig. Då såg jag faktiskt min gravsten, med texten


Här vilar
en stor begåvning
en som verkligen kunde njuta av livet
men som ändå inte gjorde det


P.S. Jag säger inte vilken bok, för jag skall kanske återkomma till den senare.

Beauty and the Beast

i en inhemsk version, Trollet och jungfrun (Peikko ja impi).

Skulpturen är gjord 1917 av Elias Ilkka. En stenhuggare vid namn Aleksanteri Harjunpää har gjort denhär kopian som står i Tiklas-parken i Vasa. Enligt anvisningarna skall jungfrun putsas regelbundet, medan trollet får bli mossigare och mossigare.
Motivet kommer från Aleksis Kivis Sju bröder:

"Mannen i konungsliga klädnaden förvandlades plötsligt till ett skräckinjagande vidunder: horn trängde fram ur hans huvud, hans nacke frasade av en styv ragg, och den arma flickan kände smärtan av hans vassa klor i sin barm. Högt skrek då den olyckliga ungmön i sin pina, ryckte och slet för att komma loss, men förgäves. Med ett ondskefullt vrål släpade bergatrollet henne in i sin djupaste håla och sög blodet ur henne till den sista droppen ..."

Brr... det slutar ju inte alls så bra som i den klassiska sagan!

Där blir det ju en förening mellan det avskräckande och det tilldragande, genom kärleken blir det möjligt. - Man kan också se det som ett skeende inom en enda mänska. När en mänska får mera kärlek till sig själv, kan hon sluta att blunda för sina mindre sympatiska sidor.

Men kanske finns det en symbolik också i Aleksis Kivis version... någon som vet?

Jag och Beppe Wolgers

På sista tiden har jag umgåtts ganska mycket med Beppe Wolgers, genom hans memoarer. Det har varit en skön tid, är fortfarande, för nu lyssnar jag på boken för andra gången.

Fram till nu har Beppe Wolgers inte varit någon stor person i mitt liv. Jag minns att han brukade sitta i en säng på TV, omgiven av en massa dockor. Det var när jag var mellan åtta och fjorton år, läser jag på Wikipedia – eller åren 1968-74. Ett tråkigt program, tyckte jag.

Nästa gång mötte jag honom som pappa till Pippi Långstrump. I den rollen skötte han sig bättre, menade jag – eller rättare sagt, i det sammanhanget kunde jag förstå mig på honom.

Däremot har jag alltid älskat sången Okända djur, men jag visste inte att det var Beppe som hade skrivit texten. Skulle jag ha vetat det, då skulle jag redan tidigare börjat förstå och uppskatta Beppe Wolgers, det som jag nu ser som hans stora talang. Det vill säga ordkonsten, hans gränslösa ordfantasi.

Kanske är det så att jag (särskilt som ung) var lite väl kritisk av mig, allt skulle hänga ihop, allt skulle förklaras, fantasin blev liksom satt i bojor. Men så är det verkligen inte i Beppe Wolgers memoarer.

För mig är det en märklig läsning, Beppe förklarar absolut ingenting. Han bara pratar på, associerar och fantiserar, ibland lite banalt, andra gånger så att jag drar efter andan av häpnad. Hans minnen av mänskor och vad de sade till varandra, hur de sade det, känns så äkta, som om det hade hänt igår. Men aldrig att han skulle skriva ‘jag kände mig ledsen för att något hade hänt, det får man själv lista ut.

Det känns bra, skonsamt på något sätt. Jag behöver inte dra några bestämda slutsatser om Beppe eller mig själv eller livet. Särskilt bra är det eftersom jag ofta lyssnar innan jag somnar.

Så, till sist, blev Beppe Wolgers en godnattfarbror också för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om beppe wolgers, memoarer, recensioner, ljudböcker, godnattstund

Himmel och jord

En mulen dag. Men igår kväll var himlen ovanligt vacker.

Också gårdagen hade varit mulen, men sent på eftermiddagen klarnade det upp och det var inte vilket uppklarnande som helst. Det blev klarare än klart, en genomskinlighet som återspeglade sig i allt jag såg… såsom i himmelen så ock på jorden. Konturerna blev tydligare, jag fick också ett intryck av lätthet, att jag kunde räcka ut handen och ta tag om ett träd eller en lada, bara lyfta upp dem.

Jag ville stanna upp och fotografera, men vågade inte riktigt. Kände att jag höll på att bli frisk från… vad det nu är som jag har lidit av och ville inte överanstränga mig. Den hängivelse som jag kan känna när jag fotograferar är ju inte alls gratis, jag tror faktist att den sliter ganska mycket på kroppen.

Tänkte på de andra Knäppisarna, hur många undersköna bilder som kanske togs i just denna timma. Små rosa moln svävade omkring på himlavalvet och månhalvan lyste vit och skir. I Maxmo såg jag ett helt fält med solrosor… Ja, jag har varit ute med bilen, trots körförbud. Det blev nämligen så att jag kunde få den svetsad i Jakobstad, nästan en hel vecka tidigare än här i Vasa.

Men oj, så mycket pengar jag har lagt ut på bilen på sistone! Det gör mig så ängslig, jag får väl för mig att nu skall det bli lika mycket i fortsättningen också och att jag står inför ruinens brant. Minst. Ny hiss till ena fönsterrutan, ny del till ljuddämparen – och så svetsningen nu senast.

En annan pengatjuv är tandvården, fast jag går till kommunal tandläkare. 43 euro för ett pyttelitet hål, ett som gick jättefort att laga. Fyllning av två ytor, står det på räkningen, men vad är det för tänk?! Vilken mästerförhandlare har fått igenom att man skall få dubbelt betalt för att man jobbar några sekunder här och några sekunder där…?

Mest om virkning

Sov länge idag, så kanske känner jag mig lite starkare?

Kanske känns tänderna mindre ömma?

Om man tänker positivt, så kanske.

Båda katterna är hemma, ligger på madrassen och snusar.

Nos vet nog också vad han vill. En sak som han inte gillar är att matskålen blir tom, då kommer han och hämtar mig. Det spelar ingen roll att han inte är hungrig, att han kanske har småätit hela natten. Den skall bara inte vara tom.

Trygghet är en full matskål, kanske.

Har lärt mig mera om att virka, bl.a. något som heter stolpgrupper. De är rätt roliga att göra, med allt snurrande kring virknålen. Tänkte igår att virkning påminner lite om Bachs musik, just detdär snurrandet, men hittade ingen lämplig kompositör åt stickningen.

Det är roligt att virka, men jag är ännu inte nöjd med mina resultat. Det blir liksom inte något som jag kan ha användning för. En orsak är att virkade arbeten inte är lika töjbara som stickade, resultatet blir gärna ganska stelt. Virkat passar bra t.ex. till mattor dukar och kuddöverdrag, men jag vet nog inte riktigt vad man skall göra med sådana saker. De verkar mest göra livet mera besvärligt, som t.ex. att bära ut och skaka mattor.

Så jag försöker lära mig virka så att det skall påminna om stickat… nog borde det väl gå att virka en mjuk och skön halsduk??

Jag tänkte att om jag använder ett garn som är tillräckligt luddigt, som t.ex. mohair, och en ganska grov virknål, då borde det väl bli mjukt?

En annan tanke som jag hade var att jag skulle försöka göra mormorsrutorna som rader istället. Inte virka runt runt utan lägga den ena raden ovanpå den andra. Men det var inte helt lätt.

Hur gör man första raden?

Hur kan man göra kanterna till höger och vänster?