Första maj. Fint väder… och snart skall jag åka iväg för att äta middag tillsammans med mina föräldrar.
Det blir nog glesare i min almanacka härefter, tror jag. Efter några dagar tog energin slut och jag kände mig bara hetsad. Jag började undra varför jag ansträngde mig, för vilka mål.
Egentligen finns det väl bara ett mål i livet, kärlek. Att älska och bli älskad. Är det inte så? De andra målen är väl bara ett slags ersättning… något man tar istället för det riktiga kaffet, en blandning med bark i. Vill man bli berömd, så är det väl för att ofta ofta få höra om hur viktig och betydelsefull man är. Det är ju nästan som kärlek…
Fast därmed vill jag ju inte påstå att alla berömda mänskor har ett så stort bekräftelsebehov. Jag tror till och med att det kan vara ganska svårt att komma någonstans, om behovet av bekräftelse är alltför tydligt. Jag kommer att tänka på vissa barn som jag mötte som tonåring och ung vuxen. De hängde efter mig och försökte nästan med våld ta sig upp i min famn. Jag minns mitt obehag, kanske var det mig själv jag såg…?
Livet är både att ge och ta. Man kan inte bara ta, även om det är just det man skulle behöva. Igen denna förfärliga utmaning! Jag tänker på dedär Jesus-orden igen: Från dem som inte har, skall tagas också det de har… Men hur gör man för att lyfta sig själv i håret?
Så vad var det jag tänkte? Kanske tänkte jag på mitt liv, vad jag skall ta mig till med resten av det. Om jag skall arbeta för att göra mina ord och bilder kända… På flickr och ipernity har jag märkt att mina bilder kan få en del uppmärksamhet… men jag får arbeta för det. Det är lite som byteshandel, men ger och tar emot beröm. Ibland är det roligt, spännande… men andra gånger känns det så mekaniskt. Fast jag förstår inte riktigt vad som är fel. Man skulle ju ge och ta, så varför får jag då den tomma känslan? Den ihåliga känslan.
Eller kanske jag ändå vet. Det var väldigt bra att jag tog Owe Wikströms Långsamhetens lov efter Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Om man blir för målinriktad, så tappar man kontakten med sig själv. Owe (jag tror jag får kalla honom så, för han känns som en vän) påminner om att man behöver ta pauser. Göra ingenting. Öva sig på att göra ingenting.
Man känner sig ihålig. Trött, men kan inte sova. Man är full av planer, men orkar inte sätta dem i verket… Jag börjar tro att allt dethär har med målen att göra. Man lever i framtiden, och förlorar kontakten med nuet… och andligheten. För andligheten är här och nu, den har inga mål, inga måsten, inga stora planer för mänskan själv eller mänskligheten… Jag säger inte (tror jag) att man skall stanna kvar där, i stillheten. Kanske är det meningen att man skall ta den med sig ut i världen… fast det är nog steg nummer två, för det är svårt att vara stilla i en värld som rusar!
Men det var ju det jag ville säga. Att ihåligheten, den hetsade känslan, tröttheten, sömnlösheten kanske kommer för att man förlorar kontakten med livsflödet.
Andra bloggar om: första maj, hets, sömnlöshet, mål, målmedvetenhet, berömmelse, långsamhet, Owe Wikström, Robin Sharma
