måndag 28 maj 2012

Hej Rembrandt!

Tror jag inte att jag ser Rembrandt själv i denhär målningen! Är det inte han som håller i repet (vad det nu heter på 'segelsvenska') och tittar rakt på oss...? Som har andra handen på mössan så att den inte skall flyga iväg med vinden. Det känns ju nästan som om han skulle vilja säga hej till oss framtidsmänskor...!

Förstås kan jag inte låta bli att kolla lite - och nej, jag är visst inte den enda som har kommit på tanken! Mera om målningen här.

4 kommentarer:

  1. thord wiman30/5/12 22:05

    Men VEM är då den 14:e passageraren, mannen som kan göra en nutidsmänniska osövd, han som står som ett trons sanningsvittne tämligen avslappnat oberörd av omgivande dramatik?

    Vad säger konstvärlden? Finns det en sanning?

    Är det mysteriet som gör konstverket till en märkvärdig upplevelse eller är det helheten i arbetet; den talangfulla penseln? Jag tycker det är en underbar tavla. Hans första och sista sjömålning.

    Rembrandts Nattvakten påstås innehålla 31 mysterier (phu!)

    Det blev fyra stycken ? - hi hi hi.

    Hej!

    (fast din teori känns ju bara så rätt!)

    SvaraRadera
  2. Trosvissheten skulle förstås kunna bero på att han är den enda i sällskapet som vet att äventyret slutade väl. :)

    För mig var det en oväntad upplevelse, jag tyckte verkligen att jag kände igen Rembrandt från de självporträtt han gjorde som ung. Men det är ju klart att jag kollade lite också, ville ju veta om jag kunde ha rätt. Någon sanning finns väl inte, men på Wikipedia står det att många tror att Rembrandt själv finns med där, eftersom det är fjorton personer på bilden. Men jag hade alltså inte räknat personerna...

    Men vet du vad, jag tycker det gömmer sig en gubbe i kajutan också...! :)

    Ja Nattvakten ja! Jag är inte så mycket för mysterier, tror jag, om jag nu inte råkar kliva rakt in i dem! :)

    SvaraRadera
  3. thord wiman1/6/12 23:47

    I stark förstoring: Jo faktiskt, i kajutan också, missade honom med kind och näsa mot trävirket. Märkligt.
    Jaha.
    Femton alltså. Mysteriet tätnar. Och den 15:e ler.

    Inte heller jag är särskilt begiven i människoskapade mysterier. Det finns så många sådana naturligt överallt (en nästipp upp inte minst), behöver inte konstrueras.

    Hursomhelst: en bedårande tavla med många bottnar, symboliskt ymnighetshorn. Friskt poetisk dessutom.

    Tänker hela tiden på dikten "Målaren och hans färg" som är litet "konstig" men har en kärna, ett svårdefinierat något. Litet skrämmande på slutet. Pass upp där. En katt i famnen lugnar. Jag förstår den inte.
    Håll stadig kurs och stadigt i rodret carulmare. Hej!

    "Målaren var ung, målaren
    sökte framgång i färgen
    men färgen svarade: älska!
    Målaren målade, tiden gick.

    Då kom sorgen till målaren
    och målaren sökte tröst hos färgen.
    Färgen svarade: lev!
    Målaren målade, tiden gick.

    Sedan blev målaren gammal, målaren
    sökte livet i färgen.
    Då svarade färgen: måla!
    Målaren (pust!) målade, tiden gick.

    Till sist kände målaren döden komma
    Färgen tog hans hand
    och frågade om hans sista önskan.
    Då svarade målaren: att måla döden!
    I din hand, sa färgen: det är jag.

    Björn Håkansson
    Målaren och hans färg, 1992

    SvaraRadera
  4. Förstår den inte heller, Thord. Kanske är det lite om hur sorger och bedrövelser i bästa fall kan få en mänska att mogna och skapa beredskap för att både kunna ge och ta emot mera kärlek. Men slutet...?

    Färgtemat får mig i alla fall att tänka på en känsla jag har haft ibland den sista tiden. Det är när jag petar på någon detalj i ett foto som är öppnat i Photoshop med så stor förstoring att bilden inte längre går att urskilja. Det känns som att vandra omkring i ett landskap som bara består av färger... faktiskt vackert!

    SvaraRadera