Reserverad

Nos tycker om att bara titta på, helst från ett visst avstånd. Men han blir verkligen sårad om man helt glömmer bort honom.

Idag har han förresten ont i tassarna... vet inte vad han har råkat ut för. Han kan hoppa upp och ner från köksbordet, men vill inte att jag skall ta upp honom i famnen. Då jamar han ömkligt.

När jag ville att han skulle gå till köket, visade han att han förstod precis. Linkade iväg själv, så att jag inte skulle lyfta upp honom.

Vad jag hittade på Loppis

jag skrev ju att jag skulle dit.
Skrattade högt, när jag såg mig själv i den storblommiga blusen, kanske första gången jag har köpt något så storblommigt? En sån tant!! Fast kanske med en Schimmelpenninck i mungipan?

Rekommenderar collagefunktionen i Picasa (3.8.0). Vad kul man kan ha med den!

Apropå skiljsmässor

så tror jag att strumpor är en särskilt utsatt grupp.
Hur väl de än verkar passa ihop, så visst har har de snart flyttat ifrån varandra.
Antalet singelstrumpor bara ökar och ökar...

En tanke när jag radade in mina tvättade kläder i garderoben.

Bilden skall vara mörk

och melankolisk... tycker ni att den är det?

Men det kan också hända att den blev för mörk.

Det är inte lätt att veta hur en bild kommer att se ut på en annan bildskärm... omöjligt, faktiskt. På sommarstugan gjorde jag många bilder på min bärbara dator... men när jag senare såg dem på min fasta dator blev jag alldeles förfärad! De var så färggranna att jag tyckte de såg äckliga ut! Jag raderade dem snabbt, snabbt. Nehej, då! Jag hade inte gjort dedär bilderna, det måste ha varit någon annan!

Tror förresten att jag kommer att byta bloggmall snart. Ett problem med denhär är att den har färdiga bildramar... väldigt snygga, tyckte jag först.. men hur blir det om jag också vill rama in min bild? Ram på ram på ram...! Med denhär bilden tyckte jag att det behövdes en ram för att det öppna fönstret skulle hamna i mitten av bilden, i blickpunkten.

Bilden är förresten från Kristinestad.

Nattalarm

Jag sover inte så illa, med lite kemisk hjälp... men oj, vad det är svårt med dygnsrytmen! Fast jag använder väckarklocka inte bara på morgonen utan också för att jag skall komma ihåg att gå och lägga mig.

Hos mig är det alarm både klockan 11.00 och 01.30. Den senare tiden är inte så bestämd, mera som en påminnelse, se till att bli klar före 03.00! Men morgontiden är viktig. Jag måste upp klockan 11.00, om inte dygnsrytmen skall börja rulla, så att det blir helt omöjligt att somna vid tretiden nästa natt. Men idag misslyckades jag igen. Lade bara ner huvudet på kudden lite grann och så var klockan 13.00...

Inte lägga ner huvudet på kudden igen!

Men jag är ju sjukpensionär, jag får göra som jag vill.

Men jag vill också vara vaken när andra mänskor är vakna, när affärerna är öppna, när det händer saker. Inte minst vill jag ha dagsljus, och framför allt solsken!

Tänk att något så enkelt kan vara så svårt...

Det absoluta kravet att gå upp till jobbet har verkligen en stabiliserande sida. Fast det livet klarade jag inte heller så bra, blev väldigt spänd av all inrutning.

Från det ena diket till det andra.

Varför är förresten vägen mellan de båda dikena så smal? Borde väl ringa vägverket...

Någon inspiration?

Dagen har börjat. Kaffe och rostbröd.

Några tänjningar... som får mig att gäspa stort. Det ena följer på det andra, visst är det så?

Sätter mig i fotöljen och kollar lite vad som har hänt på nätet. Kommenterar, svarar. En del saker får vänta tills jag har mornat mig lite mera.

Vädret ser inget vidare ut. Regn och blåst. Men igår var det jättefint, jag satt faktiskt på en uteservering. Sedan långpromenad med kameran i handen, ville inte gå in.

Så vad skall jag ta mig till med denhär dagen? Kan jag hitta någon inspiration - eller skall jag bara börja med något?

Den senaste tiden har jag valt att röra på mig först, bara ge mig iväg någonstans, innan jag på allvar börjar företa mig något.

Det har känts ganska bra,  energin behöver kanske komma i rörelse?

Japp, nu vet jag! Det blir ett loppisbesök! 

Moderskärleken

Så många tankar jag har idag - eller vad meddelsam jag är!

En liten dialog har jag också tänkt ut, mellan en mamma och hennes vuxna son:

Sonen: Så mycket för den villkorslösa moderskärleken! Kunde ju ha varit roligt om det hade funnits något i denhär världen som man inte behöver betala för.

Modern: Tänk på mig som ett lågprisvaruhus. Det är inte precis gratis att handla här, men man kan verkligen göra ett och annat fynd...

En affärsidé för Sonera

Jag har också tänkt på mitt telefonbolag, Sonera. Egentligen är det ganska konstigt att man får betala extra för att få en specifikation av sina samtal... lite som att det inte är meningen att man skall ha koll.

Men så kan det väl aldrig vara? Sonera skulle inte försöka lura sina kunder - och därför skall jag vara så snäll att jag lägger fram en affärsidé som jag har tänkt ut, enkom för dethär bolaget.

Visst skulle det vara en bra inbesparing, om alla kunder gick med på att få sina räkningar i elektronisk form? Så varför inte ge dem något i utbyte, varför inte lova dem en samtalsspecifikation för varje räkning? Vad skulle det egentligen kunna finnas för skäl att inte ge dem det, nu när det bara handlar om ettor och nollor?

Tankar vid flaskautomaten

Idag har jag varit och pantat mina ölburkar.

Kanske kan man se det som en slags utdelning? funderade jag, medan jag puttade in burkarna i automaten. Med botten först, som man skall.

Utdelning på investerat kapital.

Fem och sjuttifem, blev det denhär gången, i  euro.

Valresultatet i Sverige

Jaha. Så gick det i det svenska riksdagsvalet.

Inte för att jag själv skulle rösta på Sverigedemokraterna, men ändå var det något inom mig som lite ville att de skulle komma in. Ja, skaka om dem bara! sade det inom mig. Jag tänker mig att SD har blivit en kanal för tankar och känslor som de etablerade partierna inte vill kännas vid, stämningar som de har tryckt ner.

Men det måste ju vara bra att sådana här tankar och känslor kommer upp till ytan? Betyder inte det att det demokratiska systemet fungerar?

Sen fick jag syn på de röda och blå staplarna. Men socialdemokraterna är ju fortfarande störst, tänkte jag förvånad. Varför är det ingen som säger något om det?

Jag är inte säker på att jag förstår dethär med blocken. Borde det inte vara så att ledaren för det största partiet bildar regering? Men om blocken är såhär viktiga, då kan man ju nästan säga att Sverige har ett tvåpartissystem?

Läs även andra bloggares åsikter om sverige, riksdagsval, 2010, sverigedemokraterna, demokrati, parlamentarism, socialdemokraterna, regeringsbildning, partier, block

Raderar!

Tänk att jag kunde! Igår valde jag bort ungefär sju gigabyte av mina gamla bilder. Raderade.

Förbjuden tanke: Inte vidare bra bild, men kanske skulle jag ändå kunna göra något av den? Någongång.

Ledande tanke: Denhär bilden kan jag lätt ta en gång till, med min nya kamera och med mycket bättre bildkvalitet.

Ett bra tips från nätet: Många bilder tar man bara för att minnas. Man vet att man aldrig kommer att göra något med dem, men vill ändå inte bli av med dem. Jag misstänker att de allra flesta bilder är av det slaget, att det är just de bilderna som tar upp utrymme på hårdskivan. De är inte vidare bra, men... har ett sentimentalt värde. Men sådana bilder behöver man ju inte ha som stora och tröga råfiler. Det räcker bra att ha dem i jpg-format.

Ett annat tips från nätet: Ladda ner IrfanView (med alla plugins). Då kan man snabbt bläddra igenom också mycket stora bildfiler. Det programmet var verkligen en förutsättning för att jag skulle klara av att sovra bland mina bilder. Man skall inte behöva sitta och vänta på att nästa bild skall visa sig... för då hinner man börja tänka för mycket och kanske börja tveka...!

Ikväll skall jag kanske fortsätta radera. Måste passa på, medan jag ännu har det i fingarna! Modet alltså.

Sol på väggen

eller solregn...?

Såhär mycket höst

är det egentligen inte ännu. Jag kunde inte låta bli att lägga på lite mera rött. Men visst, det var solnedgång också. Mycket vacker kväll!

Marcel Proust om hemkomst och vana

Det är efter en lång promenad, när de äntligen kom hem igen (Swanns värld, s. 115):

"Och från och med detta ögonblick behövde jag inte ta ett enda steg till; marken gick i mitt ställe i denna trädgård där mina handlingar för länge sedan upphört att vara medvetna viljeakter. Vanan kom och tog mig i sina armar och bar mig till min säng som ett litet barn."

Septembertankar

Så många fina soliga höstdagar.

Igår hade vi 18 grader varmt, men visst kunde man känna att det inte var sommar. Det fanns en skärpa i luften, en kyla eller kanske råhet. Kanske är det den som gör himlen så hög och klar under sådana här höstdagar?

Själv får jag kämpa med mitt humör, som vanligt.

Ensamhetskänslan är stark, särskilt när jag blir trött. Jag gör väl som de flesta andra mänskor, dövar den inre smärtan med arbete, sysselsättningar. Och när jag inte orkar företa mig något, försöker jag helt enkelt att strunta i det jag känner. Tänker att jag behöver bara sova lite, så mår jag bra igen. Så kan jag fortsätta att jobba.

Just nu lyssnar jag till Gerda Antti, faktiskt min första bok av henne. Hon läser själv och det känns lite som att prata med en väninna. Boken heter Min man David, men handlar också mycket om huvudpersonens första man, Hans, och om män i allmänhet. Ibland tycker jag att Gerda Antti är lite för mångordig, andra gånger frustar jag till av skratt. Det var verkligen på pricken!

Men allt kan jag inte känna igen. Jag antar att männens sätt att fungera kan bli sådär frustrerande, när man också känner en stark dragning till det manliga könet. Min egen dragning är kanske inte lika stark?

Kanske har jag ett större behov av mänskor, män eller kvinnor, som kan gissa sig till vad jag tänker? Hittade ett Thoreau-citat hos min bloggvän Inkan som jag tyckte stämde ganska bra in på mig:

We love to talk with those who can make a good guess at us - not with those who talk to us as we were somebody else all the while.

Det kan verkligen känna som kärlek, i alla fall ibland. Man kan få för sig att man älskar den andra mänskan, men kanske är det istället så att man känner sig tacksam, som när man har fått en dyrbar gåva? Den andra personen har sagt eller gjort något, kanske omedvetet, som gör att man kan komma i djup kontakt med sitt eget inre. Man blir nästan som ny, nyskapad genom en annan mänskas handlande.

Igår hittade jag rentav på att ta den ena katten i famnen och fråga: Ser du mig? Tass spann och slickade mig, precis som han brukar. Han menade nog att han gjorde det...

Men visst kan jag också längta efter en man ungefär som Gerda Antti beskriver det: Någon att stöda sig mot. En tillhörighet. En trygghet.

Eller bara det att känna kroppsvärmen av en annan levande varelse. Konstigt nog (eftersom katter verkligen är rätt fantastiska varelser) räcker det inte med Tass där heller.

Fyra inlägg i augusti

det var inte mycket!

Men jag har huvudet fullt av tankar, mycket sånt som jag har läst. Man skulle nästan kunna säga att jag har varit upptagen med studier de senaste veckorna. Jag har läst på i fråga om

• vilken kamera jag skulle köpa
• råfiler, nyttan av dem och hur man hanterar dem
  

Sedan fick jag en ny idé.

Jag tror det var när jag försökte se hösten framför mig, om jag skulle fortsätta att arbeta med free1000s. Det kändes inte så lockande. Hur mycket jag än arbetar med mina nya konstsidor, så tycks jag inte kunna få dem att bli lika populära som mina gamla sidor... jag förstår inte riktigt varför. Kanske har det något med Google och deras algoritmer att göra, kanske var det lättare förr?

Så jag satte mig ner med en kaffekopp och började fundera, nog måste det väl finnas något annat också, som jag skulle ha lust med? Något annorlunda, något som inte har med reklam att göra. Något som också finns i den verkliga världen, som går att hålla i handen.

Kort, tänkte jag. Det skulle kunna vara en lösning. Jag skulle kunna börja trycka upp kort. Kort som man kan sända iväg, på födelsedagar och högtider och sånt. Jag skulle kunna trycka upp både egna och andras bilder.

På det följde en ny studieperiod

• hur gör man för att trycka upp kort...?
  

Idag bara vilar jag. Fast jag känner mig lite rädd också... kanske för att lusten skall försvinna, om jag tillåter mig att bara ta det lugnt.

Men så får man väl inte tänka?!