Katternas nyårsafton

spåkatten
spanar ner i vattnet
blir det några godsaker för mig
år 2008 ...?








den andra katten
ser förebrående på mig
måste du fotografera oss  
här?

jag är inte någon dikeskatt
egentligen

Scener i öknen

En öken. En trött och törstig man. Hans krafter är nästan slut. Han har redan fallit så många gånger. Om han faller en gång till, vet han att han inte orkar stiga upp igen.

Samma man, precis lika trött och törstig. Den enda skillnaden är att han vet att det finns en oas bakom klipporna. Där finns mänskor. Han kan få vatten och annat som han behöver.

Samma man igen, lika trött och törstig. Som mannen i scen två vet han att det finns en oas bakom klipporna, men det är inte allt. Han vet också att hans älskade befinner sig där.

I den första scenen ser mannen ingen räddning. Det enda han har är kroppens vilja till överlevnad. I den andra scenen har han redan hopp. Om han kämpar på, så kan han nå oasen och överleva. I den tredje scenen finns ännu en sporre. Om han klarar sig, så kommer han inte bara att överleva utan får också möta sin älskade.

Mänskan är kropp själ och ande. Jag tror det är det jag vill säga med dehär tre scenerna.

Är dethär min nyårshälsning? Ja, varför inte? Jag hoppas att vi under det nya året kommer att finna näring för alla dessa tre.

Andra bloggar om: ande, hopp, kropp, kropp själ och ande, oaser, scener, själ, öknar

Livet, idag, nu

Jag går ut i köket. Den svarta katten, han som är så avvaktande, kommer emot mig, spinnande. Jag tar honom i famn och han fortsätter att spinna. Det är som en gåva. Jag är nästan säker på att han minns hur skönt vi hade det för en stund sedan, när vi var ute och gick, alla tillsammans. Efter en stund släpper jag ner honom. Jag vet att han inte vill vara länge i famnen.

Då kommer den andra katten, han som aldrig får nog, han som vill vara i famnen jämt. Men han vet att jag inte har tålamod med det, att jag kommer att sätta ner honom om bara en liten liten stund.

Sedan är vi bara. Jag står och lutar mig mot diskbänken, katterna sitter vid mina fötter. Ingen gör något. Tiden står stilla - igen. Jag hade samma känsla utomhus också, när jag satt på huk vid dikeskanten och såg ner i vattnet. Förut hade jag fotograferat katterna, när de undersökte diket och ett par brunnsringar i cement. Men nu satt jag bara stilla, länge. Jag kände den fuktiga luften mot min hud, hörde porlet av rinnande vatten, såg det gröna gräset. Det nästan lyste mot den mörka gyttjiga dikeskanten. Såg de vita nybyggda husen i bakgrunden. Samhället, men bara en skymt. Jag kunde inte känna brådskan hos de arbetande mänskorna. Ändå kände jag mig så delaktig. En del av livet, naturen. Jag kunde ha varit en katt jag också. Ett djur bland andra djur. Eller kanske en grästuva. Allt jag kände var stillhet.

Efter stunden med katterna i köket, går jag till mitt arbetsrum, för att arbeta. Men stillheten följer efter mig. Jag kan inte förstå hur jag skall kunna börja tänka igen och inte vet jag om jag vill det heller. Det känns så onödigt. Varför arbetar man? Kan jag låta bli att arbeta? Vad skall jag då göra? Hur länge kan jag bara vara stilla? Jag inser att det inte är något att oroa sig för. Livet har en rytm. Efter stillhet kommer rörelse, av sig själv. Det är bara att leva det.


Andra bloggar om: diken, fotografier, katterna, livet, rörelse, stillhet

Någongång måste du börja söka arbete

En ganska tung dag.

Morgonen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Klockan tolv skulle jag träffa min psykiater. Jag var ganska rädd just innan. Skulle han förstå mig, varför jag behöver mera sjukskrivning?

Efteråt mådde jag ännu mera illa. Dumheter, försökte jag säga till mig själv. Det gick ju bättre än du hade väntat. Du hade väntat dig en eller två månader sjukledigt, men du fick tre... och utan att egentligen fråga. Så vad gnäller du för...?

Jo, kommunikationen! Jag kände inte att han förstod mig... eller ens försökte göra det. Det tog många timmar, innan jag insåg att det var där mitt onda satt. Jag har märkt det förut också, att jag börjar känna mig otrygg om jag inte får kontakt med mänskor. Han ställde flera viktiga frågor... men jag fick ingen tid att försöka svara på dem.

Hur gick det hos terapeuten? frågade han till exempel. Jo, ganska bra, svarade jag... och det räckte för honom!

Sedan frågade han om medicinen, om jag möjligen känner mig piggare nu. Kanske inte piggare, svarade jag, men lugnare. Fast jag är inte säker på vad det beror på. Om det är medicinen eller att jag lever så stillsamt nu...

Jag nämnde också att det kändes tryggt att ha en vårdrelation... men då slog han på backen: Någongång måste du börja söka arbete... Jag försökte förklara att jag är rädd att jag skall hamna i samma läge en gång till. Jag är inte säker på att jag kan klara mig i arbetslivet... Men han missförstod mig, föreslog bara att jag skulle dra en skiljelinje mellan arbetet och mina intressen, försöka anpassa mig till arbetslivets krav.

Det var väl då jag började tala om mina misslyckanden. Om han kunde förstå hur det kändes att misslyckas så att man inte längre kan känna något hopp, ingen kraft och ingen vilja att försöka igen... Han tog det som en fråga om jag kunde bli sjukpensionerad och sade att det kunde jag inte (fast möjligen deltidssjukskriven)... Men när han hade sagt det, förvånade han mig med att säga att det inte var så brått. Jag kunde nog vara sjukledig ett tag till, åtminstone till slutet av mars. Det var bra, sade jag svävande, så jag hinner försöka... Jag visste inte hur jag skulle avsluta den meningen.

När jag kom hem var jag en härva av obehagliga känslor. Hade jag försökt manipulera honom? Hade jag uttryckt vad jag verkligen kände? Ville jag bli sjukpensionerad...? Egentligen tror jag att jag mest ville tala om hur jag kände mig, om rädslan för framtiden... och känslan av tomhet. Jag ville att han skulle förstå mig... och dessutom reagerade jag på ordet måste. Jag tycker inte om det... och jag vet inte ens om jag förmår tvinga mig längre. Min kropp säger ifrån, så fort jag försöker. Hela mitt jag vill vilja. Jag vill att de hjälper mig att börja vilja igen, det är det jag vill med terapin...

Det kändes också lite som att han gjorde mig till ett fall, ett nummer. Ett fall som du skall ha den och den medicinen och så och så mycket sjukskrivning... Men jag är säkert orättvis. Något måste han ju ha förstått, eftersom han utan vidare sjukskrev mig i tre månader. Så länge har jag aldrig förr varit sjukskriven...

Och hos terapeuten får jag förstås tid att berätta. Men det känns lite konstigt att det är en person som beslutar om medicin och sjukskrivningar... och en annan som skall försöka förstå mig. De har säkert sina konferenser... men det är ju inte samma sak. Läkaren lär känna mig på ett indirekt sätt, via terapeuten.

När jag kom hem, mötte mig samma syn igen. Katt med lös mage hade spritt sina exkrementer över hela köket.

Men nu har jag städat, både i köket och inom mig. Nu går det att leva här igen.

Andra bloggar om: arbete, hälsa, katter, läkarbesök, rädslor, sjukskrivningar, städning

Stunden innan man somnar

Ni vet, dendär stunden innan man somnar. Precis som Miranda tänker jag så bra då. Det är som om tankarna skulle bli så tydliga i mörkret. Som vita kritstreck på en svart tavla. Det är mycket frestande att ägna sig åt tänkande istället för att sova.

Mina tankar går åt olika håll. Varje kväll tänker jag lite på framtiden. Ängslas över hur det skall bli. En lugnande tanke är att jag inte behöver förbereda mig. Jag känner mig själv, vi har en ganska god kontakt - jag och mig. Särskilt nu, när jag lever så lugnt och stilla. Så jag behöver inte tänka ut någon strategi. När det blir dags, kommer jag att veta vad jag skall säga.

Lite kan jag ändå inte låta bli att tänka. En tanke kommer igen och igen. Det är viktigt att jag får tala färdigt först. Jag vill inte ut i arbetslivet förrän min läkare förstår hur jag har det. Mina förutsättnigar. Vilka arbeten jag kan ta. Hur många timmar i veckan. Jag vill inte hamna i samma läge som på min förra arbetsplats. Inte göra samma misstag två gånger.

I mina öron låter det klokt. Jag hoppas att min läkare också skall tycka det.

Vidare tänker jag på mina bloggar, vad jag skulle vilja skriva. Just i denhär stunden är det så mycket som jag skulle vilja berätta för er. Jag skulle vilja veta om ni känner igen er, jag vill vidga vår gemensamma värld...! Men jag vet att jag måste vakta mig. Annars ligger jag vaken hela natten!

Mina tankar går till fantasierna också... men inte på samma sätt som förr. Förut gick jag in i dem, tog för mig av den trygghet som de har att ge. Nu har jag inte samma behov längre. Tryggheten behöver jag helt säkert, men kanske inte längre den kamp som jag måste ta mig igenom, innan jag kunde få känna mig trygg. Den kampen hade en sexuell laddning för mig...

Eller... Kanske är det inte så heller. Att jag inte fantiserar kan också bero på att jag tar det så lugnt. Jag har märkt att i lugna tider minskar den sexuella lusten. När man tar det lugnt, ställer man inte upp mål för sig... utan nöjer sig istället. Att nå utlösning är också ett slags mål, verkar det som.

Så numera fantiserar jag inte. Jag tänker bara på fantasierna. Hur jag skall lägga fram dem.

Men framför allt försöker jag lämna tankarna. Gå in i kroppen istället. Jag har min uppmärksamhet på allt som händer där. Andningen. Olika känslor. Hur det känns, när kroppen vilar mot underlaget. Hur skönt det är att få vila. Jag tänker att nu slappnar jag av... och så gör vi det, kroppen och jag. Kroppen gör precis som jag tänker...

Till slut måste jag lämna kroppen också. Om sömnen skall kunna komma, får man inte vara för uppmärksam. Jag vill ju sova, inte meditera! Just innan sömnen kommer, skall tankarna löpa fritt. De blir mer och mer virriga, fantastiska, början till drömmar. En behaglig värme sprider sig i kroppen. Då vet jag att jag håller på att somna.


Apropå fantasierna, så har jag lagt ut en fortsättning på Övergivna - fast jag tror att den kan läsas för sig också. Den heter Svärdslekar och handlar om hur det ibland kan värka också i gamla... krigsskador. Sår som man trodde var läkta.
 

Andra bloggar om: carulmare, cor caroli, somna, svärdslekar, sömn

Lite rädd... men kanske mera tillfreds

Flera kvällar har jag känt en liten liten glädje. Imorgon får jag fortsätta, på samma rofyllda sätt. Ännu en dag, fast jag vet förstås inte hur länge. Ändå är det ju inte illa.

Andra bloggar om: sjukskriven, bilder, bildredigering, fotografier, tillfreds

Cor Caroli

En ny blogg igen! Ja, skam den som ger sig... :)

På den nya bloggen går det inte att kommentera. Det är för att jag behöver fria händer. Om ni har kommenterat, så nänns jag inte ta bort inläggen, så sentimental är jag...! *fnys* Men jag vill också ha min konstnärliga frihet. Kunna ändra mig och ta bort inlägg, som det känns bäst.

Så jag har överfört det mesta från wanderdeep... och här är också några nya inlägg, med rubriken Övergivna... För det mesta brukar jag skildra inifrån mänskan själv, hålla mig strängt till det perspektivet. Är man introvert så är man! :) Men här har jag försökt göra det motsatta. Se utifrån, som på teater.

Min nya blogg heter Cor Caroli, som betyder Karls hjärta. Det är också namnet på en stjärna i stjärnbilden Canes Venatici.

Andra bloggar om: cor caroli, övergivna