har fått mera päls, är nu långhåriga som angorakatter, och kanske får vi björklöv redan under veckoslutet? Ja, här i Vasa-trakten då. Man har ju varit ute i världen och sett att våren kommer lite olika beroende på var man bor :)
Ja, se dessa katter se, som i ditt rörliga bildspel: magiskt och magiska.
Ja, videkissar är bra fina rikedomar i vårens första tid; omistliga!
Tälj dig en sälgpipa Carulmare när du hör göken första gången, då blir tonerna vidunderliga, trolldomsbara, åtminstone enligt gammal folktro.
Jag brukar söka mig till någon blommande storsälg varje tidig vår. Ett beroende jag delar med humlor, bin och ett oräkneligt antal andra vårtidiga varelser. Här vid årets först öppnade restaurang serveras pollen och nektar som är "dunderhonung", superbränsle för yrvakna, vårtröga, baktunga brummare. Att bara sitta ned med sin förundran under en storsälg i månadsskiftet april-maj och vara lättsamt tidlöst meditativ (el. öppet sluten...), sitta och sakta domna bort i vanära - nej, i värmen från solen under en sky av gula ståndarknappar: lyssna till de mest otroliga vårackord i form av surr, sirr och dirr. Sannerligen - det känns som en öppnad port rakt in i saligheten och man vill intonera oreserverat med Nils Ferlin att "nu är man värd miljoner." Eller instämma med Harry Martinson:
"Den lycklige sate som i vårens tid sett storsälgen tona och blomma är salig och ännu i timmar därefter talar de bara om sälgkronans under ..."
Så fint skrivet, Thord - och vilken bra idé! Här finns ju massor med vide, buskar och träd, vide som kantar våra byvägar eller sälgar som ståtar i parker och alléer - och ändå har jag ännu inte hittat mitt eget vallfärdsträd...! Detta, känner jag, vill jag genast ta itu med, det får bli vårens viktiga uppgift, hitta min personliga storsälg! :) Om det blir tid över, skall jag också försöka minnas hur man täljer en sälgpipa. Jag kunde det ju ännu i 35-årsåldern och har alltid betraktat det som en konst att vara stolt över.
Rackarns lockande, läckert poetiskt. Jag ska minnas det.
Nu har jag hittat min vallfärdsbuske. En ståtlig Druvfläder. Den är vanvettesvacker just nu.
En vallfärdshägg har jag och en vallfärdseldplats för nattligt bruk. Men ingen sten. Ännu.
Jo. Att rätt tälja en sälgpipa. Visst tillhör det de stora konsterna. Sälgpipans estetik. Ser den i en eterisk bild. Att tälja en. Ne-ej, det vågar jag inte. Du kan säkert.
Jo, ord kan vara så vackra och tilldragande. Bara ordet vallfärda är också fint, tycker jag, redan utan tillägg. Som ord, men kanske också som en inre önskan, att få komma i harmoni med sig själv och världen. Möjligen kan jag inte hitta dendär platsen som jag kan vallfärda till... eftersom jag tror det är ljuset som drar mig till olika platser. Det kan skimra mellan trädens grenar och löv, det blänker i havet och alla slags pölar... men det finns inte där konstant.
Ja, se dessa katter se, som i ditt rörliga bildspel: magiskt och magiska.
SvaraRaderaJa, videkissar är bra fina rikedomar i vårens första tid; omistliga!
Tälj dig en sälgpipa Carulmare när du hör göken första gången, då blir tonerna vidunderliga, trolldomsbara, åtminstone enligt gammal folktro.
Jag brukar söka mig till någon blommande storsälg varje tidig vår. Ett beroende jag delar med humlor, bin och ett oräkneligt antal andra vårtidiga varelser. Här vid årets först öppnade restaurang serveras pollen och nektar som är "dunderhonung", superbränsle för yrvakna, vårtröga, baktunga brummare. Att bara sitta ned med sin förundran under en storsälg i månadsskiftet april-maj och vara lättsamt tidlöst meditativ (el. öppet sluten...), sitta och sakta domna bort i vanära - nej, i värmen från solen under en sky av gula ståndarknappar: lyssna till de mest otroliga vårackord i form av surr, sirr och dirr. Sannerligen - det känns som en öppnad port rakt in i saligheten och man vill intonera oreserverat med Nils Ferlin att "nu är man värd miljoner."
Eller instämma med Harry Martinson:
"Den lycklige sate som i vårens tid sett storsälgen tona och blomma är salig och ännu i timmar därefter talar de bara om sälgkronans under ..."
Har du någon storsälg att vallfärda till?
Så fint skrivet, Thord - och vilken bra idé! Här finns ju massor med vide, buskar och träd, vide som kantar våra byvägar eller sälgar som ståtar i parker och alléer - och ändå har jag ännu inte hittat mitt eget vallfärdsträd...! Detta, känner jag, vill jag genast ta itu med, det får bli vårens viktiga uppgift, hitta min personliga storsälg! :) Om det blir tid över, skall jag också försöka minnas hur man täljer en sälgpipa. Jag kunde det ju ännu i 35-årsåldern och har alltid betraktat det som en konst att vara stolt över.
SvaraRaderaVilket vackert litet ord du skrev:
SvaraRadera"vallfärdsträd"
Rackarns lockande, läckert poetiskt.
Jag ska minnas det.
Nu har jag hittat min vallfärdsbuske. En ståtlig Druvfläder. Den är vanvettesvacker just nu.
En vallfärdshägg har jag och en vallfärdseldplats för nattligt bruk.
Men ingen sten.
Ännu.
Jo. Att rätt tälja en sälgpipa. Visst tillhör det de stora konsterna.
Sälgpipans estetik. Ser den i en eterisk bild.
Att tälja en. Ne-ej, det vågar jag inte. Du kan säkert.
Njut av våren.
Hej!
Jo, ord kan vara så vackra och tilldragande. Bara ordet vallfärda är också fint, tycker jag, redan utan tillägg. Som ord, men kanske också som en inre önskan, att få komma i harmoni med sig själv och världen. Möjligen kan jag inte hitta dendär platsen som jag kan vallfärda till... eftersom jag tror det är ljuset som drar mig till olika platser. Det kan skimra mellan trädens grenar och löv, det blänker i havet och alla slags pölar... men det finns inte där konstant.
SvaraRadera