Bara ett...

...inlägg på wanderdeep idag. Jag tror nästan att det talar för sig själv...

Andra bloggar om: carulmare, wanderdeep

Dagens inlägg...

...heter Finger och Vems fel? Hariberth och Berthold samtalar om det som hände för mer än tjugo år sedan. Berthold försöker förklara och Hariberth känner sig anklagad.



FINGER. Berthold visste inte varför han fortfarande ville komma åt Hariberth. Hariberth hade ju inte gjort honom något...

Därför valde jag en magiker som bild. En magiker är väl en person som gör saker utan att egentligen göra dem...?









VEMS FEL? En fortsättning på föregående.

Dethär är faktiskt en målning från 1280-talet. Men jag tror att någon har fifflat med färgerna. Själv är jag skyldig till att ha gjort den lite skarpare...




Kommentera gärna på wanderdeep, det som hör dit. Det är ju kul för alla att få läsa vad någon annan har tyckt... och synd om era fina tankar kommer i skymundan.

Andra bloggar om: carulmare, skuld, upprörd, wanderdeep

Tre trådar...

...har jag spunnit vidare på. Klicka bara på bilderna...
Mest nöjd är jag med bilden till STRAFF. Är den inte underbar...? :)

Ett inlägg om hur Wiba blev hochherrina. .









Ett annat inlägg i tråden om hur det kom sig att Wiba blev adoptivmor. HITTEBARN










Två inlägg till om Bertholds barndom. STRAFF och HÄMNAS













Andra bloggar om: carulmare, drömmar, hittebarn, straff, wanderdeep, äktenskap

Ståhej och Skandal...

...eller dagens inlägg på wanderdeep. Om ni klickar på bilderna, så kommer ni till mina inlägg.

Ibland undrar ni kanske vad det är för konstverk, som jag har använt. Inne på wanderdeep kan ni sätta muspekaren över bilden, så kommer det upp en text längst nere på skärmen. Om ni läser den, får ni reda på de viktigaste uppgifterna om konstverket. Jag brukar sätta in dem i själva filnamnet.

Men det fungerar alltså inte här, bara inne på wanderdeep.

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, länkar, skandal, ståhej, wanderdeep

Länkar...

...till vad jag håller på med i wanderdeep. Jag tror jag sätter in dem här, vartefter. Man kan klicka på bilderna...

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, länkar, wanderdeep

Detta har hänt

Detta har hänt. Ett uttryck som får mig att minnas och dra på munnen. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag läste en damtidning. Försökte begripa mig på det som stod under rubriken Detta har hänt.

Min storebror kommenterade: Läser du sådant där!
Jag: Men det har ju hänt, på riktigt! Ja, jag trodde faktiskt att det var ett nyhetsreportage...

Nåja. Detta har hänt, i verkliga livet. Jag har dokumenterat det också, eller försökt att göra det. Men svårare motiv får man leta efter. Kanske just därför blev det ganska roliga bilder...

första kvällen, i lådan

vi håller ihop, vi två
ja, vi testar bara reflexerna

var snäll med oss, annars

nu får det vara nog
kanske denhär vinkeln

fick er till sist, haha

Andra bloggar om: katterna

Ny... någonting

Jag har börjat med en ny... någonting.

Ni minns kanske att jag gjorde ett uppehåll med boken för några månader sedan?

Nu skall jag inte börja skriva bok igen... men kanske ändå söka mig tillbaka till mina fantasier. Jag har saknat dem - Hariberth och Berthold och allt detdär. Livet har känts så... snävt en tid. Det har varit mycket med jobbet... och det har känts som om jag skulle sitta fast på något sätt. Den yttre världen har fått ett alltför starkt grepp om mig... Och jag är ju, som ni vet, mycket ömtålig...! :) En mänska som inte tål för mycket verklighet, skrev jag ju i min presentation här på carulmare.

Min nya... någonting. Den har varken början eller slut - och inte finns det så mycket däremellan heller... Men det är det som är det fina! Dethär skall inte bli till något. Idag skulle skulle jag till exempel skriva om Wibas valmöjligheter - och så hörde jag en sång som fick mig att tänka på något helt annat. Så blev det ett stycke som fick heta Bertholds sång istället.

Kanske kommer jag att vara mest där den närmaste tiden? Det har varit så roligt att hålla på med dethär nya. Men jag vet förstås inte. Det kan också hända att jag tröttnar snart...

Hur som helst är ni välkomna att hälsa på. Kanske finns det något i mina fantasier som talar till er också? Ibland behöver kanske ni också sätta upp ett avstånd till yttervärlden...?

Andra bloggar om: avstånd, fantasivärld, inre värld, yttre värld

Hagia Sofia

Ännu en kyrka, tänkte jag när jag gick in i Hagia Sofia.

Men det var fel. Kyrkan, som blev en moské, som blev ett muséum, berörde mig mer än väntat. Det var en byggnad som hade varit med om mycket. Först var den en basilika, sedan fick den den jättelika kupolen, sedan fick den minareter. Till sist byggdes väl kiosken där man säljer inträdesbiljetter till muséet.

Insidan var lika dramatisk. Islamsk ornamentik och kristen bildkonst, nästan sida vid sida. Och allt var så gammalt. Det blankslitna stengolvet, den slingrande tunneln upp till andra våningen. Bara den var en stor upplevelse. Här har vi alla trampat, tänkte jag, i århundraden. Kristna, muslimer - och så dagens muséibesökare. Stenarna var blanka och hala av slitning, igenmurade öppningar berättade om andra tider och andra tänkesätt - och så ljuset, ljuset...!


Högst upp fanns det mesta av det kristna arvet, uppe i kupolen och på andra våningen. Min son fann det betecknande. Där kunde 'de' väl inte komma åt det så lätt. Jag skrattade och berättade vad jag själv hade tänkt, om de stora svarta tavlorna med arabiska bokstäver (korancitat?). De var så iögonfallande att jag inte kunde låta bli att tänka att de skulle fungera som någon slags återförsäkran... mot det kristna. De kristna bilderna fick vara kvar... men det är i alla fall vi som har rätt...! Sonen skrattade och kom ihåg ett stycke ur Röde Orm. Det var om några nordbor som tjänade som kejsarens livvakt. De kunde inte låta bli att rista några runor, medan de stod och lyssnade på de kristnas ramsor...


Röde Orm är en av min sons favoritböcker. Jag undrar om den inte blev ännu mera levande för honom i Hagia Sofia...?

Andra bloggar om: carulmare, Hagia Sofia, islam, kristendom, Röde Orm

Vandrarhemmet

Det var bestämt att jag skulle sova en natt hos våra släktingar och de tre andra nätterna i Istanbul. Trodde jag, ja. Men A gjorde som han brukar. Han säger att han förstår, men slutar inte upp med att försöka övertala mig. Han ville att jag skulle sova alla nätter hos dem. Nej, det var inte bara artighet, det kändes som en upprepning. Nu är vi där igen, A som är sårad och jag som har skuldkänslor.

Jag hade lagt allt ansvar på mig, berättat om min psykos, att jag är sjukskriven, att jag inte orkar vara social hela tiden... men det gick ändå inte hem. Det enda han kunde se var att jag valde att stanna i miljonstaden Istanbul, i ett bullrigt vandrarhem, istället för att bo hos dem, i deras vackra hem.

Det var en upprepning... Vi hade inte känt varandra länge, när jag blev med barn, men A ville vara ansvarsfull. I'm a good man, brukar han säga till mig, och det kan han nog ha rätt i. Han ville vara ansvarsfull. Helst ville han att jag skulle ta bort barnet, men när jag inte gick med på det, erbjöd han sig att flytta till Sverige och gifta sig med mig. Men det ville jag ju inte heller. Jag ville behålla barnet, utan att gå in i ett förhållande som jag inte kände mig säker på...

Nu säger han att jag har hindrat honom från att få uppleva sonens barndom... och det är väl inte heller så fel. Vissa invändningar skulle jag kunna göra. A och hans fru var välkomna att resa hit, och ett par gånger gjorde de det också, och dessutom hade jag ju så ont om pengar... Men i stort sett är det ju som han säger.

Sonen försvarade mig och sade att det var modersinstinkter. A:s fru instämde. Det är inte många mänskor som hon litar så mycket på att de får ta hand om hennes dotter...

Men sedan sade sonen, bara till mig: Jag vet inte om A tycker om mig. Han anstränger sig för att inte visa något, men det märks ju ändå. Hans känslor är nog ganska blandade...

Det är mig som han har blandade känslor till, försökte jag säga. Först senare kom jag på att tillägga: Du måste ge honom tid. Han har ju inte fått uppleva dig som barn. Jag har ju haft tjugo år på mig att lära känna dig...

Ja, så kan det gå. När man är ung och tror att man kan göra som man vill, utan påföljder. Men, som det står i bibeln, fädernas missgärningar går igen, i tredje och fjärde led...

Fast jag skulle nog gärna byta ut ordet missgärningar mot 'sår' eller 'sårbarhet'. Om fäder och mödrar var hela, helade, skulle de nog göra andra val och slippa komma i sådana här lägen.

Tre bilder från takterassen på mitt vandrarhem. På taket åt vi morgonmål, umgicks om kvällarna - och vissa gäster sov också där. Det var ovanligt hett dehär dagarna, också för att vara Istanbul. Mitt på dagen var det ca 35 plusgrader - i skuggan.

Vandrarhemmet ligger i Sultanahmet, Istanbuls 'gamla stad'. Där finns det nästan bara hotell - och sevärdheter. Så många att jag kunde klara mig utan att planera så mycket. Det tyckte jag om. Jag tog bara några steg och så stötte jag på något. En berömd moské eller kyrka, ett palats eller något annat mycket gammalt och märkvärdigt.

Det var tur, för det var svårare att hitta något bestämt. Ibland hade jag svårt att ta mig 'hem' igen. Det fanns så många smågator som inte var utmärkta på kartan. - Där är vandrarhemmet som jag kan se från vår takterass, minns jag att jag tänkte. Och där är 'våra' minareter. Så jag visste precis var jag var, jag var nästan hemma, men ändå tog det mig tjugo minuter att hitta till vandrarhemmets port.

Kväll på vandrarhemmet. Böneutropning. - Jag tycker om böneutropningarna i Istanbul, sade jag till en ung kvinna från Nya Zeeland. - Ja, sade hon, det gör jag också. De är helt annorlunda än i Marocko. - Och Jerusalem och Kairo, fyllde jag på.

Jag hade faktiskt oroat mig lite för böneutropningarna. På andra platser har de stört mig, dag som natt. De har känts obehagliga, aggressiva. Men i Istanbul var de som musik, längtansfylld musik. De första dagarna, när jag var som mest trött, upplevde jag dem mycket starkt. Plötsligt blev allt bara stilla. För ett ögonblick var jag borta från den bullriga staden, från min egen trötthet.

Sultanahmet har de bästa rösterna, kommenterade A, senare.


Ung polsk vän, den stolte ägaren av en ny vattenpipa. Denhär kvällen tände han den för första gången. Han hade köpt tobak som smakade banan.

Andra bloggar om: carulmare, familj, Istanbul, sårbarhet, vandrarhem

Krångel, krångel

Det är annorlunda på sommarstugan denhär gången. Jag vet inte vad det beror på, men jag har inte lika lätt att bara ingå. Kanske är det vädret. Det är så ostadigt att jag inte kan komma ut till min klippa. Alla strandstigar är fulla med vatten. Och det är hål på gummistövlarna och måsarna verkar inte vilja ha mig där nere heller. Kanske har de nykläckta ungar där?

Eller också är jag piggare nu. Jag vill kanske för mycket, än är det det ena och än det andra. Mycket håller jag på med min nya bärbara. Innan jag for hit, köpte jag högtalare för bärbara datorer, för att kunna lyssna på musik medan jag skriver. En mus skaffade jag också, vill inte hålla på med pekplattan hela tiden. Men musen passade inte ihop med Vista, mitt nya operativsystem.

Krångel, krångel. Det är mycket som inte fungerar ännu. Jag har tagit med mig åtta filmer från biblioteket, men bara tre av dem går att titta på. Det verkar vara en drivrutin som fattas.

Dessutom har jag glömt en text hemma i stan, en om Istanbul-resan. Jag skulle förstås kunna skriva den en gång till, men jag vet inte om jag vill gå in i den igen. Den var ganska svår att skriva, känslig på något sätt.

Och oj, så grått det är idag! Klockan är tolv på dagen och jag måste ha lampan tänd. Regnet öser ner.

Då och då undrar jag över vad jag vill... bortsett från att få min nya bärbara att göra det den skall. Vad vill jag skriva om - eller vill jag alls skriva? Skulle jag hellre göra något annat? Skall jag börja ett nytt spel? Vad vill jag... egentligen?

Ändå är jag ganska nöjd. Jag hade väntat mig att jag skulle vara slut efter Istanbul-resan - men så blev det inte alls. Jo, min kropp var trött, mycket trött. I tre dygn sov jag som en stock, mycket djupare än jag brukar. Det var så skönt. Jag verkade kunna sova hur mycket som helst, på natten och på dagen också. Det var precis som för en tid sedan, när jag just hade blivit opererad...!

Jag var utmattad, men inom mig kände jag mig bra. Jag hade klarat av att resa... och dessutom var det något annat också. Det är bra att komma bort ett tag, brukar man säga - och det stämmer, det stämmer...! Resan var tung, men också så annorlunda. När jag kom hem, kunde jag se på min vardag med nya ögon. Det finns inte bara arbete och vila - det finns ju Istanbul också. Världen är mycket större än den kan verka ibland.

Jag som har rest så mycket, hur kunde jag glömma bort det...?

Det var därför som jag for till sommarstugan. Jag ville fortsätta att röra på mig, hålla kvar känslan av att världen är stor... Och medan jag krånglar lite här, kan det ju klarna för mig... på någon annan punkt. Krångel tar på krafterna, det är klart, men tydligen har det också något att ge.

vattenstigar

krångelmaskin (älskad)

löv med hål i

Andra bloggar om: carulmare, istanbul, krångel, resor, sommarstugan