I morse vaknade jag upp med en dröm. Särskilt en bild i drömmen gjorde intryck på mig, det var när den blå pojken kröp ner i min säng. Jag är inte säker på vad drömmen handlade om, det kan vara flera saker. Att vara annorlunda. Att sluta vara barn. Att ha fantasi och sedan börja skämmas för det...

Den blå pojken

Så jag tyckte om honom.

Han var så rolig, så påhittig. Med honom hände det fantastiska saker. Alla bara stod och gapade.

Fast ibland var han jobbig. Man vill ju vara ifred också, inte bara ha uppmärksamhet. Men inte han, jämt skulle han göra sig så märkvärdig.

Sedan var det inte roligt längre, inte det minsta. Jag började känna mig pinsam i hans sällskap och ville dra mig undan, men han verkade inte förstå. Fortsatte bara att hänga efter mig.

Han var väl helt enkelt för annorlunda? En dag tog han sig rentav för att krypa ner i min säng! Ta hand om mig, sade han och drog täcket över huvudet. Han nästan grät, när han sade det.

Så ömkligt... Men så kan man väl inte bete sig? Jag sade till honom att ge sig av - och det gjorde han. Faktiskt har jag inte sett till honom sedan dess.

Inte en enda gång under alla dessa år.

Jag undrar... tänker han aldrig komma tillbaka?

Har han inte saknat mig?

Min dikt handlar inte om Antoine de Saint-Exupérys lille prins... men kanske är det ändå en av de mest passande bilder jag kan hitta?

Andra bloggar om: dikter, prosadikter, drömmar, blå, pojke, fantasi, skam, barn, vuxen

Bra till slut

Lunch med en väninna… fast för mig var det frukost.

Men den slank ner ändå, för det var så god mat på detdär stället.

Skall jag göra lite reklam? Chili & Lime i Vasa, vällagad kinamat! Tror jag jag vågar påstå… trots min begränsade erfarenhet.

Ni kan inte ana vilken bastant frukost det blev…

Fast egentligen ville jag berätta om ett av min väninnas visdomsord, bara så jag inte glömmer bort det… och vem vet, kanske kan ni också att ta det till er?

Allt blir bra till till slut – och blev det inte bra, så är det inte slut.

En lite oväntad och finurlig vändning.

Ett uttryck för kampvilja, men också tillit.

Så är det, så måste det vara. Annars tänker vi inte vara med. :)

---

Kanske var det något i maten? Kanske var det min väninnas goda sällskap?

Något måste det ha varit, för när jag sedan gick in på varuhuset och ville köpa ett par mellanöl… då hade jag blivit några tiotals år yngre. Jag blev faktiskt tvungen att visa papper… på att jag har fyllt aderton år!!!

Nej, kvinnan i kassan skämtade inte. Hon måste ha varit halvblind – eller också var det rullskridskorna som jag hade i handen. Eller kanske att jag är ganska smal.

Mina ögon, som i vanliga fall har en mera asiatisk form, blev förmodligen mycket runda. – Men… men… men… jag är femtio år! stammade jag.

Det var första gången på femton eller tjugo år. Ännu i trettioårsåldern såg jag ganska ung ut.

Kan ni tänka er?! Om detta har hänt, då är nog ingenting omöjligt.

Andra bloggar om: lunch, frukost, väninna, visdomsord, bra, slut, legitimation, ålder, mellanöl, förundran, möjligheter

Feel good – or even better

En sak har jag lagt märke till: Nästan alla mina bloggkontakter läser Bodil Malmsten och många har lagt ut en länk till henne också.

Nu har jag också läst en bok av Bodil Malmsten, Det är fortfarande ingen ordning på mina papper. Eller lyssnat på den, rättare sagt. Numera är det lättare för mig att lyssna på böcker.

Och jag märkte att jag tyckte mycket om att lyssna till Bodil.

Det hände inte genast, jag måste lära känna henne lite först – men plötsligt kände jag att jag faktiskt satt och spann, medan jag lyssnade. Precis som en katt. Jag mådde så bra, hade så roligt. Där satt jag i min länstol och bara njöt, med hela kroppen.

Ett par veckor senare berättade jag detta för min kusin och hon nickade igenkännande. Så brukar jag känna mig, när jag läser Alexander McCall Smith. Ni vet, han med Damernas detektivbyrå.

Hon hade ett namn för företeelsen också. Feel good-böcker, kallade hon dem. När hon sade det, kändes det som om något skulle ha fallit på plats. Det var ett uttryck som jag hade saknat.

Många engelska deckare är på det sättet, sade jag. Folk dör som flugor, men det är ändå bara mysigt.

Dagen fortsatte i samma anda.

På kvällen såg jag Mamma mia, filmen. En lite tunn historia, sade min kusin, men jag upprepade vad jag nyss hade lärt sig: Allt man ser behöver inte vara trovärdigt. ‘Feel good’ är ett helt godtagbart alternativ.

Fast Mamma mia var nog lite mera än så – vilken otrolig energi!

- Abba-låtarna!!

- Att se Meryl Streep (född 1949!) hoppa som en tonåring! Efteråt hörde jag henne berätta om det, på YouTube (bland annat här och här och här): Hur roligt det var att vara med i filmen, att märka att hon faktiskt kunde, orkade, vågade…

- Den grekiska skärgården! Jag vill också ha ett hus med blårappade väggar inuti och med grekiskt ljus som strömmar in genom fönstergluggarna…

- Äldre kvinnor i huvudrollerna - roliga, fräcka och livserfarna! De förväntar sig inte längre så mycket… fast kanske mera än de själva tror?

Jag måste säga att efteråt kände jag mig inte så lite rusig. Förstod att jag borde lugna ner mig, men kom mig inte i säng förrän sent, sent…

Andra bloggar om: feel good, spinna, bodil malmsten, böcker, filmer, alexander mccall smith, mamma mia, meryl streep

Något att grunna på

Lyssnar på Spotify. Försöker som vanligt att inte lyssna på reklamen… och som vanligt lyckas jag inte så bra.

Är det det som är tanken? Skall reklam låta så motbjudande att man måste märka den? Jag tänker på ett visst tonfall – lockande, eggande – som om jag skulle vara den mest lättlurade mänskan i hela världen.

Och ändå, inte ens då skulle jag väl köpa något från en mänska som tilltalar mig på det sättet. Brrr… jag börjar ju rysa av obehag…!

Undrar lite varför jag reagerar så starkt? Gör ni det?

Fast det var inte det jag skulle berätta om. Nu kom det faktiskt en helt annan slags reklam. Framförd med vanlig röst… och rolig!

Vad tycker du? frågade en röst på finska. Skall det vara en högre procent i en flaska Koskenkorva än i deltagandet i EU-valen?

Se där, något att grunna på! Hur skall det vara egentligen?

Andra bloggar om: reklam, obehag, spotify, roligt, koskenkorva, procent, eu-valen, grunna

När jag tänker på saken

är jag ganska lik min kamera.

När jag fokuserar på en detalj, då glömmer jag helheten.

Andra bloggar om: tankar, fokus, fokusera, detalj, helhet, kamera

Om man sätter ögon på en björk

då tittar den tillbaka

Så enkelt är det.


Är det det? Om ni klickar här, kommer ni till ipernity och kan ta del av andra mänskors åsikter om björkar med ögon...



Andra bloggar om: björkar, ögon, tittar, bilder, träd, liv

Ett fantiserande hem

Lite mera om familjen Brontë.

På ytan är det inte mycket som händer hemma hos familjen Brontë. I ett rum sitter pappan och funderar, i ett annat rum sitter hans fyra barn, med sina tankar.

Barnen ritar kartor och bygger länder, befolkar dem med personer, karaktärer. Medan de fantiserar, blir de skickliga skribenter. Man måste ju skriva upp det man tänker för att kunna komma ihåg det. Så är det inte bara med barnens fantasivärld utan med alla kulturer. Utan anteckningar skulle man få börja på nytt hela tiden.

Men det är verkligen ett speciellt hem. Barnen växer upp bara med sin pappa, prästen... som verkar vara av den filosofiska sorten. Ganska frisinnad, men också lite avlägsen. Jag tänker mig att han är mycket fäst vid sina barn, men ändå håller han sig mest för sig själv, uppe på sitt rum. Så skulle det ju vara med pappor på den tiden.Där sitter han och skriver sina predikningar, försjunken i tankar om Gud och livet… medan barnen får sysselsätta sig själva, med sin fantasivärld.

Om man vill, skulle man kanske kunna säga att dethär är ett fantiserande hem... var och en med sina fantasier.

Ett speciellt hem, kanske för speciellt? Idag skulle vi kanske komma fram till att barnen Brontë är alldeles för mycket ensamma, att de blir försummade, att de måste omhändertas? Jag är inte säker på att vi är mindre trångsynta nu än då, det går ju inte att se klart på sin egen tid. Man vet ju aldrig hur det kommer att gå. Ingen visste att tre av dehär barnen skulle bli berömda författare, att deras verk skulle räknas som litterära klassiker.

Man kan fråga sig om de faktiskt skulle ha kunnat bli så berömda, om de hade vuxit upp i ett vanligt hem?

Och eftersom jag nu riktigt har kommit igång: Hur mycket lidande är en stor talang värd egentligen? Mera än en liten talang??

Säkert kan man säga att barnen Brontë var missanpassade. Jag tror inte att någon av dem egentligen ville ge sig ut i livet, inte lämna sitt trygga hem - eller den fascinerande inre värld som de hade byggt upp åt sig. Jag menar, också jag har levt mycket i mina fantasier, men här är det fråga om fyra barn som fantiserade tillsammans. Deras skapelser måste ha haft en stark känsla av verklighet.

Bara Charlotte gifte sig, till sist. Jag tänker mig att hon var den mest praktiska av de fyra syskonen, den som ändå hade en viss hand med det vardagliga livet och samhället. Säkert skulle det ha varit en lättnad för hela familjen, om det var hon som hade fötts till pojke.

För det var ju Branwell, sonen, som det gick mest illa för. Flickorna fick vara ifred med sina fantasier och sitt skrivande, pappan verkar ju inte ens vilja ha dem bortgifta...! Men Branwell skulle göra karriär, det var vad både pappan och han själv förväntade sig.

Men han orkade bara inte. Kanske blev det ett för stort avstånd mellan vad han hade drömt tillsammans med sina systrar och vad han verkligen kunde åstadkomma. Han var liksom dömd att alltid bli besviken.

Källor:

The Brontes of Haworth (Miller, 1973)

Les soeurs Brontë (Téchiné, 1979)

The Brontë Family (Wikipedia-länkar)

Andra bloggar om: fantasier, fantasivärldar, drömmar, barndom, Brontë, missanpassning, talang, besvikelse

Titta på nätet?

Det är nog möjligt att se både Wuthering Heights och Jane Eyre på Youtube, som hela filmer. Jag hittar inte just de filmer som jag såg, men däremot flera andra filmatiseringar. Börja här, till exempel:

Wuthering Heights, del 1 (Kosminsky, 1992)

Jane Eyre, del 1 (Amyes, 1983)

Andra bloggar om: Wuthering Heights, Svindlande höjder, Jane Eyre, Brontë, filmer, youtube

En kuslig scen

Nu vet jag lite mera om systrarna Brontë. Genom några filmer har jag satt mig in i deras livshistoria och en del av deras författarskap. Utom Wuthering Heights har jag också sett Jane Eyre, av Charlotte Brontë. Den senare romanen är kanske lite väl trygg, Jane Eyre är ju en sådan pelare… men i Wuthering Heights ger man sig verkligen hän åt sina känslor.

Eller med Kate Bushs ord:

Out on the wiley, windy moors
We’d roll and fall in green
You had a temper like my jealousy
Too hot, too greedy
How could you leave me,
When I needed to possess you?
I hated you, I loved you, too.

Framför allt minns jag en scen ur filmen.

När Cathy flyttar ifrån Heathcliffe, låter han det gå ut över en kull fågelungar. Förut hade de tillsammans glatt sig åt fågelungarna, men nu hindrar han fågelmamman från att mata dem och låter dem svälta ihjäl. Sedan visar han upp de små liken för Cathy och säger: Vad har de att leva för, när du inte längre finns här och tittar på dem?

En kuslig scen, men också en som väckte min beundran. Att bara komma på ett sådant uttryck för svartsjuka…!

Ja, dethär var ju filmen. Men nog finns väl denhär scenen med i boken också?

Andra bloggar om: Svindlande höjder, Wuthering Heights, Brontë, Emily Brontë, Kate Bush, filmer, passion, känslor, kusligt

Tänk om

man skulle stå i ett av dedär fönstren och titta ut. Hur skulle det kännas?

Bilden är ett fotomontage, Canary Wharf Tower i London och ett stycke sten, från en stenpark här i närheten.

Jag blev lite inspirerad där i stenparken, tog säkert femtio bilder på olika mönster i sten... och skulle ha fortsatt, om inte batteriet hade tagit slut.

Andra bloggar om: bilder, storstäder, skyskrapor, science fiction, sten, fotomontage

Mera första maj

Jag har haft så många tankar den senaste tiden. Bra tankar, tror jag, mestadels. Men till sist blev jag ändå stressad, började sova mindre. Blev nervig.

Första maj blev därför en ganska märklig dag. Hög himmel, hög känsla… och allt jag såg på var så underbart vackert. Förfärligt vackert. Det var svårt att komma över att batteriet på kameran tog slut. Jag satte mig i en gunga i ett hörn av den ännu tomma campingplatsen… och såg och såg, i timmar.

Till höger hade jag en mycket ljusstark bild. Vassen var ljusgul, fjolårsgräset på marken hade en lite mörkare ton. Björkstammar lyste vita mot en molnfri himmel. Men den var nästan också vit, så starkt var ljuset denhär dagen.

Till vänster hade jag skogen. Barrskog, mörkt grön, men med inslag av lila. Det var björkarna, deras ännu kala grenverk. Där dröjde mina ögon länge. De ljust lila ‘fickorna’ instoppade i det mörka gröna… och så den mörka jorden. Åkrarna som skiftar i brunt och svart… och lila igen! Färgskalan var verkligen fascinerande.

Men det var för mycket. Till sist visste jag inte åt vilket håll jag skulle se. Det sköna fanns överallt, det lockade och slet i mig.

Ilskan kom som vanligt till min hjälp. Fuck you! sade jag och visade fingret. Don’t even think to touch me!

Och så gick jag hem och drog för gardinerna.

Andra bloggar om: första maj, skönhet, nerver, ilska

Vad är en gräsmatta värd?

Jag tittade på mina grannar som höll på med sin gräsmatta.

Med kratta och spade jämnade de till jorden, sedan skulle de förstås så, slänga ut gräsfröna. Själv satt jag på balkongen och undrade lite om de fann sitt arbete meningsfullt, dvs värt mödan.

I nästa ögonblick kom jag fram till att det troligaste var att de inte hade ställt sig frågan. De ville väl ha en gräsmatta som alla andra. Men om de skulle ha problematiserat saken, vilka svar hade de då kommit fram till? Vad är en gräsmatta värd egentligen?

Plötsligt kände jag mig normal. Om mina grannar inte behöver ställa sådana frågor, så varför skulle jag? Då är det kanske okej att jag lägger fram mina ord och bilder utan att fråga mig själv om det är en meningsfull sysselsättning?

Kanske skall man inte stanna upp vid frågan om mening… eller också skall man bara göra det lite lagom, och sedan skynda vidare? För att inte fastna där.

Någon har sagt: Det gäller att älska livet mer än meningen.

Andra bloggar om: gräsmatta, arbete, värde, mening, liv