Slutet av november

Jag tänkte jag skulle gå ut, men fotograferade fönstren istället...

...på längre håll...

... och närmare...

... och så fönstret i vardagsrummet, med bambugardin.
Lägg märke till björken som ligger som ett snett streck över min värld.

Så var promenaden över - och jag kunde gå och lägga mig.

Andra bloggar om: carulmare, fönster, promenader

Soppor...

Idag hade jag tänkt fortsätta med mitt skrivarbete, men jag vet inte om jag orkar. Det har varit en bra fyradagarsledighet. Jag har varit frisk hela tiden. Jag har blivit klar med Familjemiddagen och igår fick jag både tvättat kläder och lagat till en fisksoppa...

Ja, jag tycker ju inte om fisk. Smaken går väl an, men lukten av rå fisk och fisk som har ben i sig - det gillar jag inte. Nåja. Nu hade jag köpt benfri djupfryst sej och stålsatt mig mot lukten - och smaken, den skulle jag försöka piffa upp med kryddor. Jag hittade ett afrikanskt recept på fisksoppa, där det skulle vara både ingefära och koriander - och blev lite ivrig... Fast jag är inte säker på resultatet. Igår tyckte jag inte att det smakade så märkvärdigt, men kanske är soppan bättre idag? Soppor kan bli det, tycker jag. Liksom jag mår de bra av att få ligga och dra sig... I alla fall är jag förtjust i att ha soppor med mig till arbetet. Det är lite kallt, där jag sitter och äter - så en het soppa är precis rätt. Dessutom är det något rofyllt med att äta soppa. Är den het, måste man göra det långsamt och koncentrerat. Det är väl därför.

En annan soppa är inte det minsta lugnande. Jag har oroat mig för sonen dethär veckoslutet. Han har magproblem sedan flera år, illmående och torra uppstötningar. Dag efter dag. Läkarna kan inte hitta något fel. Kanske är det Colon Irritabile. Förr brukade han mest skylla på läkarna, säga att de var så inkompetenta, men nu börjar han förstå att det kanske inte går att bota. Inte med något piller i alla fall. Så nu är det inte bara magen längre - utan humöret också. Han känner sig nedstämd, säger att 2006 är hans värsta år hittills...


Drömmar oroar mig också. Jag tycker de skulle kunna vara mera... samarbetsvilliga. Inte väcka mig flera gånger per natt. Välja ämne med hänsyn till... min nervösa läggning och svaga konstitution. Varför drömmer jag inte om att jag ligger och latar mig på en sandstrand? Ljumma vindar smeker mig. Ett parasoll skyddar mot solen. Havet är lugnt och glittrande. Blåare än blått. Allt är stilla. - Varför drömmer jag inte det?!

Andra bloggar om: Colon Irritabile, drömmar, hälsa, fisk, fisksoppa, magproblem, oro, soppor

En liten översikt

Jag skulle ju fortsätta med att berätta om de tre böckerna, göra någon slags jämförelse. Få se nu vad jag kan komma fram till - utan att säga för mycket.

Den första boken handlar mycket om Berthold - eller förhållandet mellan Hariberth och hans morbror, den avsatte königen (se mera om det här). Dethär är ett tema som fortsätter. Både Hariberth och Berthold fortsätter att minnas sådant som har påverkat deras förhållande. Men de talar inte så mycket om det, det kommer sällan upp i deras samtal om Hariberths skrivböcker, de minns bara. Det kommer upp för att båda har varsin fråga i huvudet. Hariberth: Hur skall jag våga lägga fram den sista skrivboken? Vad kommer Berthold att tänka om den? Berthold: Vad är det som han inte kan berätta? Vad är det som han inte tror att jag klarar av att få veta?

Men det första samtalet i den andra boken handlar fortfarande om Berthold och Hariberth. Därför är jag lite osäker på vart det skall höra, till den första eller andra boken. Men på samma gång skulle det också kunna bli en bra inledning till den andra boken, som jag kanske kommer att kalla Flykten. Den handlar på två sätt om en flykt. Det är pojken Hariberth som måste fly från Bertholia - och på samma gång flyr han från sig själv. Det är en flykt både på ett yttre och ett inre plan... och ni kan säkert gissa vilken flykt det är som intresserar mig mest. I denhär boken talas det mycket om rädsla - och verklighetsuppfattning. Hur rädslan kan förändra det som vi upplever som verkligt. Ett annat namn på denhär boken skulle kunna vara Hechsenwald.


Den tredje boken skall jag kanske inte säga så mycket om. Den handlar mest om Hariberths sista skrivbok. Flykten fortsätter, framför allt på det inre planet. Rädslan driver Hariberth allt längre bort från den vanliga världen. Utan att förstå vad han håller på med skapar han en egen värld istället. Det är meningen att den skall vara tryggare och ersätta vad han har förlorat, men det går förstås inte som han har tänkt sig. Också denhär världen har sina lagar, inte mindre stränga än de som rådde i den verklighet som han har lämnat. Snarare är det tvärtom. Man kan gott säga att han flyr från askan in i elden...

Det är en otäck berättelse, kanske mest för den som själv har upplevt något liknande, men slutet är lyckligt. Hariberth kom sig därifrån, det vet man redan från början. Det enda som fattas honom i nuläget är att få berätta. Att någon skall lyssna på honom och säga att han duger och får vara med. Att hans historia får bli en del av den mänskliga erfarenheten.

Andra bloggar om: Berthold, bok, böcker, handlingen, Hariberth, historiska romaner, psykologiska romaner, romaner, skriva, skrivande, översikt

Familjemiddagen - slipad och klar

Så har jag då slipat färdigt. Det var ganska mycket arbete, för hela texten hade nog påverkats en del av att bli uppdelad i så korta avsnitt. Jag ville ju säga något varje gång... Nu tog jag bort vissa stycken, drog ihop andra, såg över alla övergångar och en del av innehållet också, allt för att förhoppningsvis få ett bättre flöde.

Nu finns då... hela den första boken, inklusive Familjemiddagen att läsa

här

Ja, jag tvekar fortfarande med att säga första boken. Ännu är jag inte helt säker på hur berättelsen skall dela upp sig.

Andra bloggar om: bok, böcker, Familjemiddagen, första boken, romaner, skriva, skrivande

Om den första boken

Tre böcker, sade jag visst. Och att jag skulle försöka berätta vad de handlar om - eller kanske hur de skiljer sig åt. Det kan vara en god idé just nu, innan jag börjar på nästa... bok. - Bok, bok, bok...! Jag måste nog öva mig på att säga det ordet.

I alla fall. Denhär boken handlar mycket om Berthold. När Hariberth och Berthold talar med varandra, så är det mest deras inbördes förhållande som utforskas. Det är nu som Hariberth har sin stora utfrågning med morbrodern. Berthold blir tvungen att berätta hur han hade tänkt på honom, när han var könig och Hariberth var ett minst sagt ovälkommet tillskott i släkten. Han måste berätta om sina planer att utnyttja honom eller, alternativt, göra sig av med honom. Ännu svårare är det kanske att tala om det förakt som han hade känt för honom, för hans svaghet.

Vidare har jag berättat om Bertholds vrede mot Hariberth, det lilla som ännu finns kvar. Samtidigt som han verkligen bryr sig om Hariberth och håller av honom som en son, kan han inte låta bli att tycka att det var hans fel. Det var Hariberth som fick Bertholia att falla och honom själv att bli avsatt. Inte för att han hade gjort så mycket, men genom att finnas till. Folk behövde ju bara se på honom för att tänka: En silvar kan också styra landet. Hariberth hade förkroppsligat möjligheten av ett annorlunda styre. Men Hariberth själv hade förstås varit oskyldig. Berthold förstår det, men det hjälper bara till en del. Denhär vreden kommer fram då och då, särskilt nu när de för första gången har börjat tala om denhär tiden. Den får nästan sexuella uttryck, just genom denhär sammanblandningen av äkta kärlek och... något som liknar hämndbegär.

Hariberth gör också sitt för att ta fram dehär känslorna. Inte medvetet, det tror jag inte. Men han skulle vilja att allt blev så bra, genast. Han har nog en någon slags inre vision av en mycket harmonisk tillvaro. Berthold kan nog också skymta den ibland, men han vill inte bli 'tvingad'. I Familjemiddagen berättar jag om vad Berthold tycker om Hariberths försök att 'driva på honom'. I nuläget är han inte arg, det är tre månader senare. Men han minns hur upprörd han var. Först den stora utfrågningen. Han måste använda all sin viljestyrka för att kunna svara - och när Hariberth vill ge honom en kram efteråt, är han nära att slå till honom. Sedan middagen med Wiba, bara några dagar efteråt. Berthold kan knappt förstå att han verkligen sitter där, men för Hariberth är det inte nog. Igen försöker han driva på honom - och Wiba med - och det är därför som han kommer med sitt lilla inlägg. Han hoppas att det skall föra dem närmare varandra och det gör det kanske också, men det är för pinsamt. Berthold och Wiba kan bara reagera med att bli ursinniga på honom...


Ja, det var vad denhär boken handlar om. Jämförelsen med de andra böckerna måste nog vänta till en annan dag...

Andra bloggar om: Berthold, bok, böcker, Familjemiddagen, handlingen, Hariberth, historiska romaner, psykologiska romaner, romaner, skriva, skrivande

Boknyheter...

Del sju, Familjemiddagen är klar. Det blev ca fyrtio korta små avsnitt...! Nu håller jag på att sammanfoga dem. Jag läser igenom och ser om fogarna sitter tätt. Det skulle förstås vara roligt att få kommentarer på dethär avsnittet också - men ni behöver inte. Jag skall försöka tycka om er i alla fall... :) Vid dethär laget vet ni också att jag är en envis jäkel. Jag bara fortsätter, fast knappt ingen orkar läsa.

Men jag har uppskattat era kommentarer, det märks på mina raderingar också. Nu finns inte längre kategorin hariberth och berthold med ca åttio avsnitt (!) utan bara etiketterna bokkommentarer i och bokkommentarer ii, sammanlagt ca 30 avsnitt, handplockade just med tanke på kommentarerna. Jag nändes ju inte radera bort dem...!

Att jag alls började radera beror på att jag inte kan se någon orsak till att jag skall sitta och peta med de korta avsnitten nu, när hela delen är klar. Nu vill jag ägna mig åt skarvarna så att jag kan sätta in alltsammans här! Men gå inte dit ännu, vänta tills jag blir klar...

Jag är inte helt säker, men dethär skulle kanske kunna bli bok ett. Ja, Gud hjälpe mig, men jag tror att det blir två till, varav mellanboken blir den längsta. Men dethär skall jag be att få återkomma till. Jag menar hur dehär delarna hänger ihop - eller kanske ännu mera vad som skiljer dem åt.

För just nu har jag mycket lönejobb också.

Andra bloggar om: avsnitt, böcker, delar, Familjemiddagen, internetböcker, skriva, skrivande

High fidelity (Stephen Frears, 2000)

[They are] mostly young men who spend all their time looking for deleted Smith singles and original, not re-released, underlined Frank Zappa albums.



Andra bloggar om: enmeningsrecensioner, film, filmdagbok, High Fidelity, Jack Black, John Cusack, Lisa Bonet, Todd Louiso

Batman (Leslie Martinson,1966)

"Will you give me The Bat Rope, Robin?"
Andra bloggar om: Adam West, Batman, Burt Ward, enmeningsrecensioner, film, filmdagbok

Vill vill vill...!

Min frid är hotad. Jag har två drömmar som jag så gärna skulle berätta om. En som är ungefär en vecka gammal och en annan som är nästan nyfödd. Båda drömmarna har förstört varsin natt för mig - eller skulle jag säga förnöjt...?

Jag borde bestämma mig för vad jag tycker. Fast egentligen vet jag ju redan. Mina drömmar berättar inte något nytt för mig, men - ursäkta att jag säger det själv - de är så konstnärliga...! Jag kan inte motstå det sätt som jag i drömmen lägger upp mina dramatiska stycken... Den första drömmen heter Råttan. Jag skulle inte ha avslöjat hur jag själv tolkar drömmen utan försökt sätta igång er istället. För jag tror kanske att dethär är en dröm som många känner igen sig i. Den andra drömmen handlade om drakar... Råttor och drakar. Kom till min zoologiska trädgård! :)

Dessutom hade jag tänkt börja berätta om vad som händer i min bok. Jag är färdig med avsnittet Familjemiddagen och skulle bara behöva lägga ut det. Och varför känns det så omöjligt? Igår hade jag hur mycket energi som helst, men då hittade jag på att köpa ett par nya skor och bjuda Sonen på middag...

Egentligen mår jag bäst, när jag håller mig till boken. Det är rogivande att skriva på den, kanske just för att jag gör det så långsamt och eftertänksamt... Det är närapå en meditativ sysselsättning.

Nåja. På något sätt lättar det att skriva ner sina planer. Att få berätta om detdär som både gläder och förargar. Som stör ens frid... Kanske skulle jag ta en tupplur nu, innan jag går till källaren och sätter på en tvättmaskin?

Andra bloggar om: carulmare, bok, drakar, drömmar, frid, ofrid, planer, råttor, skriva, utmattning

Känna sig själv

Något som jag har svårt med är när mänskor inte svarar. Jag frågar något enkelt, men de svarar inte. De säger varken ja eller nej. Låter bara bli att svara.

Okej. Jag kanske förstår dem. Jag tror de går efter känslan. Det känns fel att säga ja och att säga nej är också förenat med något slags obehag. Men de stannar inte upp för att klargöra för sig själv vad dethär obehaget innebär. Därför kan de inte svara. De vet helt enkelt inte.


Okej. Jag förstår. Det är inte det som är problemet. Problemet är hur jag skall ställa mig.

Ibland frågar jag upp. Hur vill du ha det egentligen? Tvingar dem att gå igenom sina känslor och komma med ett svar. Det känns bra på ett sätt. För det mesta leder det ju till att jag får min fråga besvarad. På ett annat sätt får det mig att känna mig gnatig eller till och med skolmästaraktig. Lär dig nu att förstå dig själv!

Jag skulle också kunna låta saken bero. Det skulle väl vara den bästa lösningen. Men börjar jag lätt tänka illa om personen ifråga - och det vill jag inte heller. Det kan handla om en mänska som jag verkligen bryr mig om och vill ha nära. Men mina tankar kan bli lätt föraktfulla. Du som inte ens kan uttrycka vad du känner. Du har visst ingen självkännedom alls.


Varför börjar jag tänka på det sättet...? Det sårar mig tydligen att jag inte får svar på mina frågor... Ja, och nu är jag visst själv i samma situation. Jag är inte helt säker på vad jag känner. Det är inte lätt att veta vad man känner.

Kanske handlar det om respekt. Kanske upplever jag att en mänska som inte svarar på mina frågor inte har respekt för mig? Kanske är det därför som jag själv kan brista i respekt, om jag inte får svar på mina frågor?

Kanske är det så. Men så behöver jag inte tänka. Jag skulle också kunna tänka att denhär mänskan har så fullt upp just nu. Så kan det ju vara för mig också. Att jag bara inte orkar.

Om jag skulle ge andra mänskor denhär friheten att låta bli att svara, då skulle jag kanske få den själv också? Det skulle kunna betyda mycket för mig. Ofta känner jag mig så skuldtyngd, när jag inte genast svarar. Jag undrar om jag någongång har vågat låta bli att svara?

Det borde jag antagligen försöka. Utan att tänka att jag är respektlös. Utan att tänka att den andra personen tycker det.


Så långt allt väl. Men jag tror att jag måste gå ett steg längre. Vad betyder egentligen detdär 'fullt upp'? Ganska sällan tror jag det handlar om tidsbrist eller fysisk utmattning. Det betyder egentligen att personen håller på med något annat. Att det är något annat som engagerar honom eller henne. Inte mig och mitt.

Skall jag ge frihet då också? Ja, det tror jag - och det skulle nog vara en lättnad för mig själv också...

Sist och slutligen handlar det kanske om hur jag vill leva mitt liv. Hur mina förhållanden skall se ut. Hur mycket plikt och kanske skuld som de skall innehålla. Hur mycket frihet och kanske ensamhet som jag tål.

(Ansiktena från medeltida handskrifter. Mest Codex Manesse, tror jag.)

Andra bloggar om: carulmare, fullt upp, känna sig själv, känslor, respekt, respektlöst

Mitt sovrumsfönster

Dethär är mitt sovrumsfönster. Här sitter jag med en varm kopp te och knaprar på en chokladbit. Jag drar ut på det så länge jag kan - och det blir längre och längre. Jag tänkte att här skulle jag ha en golvlampa så att jag kan sitta och läsa, men jag tror jag låter bli. Det är skönare att bara sitta.

Andra bloggar om: carulmare, sittande, sovrumsfönster

En praktisk fråga

Ett svar till Petra och kanske någon mer som undrar hur man sätter in en filmruta istället för en länk. Det är lätt! :)

Gå till exempel till denhär YouTube-adressen. Där finns en gammal video med Miriam Makeba som sjunger Pata pata. Härlig låt, tycket jag, men det var ju inte det jag skulle säga. Under URL (länkadressen) finns rubriken EMBED och det är koden i den rutan som skall kopieras. Om jag minns rätt, kan man också i Blogg.se byta till html-editior. Så gör det och klistra in koden där. Det är det enda man behöver göra.

Om man vill, kan man också ändra på storleken på videofönstret, men man måste behålla proportionen mellan höjd och bredd. Standardvärdet är 425 och 350, men det kan till exempel också vara 250 och 205. Förhållandet skall vara ungefär 17 till 14 för att passa in i ramen, skulle jag tro... Pass upp med kodbiten 'embed'. Åtminstone i Blogger har slutdelen av koden en underlig förmåga att falla bort.



Andra bloggar om: bloggande, Miriam Makeba, musikvideor, Pata Pata

After the dazzle...

Andra bloggar om: dikter, Walt Whitman

Kinesisk fantasi

Jag gjorde något konstigt igår. Satt med mina stora färgade papper i famnen, en pensel i handen - och gjorde anteckningar. Ja, just det. Jag målade inte. Jag skrev ner mina tankar om ett nytt spel (Heroes IV) som jag skulle kunna göra. Ritade också några stugor som skulle symbolisera slott och några streckgubbar till hästar och ryttare.

Det blev inte så bra. Har ni någongång försökt? Det är inte så lätt att skriva med en mjuk pensel och inte att rita heller. Men varför tog jag inte penna och papper - eller skrev på datorn istället? Det skulle ha gått både lättare och snabbare. Hmm. Jag tror jag ville komma bort från datorn en stund - och i min fantasi såg jag en karta. Mina anteckningar om spelet skulle se ut som en karta. En vacker karta. Det var därför som jag gjorde dethär konstiga.


Det blev ingen vacker karta, det skall jag genast medge. Men något blev det ändå. En tanke. En konstig tanke. Vad skulle det annars kunna bli, när man gör något så konstigt? Det var när jag höll på med stugorna (slotten). Utan att jag ville det började de se kinesiska ut. Penseln var mjuk och taken böjde sig uppåt. Ju snabbare jag försökte få penseln att arbeta desto mera krökte de sig. Blev kinesiska. De såg så kinesiska ut att jag började tro att jag var en kinesisk kalligraf.

Och så kom tanken: Det är därför som de kinesiska taken böjer sig uppåt. Det är för att de skrev sina tecken med penslar...! Är det därför? Nej, jag har inte den blekaste aning. Men det kändes som om det borde finnas ett samband...

Någon annan som vet...?

Dethär är förresten det traditionella kinesiska tecknet för stuga - eller litet buddhistiskt tempel. Det liknar, eller hur?

Men här vill jag inte propsa på något samband. Inte för att jag vet något om kinesiska, men vägen från bild till tecken verkar vara lång och invecklad. Om jag någongång lyckas se en bild i tecknet, så är det för det mesta inte den rätta... Här kan ni läsa mera om hur kinesiskan har utvecklats. Ja, om ni vill ha fakta och inte fantasier.

Nej, vad jag tänker på är linjernas mjukhet. Titta bara på denhär mästerkalligrafen från Han-dynastin (från ca 200 fKr till 200 eKr)... och jämför med vårt eget latinska alfabet. Nej, jag vill inte säga för mycket. Det finns inga klara samband. Det handlar ju också om skrivunderlag och om skrivandet som konstform (som väl står i ett motsatsförhållande till skrivandet som bokföring eller kommunikation). Men ändå...!


Ja, min konstiga tanke fick mig att gräva lite. Kanske blir ni också intresserade? Här hittar ni skrivprov från flera kinesiska mästare.

Andra bloggar om: carulmare, fantasier, kalligrafi, kinesiska tak, kinesiska tecken, konstigheter, samband, skrivkonsten

Näsbränna

Några dagar ledig, men trött. En svacka av något slag. Kanske förkylning. Det bränner i alla fall i näsan och ibland nyser jag... Bränner i näsan. Näsbränna. Tydligen har jag fått en näsbränna, i ordets mest bokstavliga mening... Det är förstås inget hinder för att skriva. Det är ju inte med näsan som man gör det. Att skriva medan man nyser är kanske inte så välbetänkt, skärmen skulle kunna bli prickig, men det händer ju inte så ofta. Jag skulle kunna skriva mellan nysningarna... Det gör jag också. Igår vilade jag mest, men idag försöker jag skriva, bara lite grann... Men bara för mig själv. Jag vill inte visa det. Jag är för trött. Jag orkar inte vara med just nu.

Så vi ses, när jag har kryat på mig...

Andra bloggar om: carulmare, förkylningar, trötthet