glädjen tog slut
som den måste göra
när man har ansträngt sig
och behöver vila
men jag kunde inte
kände mig bara rastlös
och ledsen
och otrygg
en fladdrande känsla
djupt inne i mig
men varför
tänkte jag igen
varför fladdrar jag så?
vad beror det på?
och jag försökte
att lugna mig själv
såg in i det stora svarta
och tänkte
detta är min vagga
här kan jag sova
och här kan jag vakna upp igen
i rymdens vaggande ro
jag är inte i fara
och så plötsligt
kom de oerhörda orden
ord som jag aldrig sagt förut
jag är oförgänglig
jag lever och jag dör
men kommer alltid att finnas
nu och för alltid
och då
slutade jag att fladdra
detta var de ord
som mitt innersta hade väntat på
hade längtat efter
att få höra
så fick nattens ande
till sist möta dagens
mörker och ljus
i en oväntad
omfamning
Läs även andra bloggares åsikter om dikter, fladder, rädsla, trygghet, vakenhet, vila, sömn, liv, död, oförgänglighet, mörker, ljus
Detta är så vackert carulmare! Och andas tröst. Tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaGlad Påsk förresten!
Tack, Qi, för att du tar emot dehär orden. Det finns sådant som man bara kan erfara med andra sinnen än intellektet, det kände jag starkt denhär natten.
SvaraRaderaJa, Glad Påsk!!
Oroande. Och stark!
SvaraRaderaVad fin din blogg är! Varma, livfyllda färger. Det känns väldigt välkomnande att besöka dig!
Fin dikt och insikt i livets innersta väsen! Glad Påsk önskar jag dig min vän!
SvaraRaderaAmber: Vad bra att du trivs i det bruna, det gör jag också! Tack för tankar om dikten, blir kanske lite nyfiken.
SvaraRaderaStarwayforewer: Tack - och ha en fin påsksöndag! Idag är det lite lite is på lövträdens grenverk, det ser ut som om man skulle ha satt på en massa skärpa!