Brukar ni gå in i era projekt med hull och hår?
Låter ni er uppslukas?
Själv kan jag ha en fokusering som nästan är skrämmande. Hela tiden tänker jag på mitt projekt, också när jag går på toaletten eller tar en matbit. Att laga mat är det inte tal om, det skulle avbryta mig alltför mycket. Min känsla är att jag inte kan släppa taget, mina tankar är så uppbundna vid det jag håller på med.
När jag var yngre, var jag inte så medveten om dethär. Jag trodde kanske att det var så man skulle vara, reflekterade inte.
Nu känns det ibland som om jag faktiskt skulle ha ett val. Jag är hela tiden på det klara med hur galet jag beter mig, att det kommer att ha konsekvenser för min hälsa. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att göra det.
Jag skall berätta lite om hur det var nyss, med mitt senaste projekt. Den minibärbara. Toshiba Mini NB200.
Jag tvekade lite att ge mig in i projektet, kom ihåg hur jag brukar börja känna mig efter ett tag. När jag inte längre kan stoppa tankarna. När jag måste fortsätta, bara för att jag är så helt inne i mitt projekt. När jag inte längre känner mig pigg och glad… utan mera manisk. Obstinat. Jag skall bli klar med vad jag har för handen, jag kan inte ge mig.
Anledningen till att jag tvekade var att jag redan hade det så bra. Lugnt och fint. Fridfullt. Vad skulle jag med ett projekt till?
Ändå blev det så att jag köpte den minibärbara, köpte den på prov. Köpte den för att få tillfälle att leka med den ett tag.
Jag gick in i projektet, fast kanske inte lika blint som förr i tiden. Jag kunde faktiskt säga till mig själv att visserligen är du eld och lågor nu, men om ett eller ett par dygn kommer du inte längre att känna på samma sätt. Då först kan du veta om du verkligen vill ha denhär apparaten.
Vetskapen om det ändrade inte så mycket, den första kvällen var jag ändå överförtjust. Då skulle jag inte ha kunnat skiljas från min nya leksak, vilka fel den än hade. Det var bara alldeles för roligt att hålla på med den, prova allt möjligt. Försöka lösa detdär problemet med att den saknar diskstation, att det inte ens finns någon skiva med operativsystemet.
Men följande morgon mådde jag inte lika bra. Musklerna värkte och jag kände mig spänd i hela kroppen. Jag var helt utmattad, men tankarna rusade på som förut, snurrade som flugor kring den nya apparaten. Det var helt klart att jag måste fortsätta att arbeta med den. Ville det också, i någon mening.
Fast lite lyssnade jag nog ändå till varningssignalerna. Kanske tog jag flera och längre pauser denhär dagen… och lagade jag inte lite mat också?
Det minns jag inte säkert, men mot kvällen fick jag för mig att jag skulle lyssna till en talbok, Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Jag skulle lägga mig ner på spikmattan, lyssna på denhär boken och samtidigt låta kroppen få slappna av lite grann. Faktiskt hade jag tänkt det flera gånger tidigare, också under de timmar då jag var som mest inne i mitt projekt. Fast jag rusade på, var det en liten liten del av mig som fortfarande kom ihåg hur jag hade känt mig före köpet. Som längtade tillbaka till lugnet och friden.
Bildtext: Nuförtiden är vi ju nästan alla fakirer…
Sedan hände något intressant… tycker i alla fall jag.
Jag lade mig ner och försökte lyssna på Jon Kabat-Zinn, men begrep nog inte så mycket, kunde helt enkelt inte hålla mig vaken. Jag blev väldigt dåsig, somnade och vaknade flera gånger om – och när jag till sist bestämde mig för att stiga upp, kände jag mig helt annorlunda. Tankarna rusade inte längre… och jag kände inget som helst behov av att fortsätta att hålla på med den nya lilla datorn. Det var som om bandet mellan den och mig skulle ha klippts av. Jag kände mig fri från den.
Hux flux hade lugnet och friden kommit tillbaka.
Får ni några tankar av dethär? Har ni kanske varit med om något liknande?
Andra bloggar om:
projekt,
uppslukad,
stress,
rusa,
tankar,
lugn,
fridfull,
fri,
ofri,
spikmatta,
avslappning,
jon kabat-zinn
