”Havet är ingen människa. Havet talar sanning. Havet vill aldrig väl. Havet är ett hav. Ingenting annat.”
Detsamma gäller för hela naturen, allt som inte är mänska - och det märkliga är att det ger en känsla av befrielse. Så kan jag känna det. Något så omutligt behöver man inte förställa sig för, man vet utan minsta osäkerhet att det inte skulle tjäna något till. Vad som än händer med naturen, kan den inte gråta eller anklaga. Den har inga skuldkänslor, den ångrar inget.
Jag vet inte, kanske är det ett slags integritet? Kanske är integritet i sin absoluta form något bortom det mänskliga?
Citat ur Havet. Fyra lyriska essäer av Monika Fagerholm och Martin Johnsson. Hittade det i Anna-Lina Brunells recension av boken i Hufvudstadsbladet
Jo, naturen är som en enda stor likgiltighet eller någon slags mysticism vars innersta väsen människan inte kan förstå med sina trubbiga sinnen, trubbiga förstånd men ändå - några människor har en slags känsla eller intuition för naturens verklighet, för dess verkliga kärna. Poeter och konstnärsfolk mest. Men det är klart, rent generellt: För en art i hybris som lägger sin näsa i allt och har synpunkter på allt är ju detta tillkortakomna förhållande svårsmält. Härligt ändå med gåtor och att vi ännu inte vet allt.
SvaraRaderaSymborska är i en dikt inne i dessa undrande tankebanor (som du om Havet och dess konsekvenser) om naturens för oss så gåtfulla slutenhet. Jag har den här men den är lång så kanske jag får be dig besöka den - det är väl värt besväret vill jag lova och det inte bara för hennes outgrundligt bubblande, ödmjuka humor.
Din känsla av befrielsens otvungenhet skriver jag under på men integritet i ren form... tja, varför inte. Mycket att fundera på här. Ah, svårt att ordsätta.
I alltför stor hast.
Ungefär så.
Hej!
Wislawa Symborska
Samtal med stenen
Tack för dina ord, Thord. Hittade Samtal med stenen och kände precis som du att det var om samma sak. Men visst är det svårt att hitta ord, det handlar ju om känslor och intuition - och möjligen också om mycket individuella sådana.
SvaraRaderaLikadant är det med integriteten. Jag har en (antagligen mycket individuell) känsla av att den har med viljan att erkänna olikheter att göra, att man är ärlig mot sig själv, att man inte försöker rätta till sina upplevelser så att de skall blir mera lika andras, inte ens för gemenskapens skull. På så sätt skulle man kunna säga att Symborskas sten har en stenhård integritet... :)