Vinna och förlora

De bor verkligen fint, sonens pappa, hans fru och deras nioåriga dotter... Vi kan väl kalla dem A och S och M. Jag skall inte visa hur de ser ut, däremot kan jag kanske lägga fram några bilder från deras ställe utanför Istanbul. Lyxigt, får man nog säga! Fyra våningar, fyra badrum - och bara tre personer. Hjälp med barn och städning. Chaufför. För trafiken i Istanbul är livsfarlig, säger A. Gröna och vackra omgivningar. Designad trädgård... Själva tyckte de också att de hade det bra, men verkade inte se det som så ovanligt. Kanske är det vanligare i Turkiet än i Finland att man bor på det sättet... Dessutom har de ju skulder... och är inblandade i en mångårig rättstvist med den turkiska staten... Men jag skall inte säga mera om det. Jag vet inte så mycket att det skulle bli rätt. I alla fall verkar det som om framtiden skulle vara lite osäker...

Medan jag skriver dethär, slås jag av en tanke. Jag tänker på de båda männen i mitt liv. Båda har en juridisk utbildning, men ingen av dem är verksam som advokat. Den förste blev... pokerspelare! Det sista jag hörde av honom, för tjugo år sedan, var att han skulle slå in på den banan. Han hade märkt att han hade fallenhet för det. För något år sedan såg jag en bild av honom på nätet. Han hade vunnit 50 000 dollar...

Min sons far är kanske inte lika våghalsig. Han har ett företag som ger råd om ekonomiska placeringar, men vill inte längre satsa sina egna tillgångar. Men också han har upplevt både att vinna och förlora - mycket...

Och så jag, jag som är så rädd för pengar. Det ligger nära till hands att tänka att det inom mig finns (eller fanns) en längtan efter att våga satsa och kanske vinna... Kanske var det delvis därför som jag drogs till dessa män...?




Andra bloggar om: carulmare, istanbul, resor, minnen

Nu landar vi

Så är vi hemma igen...

Jag kände mig så lättad, när vi kom tillbaka, sent igår kväll. Tänk att jag har klarat av att göra denhär resan. Att hålla reda på tidtabeller och bagage, det är nästan det värsta. Det blir så dyrt, om man gör fel. Jag är så rädd att handskas med mycket pengar...!

Flygandet gick också bra. Jag brukar vara rädd, särskilt under start och landning, och det var jag nog denhär gången också, men jag tänkte inte på det. Det gick inte riktigt att vara rädd, när sonen var med. Han verkade inte alls tro att något kunde gå fel - och dessutom gillade han att landa. Det känns som på tivoli, påstod han...

Fint väder var det också. Jag tycker verkligen om att titta ut genom flygplansfönster, när det inte är helmulet. Faktiskt var det nästan det enda jag gjorde under alla våra flygturer, både på ditvägen och på hemvägen. Jag tittade på rutmönster och molnformationer och hur solljuset spelade in, såg tusen olika konstverk. Molnen liknade små kuddar. Varje kudde hade sin egen form och samma form låg som en skugga över jorden. Andra gånger flöt molnen ihop och blev till ett fluffigt täcke. Jag fick lust att lägga mig på det och sova en stund. Jag var trött förstås. Det är långt till Istanbul, också med flyg.

När vi närmade oss staden, blev jag piggare. Kvinnan bredvid hade så mycket att berätta. Hon var hemma från Istanbul och gift med en italienare. Först hade de bott i Turkiet, men år 2001 hade de flyttat till Sverige. Det hade att göra med den ekonomiska krisen i Turkiet vid den tidpunkten. Min sons pappa har också talat om krisen. Fram till år 2001 hade kvinnan arbetat med att designa maskiner, men nu studerade hon redovisning, på svenska. Hon talade ganska bra svenska. Lite tungt var det nog ändå, för medan vi talade blev det mer och mer engelska. Varken hon eller hennes man ville ha några barn, berättade hon. Därför var det bra att bo i Sverige, där det inte är så självklart. I Turkiet är man mycket familj. Trycket från släkten är stort... Vi talade också om den adress som vi skulle till. Zekeriyakoy, ca 50 km utanför Istanbul. Ett grönt och fint område, förstod jag på henne. Fina badstränder också. Det ligger vid svartahavskusten.

Här ett par bilder genom fönstret på flyget.

Istanbul svävar, som en flygande matta
Det är så varmt och fuktigt att det ångar
Steaming hot...

Andra bloggar om: carulmare, istanbul, resor

Istanbul, here we come

Imorgon bitti bär det av. Imorgon denhär tiden har vi redan varit hos våra turkiska släktingar i flera timmar... Man skulle kunna tro att jag har resfeber, men det har jag inte... Fast igår var jag ängslig och inte så lite arg. Jag tyckte att min son tog för lätt på denhär resan. När jag fick tag i honom, sent igår kväll, då hade han ännu inte börjat packa! Och jag som har förberett mig i nästan två veckor... Det tar väl ingen tid att packa, sade han. Det är ju bara att stoppa ner lite kläder och så passet och pengarna... Efter ett tag kom jag fram till att han kanske inte hade så fel. Vad mera behövde han göra? Jag hade ju gjort allt det andra - bokat och köpt presenter och tvättat kläder och kollat, kollat, kollat. Jag hade erbjudit mig att tvätta åt honom också, men han tyckte inte att det behövdes. Han hade redan tillräckligt med rena kläder. Inte behövde han något nytt heller. Kanske köper jag något i Turkiet, sade han. Han verkar inte alls bry sig om att göra intryck på sin pappa... men jag skulle gärna göra det, i alla fall lite grann. Så mycket att han inte börjar tänka att hans son far illa här i Finland. Att han måste resa i söndriga jeans och sladdriga urtvättade t-skjortor...

Men misshumöret gick över. Sonens pappa får tänka vad han vill och nu har jag försonat mig med sonens inställning också. Kanske är den inte så tokig, ändå. För tänk om jag själv kunde bli mera bekymmerslös? Skulle inte det vara bra för mig...?

Så idag blev en lugn dag. Jag har känt mig glad och nöjd och lite förundrad. Tänk att vi skall åka till Turkiet. Tänk att jag, jag som är sjukskriven, har ordnat en resa till Istanbul för oss. Det känns hoppfullt. Imorgon bitti far vi. Faktiskt.

Istanbul, here we come... och ser jag inte världsvan ut...! Mondän...! Nej, jag vet inte hur jag fick till dendär minen, men den passar ju bra här. Nu när jag skall ut i stora världen.

Ser ni att jag har klippt håret också? Lite som David Bowie - eller kanske som Ziggy Stardust...? Hår i Ziggy-stil, rymdstil, vill jag gärna inbilla mig... Fast jag skall ju inte längre än till Istanbul... denhär gången.

Andra bloggar om: carulmare, Istanbul, resor

Fat is beautiful

Vilken blomma tycker du bäst om? var det någon som frågade.

För en gångs skull kunde jag faktiskt svara. Fetknoppen, så klart! Fat is beautiful, i alla fall hos oss, på sommarstugan.

Men vad heter den stora blomman, med rödgröna blad?

Det är nog också en fetknopp, trodde mamma. Samma släkte, i alla fall. Fetknopp giganticus, föreslog jag.

Andra bloggar om: blommor, carulmare, dagbok, fetknopp, sommarstugan

Om det blev något fel

Ett lättare förhållningssätt. Jag skulle vilja skriva små små stycken, bara någon enstaka tanke och kanske en bild till, ibland.

Igår blev jag så glad. Till sist vågade jag ändå köpa flygbiljetterna på nätet. Min son sade att han förlåter mig om jag gör något fel, om jag sjabblar bort de pengar som har anförtrotts mig.

Själv sade jag till mamma, som bekostar min biljett: Visst har jag gjort mitt allra bästa, kollat och kollat igen, men om det ändå blev något fel, då finns det kanske en fördel med det också. Nästa gång ber ni någon annan...!

Har ni försökt att boka resor på nätet, dyra resor?


Andra bloggar om: carulmare, dagbok, istanbul, nätköp, resor

Reseplaner

Jag söker efter en ny början, ett lättare förhållningssätt.

Ibland tycker jag att jag har hittat det, men så händer det något igen...

Hur kommer det sig att jag skall åka till Istanbul just nu, mitt under sjukskrivningen? Jo, jag kunde inte säga nej, när min son sade att han inte ville åka ensam och ingen annan verkade finnas till hands. Visst är han tjugo år gammal, men det är hans första stora utlandsresa och första gången som han hälsar på hos sin pappa i deras hem... Länge väntade jag på flygbiljetter på posten, men igår fick jag reda på att det var bestämt, sedan månader tillbaka, att jag skulle ordna med dem. Det hade pappa och son bestämt, jag hade inte en aning om det... Men hur kommer det sig att jag, när jag får höra om det, genast sätter igång med att söka på nätet, målmedvetet och lite sammanbitet, timme efter timme...?

Jag verkar själv också vara med i komplotten, i dendär lilla klicken av mänskor som är övertygad om att det egentligen bara är jag som kan fixa det...

Istanbul
i Europa och Asien, på samma gång
Det är i den europeiska delen
där man hittar de flesta sevärdheterna

och allra mest i Sultanahmet,
den historiska delen av Istanbul
där finns till exempel Hagia Sofia

Man kan ju se hur det skulle bli
stökigare och stökigare
Idag har Istanbul tio eller femton miljoner invånare
Man vet inte så noga

Det gäller att behålla sitt inre lugn...

Andra bloggar om: carulmare, dagbok, istanbul, resor

Pusselbiten

Dehär inläggen hör ihop: 1 Midsommar 2 Sjukledig? 3 Var har jag tänkt fel...? 4 Pusselbiten

Nu skall jag äntligen komma till sak. Tror jag.

Först skall jag repetera problemet, för mig själv och alla andra. Ni är väl inte heller så bra på att komma ihåg sammanhangen, eh...? Men såhär var det. Om jag är ganska frisk, psykiskt och fysiskt - varför får jag inte tillbaka mina krafter? Var har jag tänkt fel...?

Det var diagnosen som satte igång mig. När jag fick den, började jag tänka på min läggning igen. Nog har jag förstått att jag är introvert... men kanske inte att det är ett så utmärkande drag hos mig... Egentligen har jag inte känt mig så introvert de senaste åren. Som ung var jag ganska sluten, men jag har ändrat mig i det avseendet. Efter psykosen blev jag mycket mera öppen. Jag började förstå att jag måste bli det, för att hålla mig levande. Man kan inte bara gå omkring och låtsas att man tycker som alla andra. Missförstånd är inte så farliga. Det viktiga är kanske inte att bli förstådd utan att leva det som man är. Då har man kontakt med sig själv, då lever man.... Ja, före psykosen trodde jag faktiskt att jag skulle dö. Känslan var så stark att jag fick för mig att det skulle hända... mycket snart... När jag tänker på det, hade jag en mycket talande dröm. Två gånger drömde jag att jag blev strypt... Ja, jag minns det fortfarande. Det finns drömmar som man inte kan glömma... Jag kände händerna mot min strupe, det starka och obevekliga trycket, och jag kunde inte få luft... I detsamma vaknade jag upp och var kanske lika uppskakad som om jag verkligen skulle ha blivit utsatt för ett strypförsök. Jag gick genast till spegeln för att se om det fanns märken på halsen...

Men jag är öppnare nu, har mera kontakt med livet, inom mig och utom mig... Fast... inte är jag väl öppen på samma sätt som en extrovert mänska skulle vara det...?

Här skall det nog passa. Nu skall jag komma fram till pusselbiten... Jag tror att jag har tänkt fel i fråga om ordet introvert. Fram till nu har jag satt likhetstecken mellena introvert och sluten... Det är nog ganska vanligt, har kanske med tidsandan att göra? Men nu har jag hittat ett annat tankesätt, från en annan tid. En mänska som är introvert, menar Carl Jung, vänder sin psykiska energi inåt. Här kommer det fram, ganska tydligt. Introvert är inte en reaktion, det är inte att sluta sig inom sig själv. Det är ett utgångsläge, en läggning. En mänska kan vara lagd på det sättet att den psykiska energin vänder sig inåt, mot själslivet. Det betyder inte att hon inte är social, däremot att hennes sociala behov är av ett annat slag. Som alla andra kan och vill hon dela med sig, men det hon ger är inte detsamma som en extrovert mänska skulle ge. När hon talar med andra mänskor, handlar det mycket ofta om det inre livet. På det området känner hon att hon har något att ge. Där är hennes starka sida.

Men hur bokstavligt skall man ta det? Menar Jung att energin faktiskt vänder sig inåt? Vad säger naturvetenskapen om det? Jag vet inte, men dethär är ett tankesätt som jag gärna tar till mig. Det verkar stämma, för mig.... Jag har en bild också. Tänk er det extroverta och det introverta som vindar. Den ena vinden blåser utåt och den andra inåt. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Vindarna är medfödda. Båda finns hos varje mänska, men med olika styrka. Ibland kan de vara nästan jämnstarka. En sådan mänska, tänker jag mig, klarar sig ganska bra både i den inre och i den yttre världen. Hon kan vara både inåtvänd och utåtriktad, efter behov. Andra mänskor har inte samma valmöjlighet. Hur mycket de än anstränger sig, blåser vinden ändå bara åt ena hållet. Själv skulle jag väl vara en ganska utpräglad inåtvind - eller inåtande, höll jag på att säga. Visa saker, sådana som har med det inre livet att göra, är lätta för mig. Jag behöver nästan inte röra ett finger för att lyckas. Det är som att röra sig i medvind. Andra gånger hjälper det inte hur mycket jag än försöker, jag kommer inte fram i stormen.

Så min gamla psykos och den senaste tidens motsättningar på arbetet är kanske inte hela förklaringen. Min kroniska trötthet kan ha med min läggning att göra också. Jag har förstått att jag är introvert, men kanske inte att det skulle kunna göra en sådan skillnad. När jag var yngre, inte brukade jag tänka att dethär kan jag inte göra, eftersom det skulle bli för tungt för mig, med min introverta läggning...! Vem tänker nu på det sättet, i unga år? Man försöker klara av det som alla andra verkar kunna klara av... eller hur? På det sättet är det en lättnad att bli äldre. Man får en större förståelse för sig själv. Man börjar inse vad man klarar av och vad som kommer att sluta med en katastrof. Man vågar säga till andra mänskor: Nej, detdär vill jag inte göra. Jo, jag vet att det är lätt för dig, men du är inte jag. Om vi skall ha något att göra med varandra, då måste du godta mig som jag är.

När jag tänker såhär, då får jag också en ny bild av tiden efter psykosen. Jag kan se vad jag har utsatt mig själv för. Det var viktigt för mig att bli mera öppen. Jag var angelägen om att hålla dörren öppen, till mig själv, till andra mänskor. Jag skulle inte.... strypa mig själv igen...! Men... det är lätt att förta sig, när man har ett mål för ögonen. Det är lätt att driva på sig själv, alltför obarmhärtigt... Under de senaste... knappt tio åren... har det hänt mycket hemma hos mig, också på det yttre planet. Mina nära relationer har förändrats, blivit mycket bättre. Jag har också lagt ut mina tankar på nätet, för alla som har känt sig manade att ta del av dem. En del av vad jag har berättat, har jag aldrig talat om förut. Det har varit bra. Det som har känts stort och förfärligt har minskat i betydelse. Vad skulle nu detdär vara att skämmas för...? Men det har inte varit utan betydelse. Andra har läst det jag skriver, men ännu mera tror jag att jag själv har förändrats. Och all förändring tar kraft, det måste man räkna med... Och så dessutom det senaste, att jag har berättat om mig själv och mina svårigheter på arbetet, bett dem att ta hänsyn till mig, ställa om så att jag kan börja få tillbaka mina krafter. Det är därför som vi för dehär tunga och uppslitande förhandlingarna.

Allt dethär har hänt i den yttre världen. Så jag är verkligen inte introvert i meningen sluten. Jag är en introvert som har öppnat sig, vänt sin insida utåt. En introvert som försöker skapa sig en plats i den yttre världen, bli materiell...

Det som har hänt är bra, det tror jag. Men kanske kunde det ha hänt i en lugnare takt. Tio år verkar inte längre som en så lång tid...

välkommen!
här går man in till mig
- eller kanske ut?

och nu är vi på sommarstugan
tittar in genom mitt fönster
- och tittar ut igen

Andra bloggar om: introvert, Jung, pusselbit, trötthet