lördag 26 maj 2012

En väldigt liten sak

- eller närmare bestämt en liten Targus-mus som jag fick med en ryggsäck för något år sedan. Ja, jag ville bara säga att den var så bra att nu har jag mer eller mindre blivit beroende av den.

För det första storleken - eller snarare litenleken. Jag är nu övertygad om att storleken på datormusen har bestämts med tanke på den normala manshanden - och den är nog bra mycket större än den normala kvinnohanden.

För det andra gummibeläggningen, den ger bara ett så utmärkt grepp, en sådan känsla av precision.

Anpassad storlek och gummiyta. Det är enligt min mening två väldigt viktiga saker för att åstadkomma en bra datormus, ett effektivt verktyg för datoranvändning.

Det är bara det att nu är mitt älskade pekdon så gammalt och slitet att det ibland, allt oftare, inte händer något alls när jag klickar. Den sitter fortfarande jättebra i handen, men precisionen börjar vara ett minne blott.

Var sjutton skall jag hitta en ny som är lika bra...?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. En söt liten historia eller hur vi skapar relationer till tekniska prylar....!! Det är intressant hur
    döda ting kan väcka känslor och beroende.

    SvaraRadera
  2. Hej Starwayforewer! Kanske ändå inte sååå konstigt? Tänk vad mycket omtanke... kärlek? det finns i ett väl uttänkt och förverkligat verktyg! En datormus är ju egentligen lite som en målarpensel... eller kan vara det i alla fall. :)

    SvaraRadera
  3. Det är fint med din jämförelse med en pensel och datormus...!Vid närmare eftertanke är det inte så stor skillnad..! Kanske bara tidens inverkan på prylarna som vi i 2000 talet ser som väldigt tekniska och "osjälsliga"(ett nytt ord).En pensel är i sin enkelhet dock mera underordnad konstnärens minsta nyck än datormusen som är beroende av teknik och uppkopling.

    SvaraRadera